OmTag. På en bänk i Sverige sommaren 2015

I dag slapp vi i alla fall regnet på vår tur runt Reimersholme, det var en konstig sommar i år och jag undrar om det blir något eller om den lämnat w.o. tills nästa år? Det var i alla fall tillräckligt mycket sommar idag för att en snubbe, med hatten som solskydd, lagt sig att läsa på en parkbänk. För egen del blir det också en hel del läsande, deckare mest, men som med fotografi hittar jag mindre och mindre som griper tag.

Ganska sällan jag läser en bok numera som jag inte vill att den skall ta slut innan den gör det. Den Franska författaren Fred Vargas var ett lysande undantag, hennes speciella böcker om kommissarie Adamsberg och de färgstarka personer som omger honom var en läsupplevelse. Jaja, jag får se om jag hittar något annat som kan bjuda en stunds förströelse.

OmTag. Stämningar och teknik

Stämningar i natten; det var när jag såg Brassaïs nattbilder som jag började förstå att stämningen ofta är viktigare än motivet med bilder. De perfekt komponerad, perfekt exponerade med den bästa/dyraste tekniken blir sällan mer än snygga bilder. Jag tar för det mesta ”snygga” bilder själv, men jag söker stämningen även om den sällan går fram som jag vill.

Detta gäller inte bara för nattbilder givetvis, oavsett om det handlar om människor i ens närhet, främlingar på gatan, djur och natur så blir det för det mesta avbildningar. När vi hållit på ett tag blir dessa avbildningar ofta ”snygga” avbildningar, men ganska sällan finns något i bilden som leder förbi och vidare från det uppenbara i bildytan, bilderna saknar stämning eller känsla om man så vill.

Att plåta snygga bilder kan man lära sig genom någon bok och det tekniskt perfekta kräver också bara en bok, en plånbok. Att förmedla stämningar däremot är svårare att ta på, icke desto mindre är det just detta som skiljer agnarna från vetet.

Helt uppenbart sysselsätter det tekniska; komposition, exponering, prylar och så vidare långt fler än att hitta sitt bildspråk, komma fram till vad man vill förmedla och jobba med sin egen känsla och hur man skall förmedla den. Lättare då att ösa på med lite häftigare grejor; för om jag har det värsta måste jag väl vara bra? Eller hur?

OmTag. En bild bara för att det var fint och lite om damfotboll

Ibland måste jag släppa det pretentiösa och ta en bild bara för att det är så fint, som dessa blommor vid Tantolunden idag. Vi tog en promenad till Gert på Svenska Kort idag och träffade även Mattia som brukar rycka in där, trevlig snubbe.

De Svenska damerna åkte ur fotbolls VM mot Tyskorna, inte mycket att säga något om. Brasiliens damlag åkte visst också ur, det blir nog svårare att smälta på hemmaplan. Tråkigt för Sverige och Brasilien, alla tjejerna gör givetvis sitt yttersta, men det räcker inte.

Sanningen är förmodligen inte så svår, vi hade ett försprång genom att vi var tidiga med damfotbollen, ett försprång som numera inte bara hämtats in, vi har med råge passerats. På lite sikt är det nog bra för sporten, det är dags att damfotbollen lyfts till nya nivåer. När jag kollar på grabbarnas U-21 så ser man vilken gigantisk skillnad det är redan där.

Visst tjejerna kan inte bli riktigt lika snabba eller lika starka, det är biologiska fakta. Men bollkänsla, passningsspel, strategi och så vidare borde kunna närma sig herrarnas nivå tycker jag? Och de är ju proffs även många (de flesta?) av damerna, då förväntar jag mig att spelarna på sikt borde kunna lyfta sig rejält.

Oavsett så är det kul att se att damfotbollen sprids över världen och att det kommer nya nationer där jag tror mycket på Afrika i framtiden. Kanske ska man också se damfotbollen som en kraftig murbräcka för ett jämställdare samhälle globalt? Jag tror det, och som sådan är den värd all respekt oavsett om man gillar fotboll eller ej.

OmTag. En stad på retreat

Det är skönt i stan när semestrarna startat, om man inte rör sig i turistfällorna City och Gamla Stan blir det en lite lagom loj småstadsstämning över stan. Känns lite som att bli förflyttad till 70-talet, ingen skriker och folk rör sig avspänt under lågmälda samtal. Jag gillade stan innan det blev så hetsigt och hippt som det är nu, semestertider; tillbaks till 70-talet.

Midsommarhelgen avklarad i sakta mak och regnet verkar, om än tillfälligt, dragit vidare. I dag blev det en runda på Långholmen, det blir mest det eller Reimers nu för tiden.

Hon trivs med tillvaron min gamla dam, som hos en del äldre människor finns ett enkelt förhållningssätt till livet, förmågan att stanna upp, varva ned och bara njuta av stunden. Mina hundar är mina läromästare, man gör det man gör för att göra det helt enkelt.

Det som får dig att må bra, gör det. Det som får dig att må dåligt, skit i det. Sedan finns givetvis en massa saker som måste göras oavsett, gör dem också men stanna inte med huvudet där. Låter enkelt, är mycket svårt, själv har jag som alla förstått varit extremt dålig med det men jag jobbar på det.

OmTag. Ensamhet

Jag vet vad ensamhet innebär, speciellt vid dessa storhelger är det jobbigt för många av oss ensamma. Det blir väldigt uppenbart när ingen ringer och vill att man skall vara med eller undrar vad man skall göra.

I ett tidigare liv var jag alltid med, ofta en medelpunkt till och med. Allt ändrades i och med min utbrändhet i början av 20-hundra talet. För att ge det lite klarhet så startade det som ledde fram till den totala genomklappningen redan 1994.

1994 flyttade mina föräldrar i och med farsans pensionering från Vallentuna till min mors föräldrahem i västra Värmland, mor hade redan varit dålig några år men vi förstod väl inte att det var så allvarligt, hon hade haft värk i rygg och leder så länge jag mindes så vi trodde väl att det var något liknande denna gång. Bara ett par månader efter att flyttlasset gått fick jag ett samtal när jag väntade på att åka till Kalmar på en kurs genom jobbet.

Det var farsan som ringde och jag kommer ihåg den exakta ordalydelsen och tonfallet: ”Dan är död”. Mitt enda syskon hade fallit ihop och dött av en massiv hjärtinfarkt dagen innan han skulle fylla 41. Som en blixt från en klar himmel, han var urstark och hade så vitt någon visste aldrig haft några problem med hjärtat.

Hela mitt liv ställdes på ända, plötsligt hade jag mist min bror och dessutom var jag ensam med två åldrande föräldrar i en annan landsända. Jag flydde in i arbetet som så många andra, dessutom utnyttjade jag min lediga tid till att besöka mina föräldrar.

Jag kommer ihåg första julen hur jag försökte upprätthålla någon sorts normalitet genom att laga julmiddag och hur vi satt i vardagsrummet i Värmland jag, farsan och min allt sjukare mor och försökte låtsas som om det var som vanligt; inget skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag kommer ihåg hur jag grät när jag var ute med farsans hund på nattkröken, men inför farsan och morsan försökte jag hålla masken och vara stark.

Vi började också bli oroliga för min mors tillstånd som raskt försämrats efter brorsans bortgång, på våren och sommaren 95 gjordes en grundlig utredning där man konstaterade demenssjukdomen som slutligen ändade hennes liv 2007. Lite senare på hösten fick farsan plötsligt andnöd och åkte akut till sjukhuset, han hade drabbats av hjärtsvikt.

I Stockholm satt jag och oroade mig och jobbade mer eller mindre dygnet runt när jag inte åkte upp till mina föräldrar. Min arbetssituation blev också värre i och med att jag blev ansvarig för att införa ett stödsystem över hela landet som vi tidigare bara använt i Stockholm. Detta upplevdes givetvis som ett hot hos dem som jobbade med det gamla centrala systemet som skulle ersättas, man kan väl uttrycka det som så att det fanns en handfull personer som gjorde sitt bästa för att skjuta projektet i sank. I kombination med en svag ledning som tagit beslutet men inte hade kraften och modet att riktigt genomdriva det stod jag ganska ensam i denna fajt. Hur som helst kom vi vidare med införandet och jag fick hjälp till slut även om det blev en massa konstiga kompromisser och gick långsam.

Min privata- och arbets-situation gjorde att jag redan då började förlora mycket av det sociala liv jag levt tidigare, jag antingen jobbade eller åkte för att hälsa på mina föräldrar. Jag slutade i stort även att gå på krogen som varit lite av ett vardagsrum tidigare och i och med detta försvann de flesta utanför jobbet som jag umgåtts med tidigare. År 2000 skaffade jag collietiken Kajsa, jag var gammal hundmänniska och eftersom jag jobbade till stora delar hemifrån och inte hade krogen längre var det ett lätt beslut.

2001 kraschade det, jag satt framför datorn och kunde inte öppna mailet, jag hade gått in i den beryktade väggen. Jag gick igenom sjukskrivningar, rehabilitering och arbetsträning, men så fort ett måste dök upp var det färdigt igen. Jag tror att de flesta som inte upplevt detta har svårt att föreställa sig hur dålig man kan bli. Var det kö på affären hände det flera gånger att jag fick gå därifrån med oförrättat ärende, om jag var tvungen att gå på posten och banken (vilket jag var på den tiden) fick jag ta posten ena dagen och banken nästa eftersom jag inte klarade av att göra båda sakerna på samma dag. Det handlar alltså inte om att känna sig lite sliten, som en del tycks tro, det handlar om att vara helt tömd på energi i kombination med panikattacker och total utmattning.

En effekt blev att jag inte orkade med några sociala kontakter förutom med mina föräldrar och min hund. De gamla kompisarna slutade höra av sig ganska snart och själv orkade jag inte, hunden blev min livlina tror jag. Så rullade det på och det var också därför jag började med mitt fotograferande, alla har vi behov av att känna någon mening i tillvaron, fotograferandet blev min mening. Nattfotograferandet blev ett sätt för mig att bearbeta mina känslor och samtidigt en form av meditation för att driva den värsta oron ur kroppen.

På senare år har det blivit lite bättre med det sociala och jag har en hel del nya bekanta genom fotograferandet som jag fikar med och träffar ibland. Men i stort sett alla de gamla polarna är borta och det är just detta som ensamhet handlar om: När ingen längre ringer inför en storhelg och undrar om du skall hänga på, inte för att de kanske tycker synd utan därför att de verkligen vill ha dig i sin närhet.

Om ensamhet vet jag en hel del.