Efter några års uppehåll med bloggande på fotosidan startar jag om 2024. Det kommer mest att handla om fotografi i olika former och en del om hur jag tänker runt mina bilder.

OmTag. Ensamhet

Jag vet vad ensamhet innebär, speciellt vid dessa storhelger är det jobbigt för många av oss ensamma. Det blir väldigt uppenbart när ingen ringer och vill att man skall vara med eller undrar vad man skall göra.

I ett tidigare liv var jag alltid med, ofta en medelpunkt till och med. Allt ändrades i och med min utbrändhet i början av 20-hundra talet. För att ge det lite klarhet så startade det som ledde fram till den totala genomklappningen redan 1994.

1994 flyttade mina föräldrar i och med farsans pensionering från Vallentuna till min mors föräldrahem i västra Värmland, mor hade redan varit dålig några år men vi förstod väl inte att det var så allvarligt, hon hade haft värk i rygg och leder så länge jag mindes så vi trodde väl att det var något liknande denna gång. Bara ett par månader efter att flyttlasset gått fick jag ett samtal när jag väntade på att åka till Kalmar på en kurs genom jobbet.

Det var farsan som ringde och jag kommer ihåg den exakta ordalydelsen och tonfallet: ”Dan är död”. Mitt enda syskon hade fallit ihop och dött av en massiv hjärtinfarkt dagen innan han skulle fylla 41. Som en blixt från en klar himmel, han var urstark och hade så vitt någon visste aldrig haft några problem med hjärtat.

Hela mitt liv ställdes på ända, plötsligt hade jag mist min bror och dessutom var jag ensam med två åldrande föräldrar i en annan landsända. Jag flydde in i arbetet som så många andra, dessutom utnyttjade jag min lediga tid till att besöka mina föräldrar.

Jag kommer ihåg första julen hur jag försökte upprätthålla någon sorts normalitet genom att laga julmiddag och hur vi satt i vardagsrummet i Värmland jag, farsan och min allt sjukare mor och försökte låtsas som om det var som vanligt; inget skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag kommer ihåg hur jag grät när jag var ute med farsans hund på nattkröken, men inför farsan och morsan försökte jag hålla masken och vara stark.

Vi började också bli oroliga för min mors tillstånd som raskt försämrats efter brorsans bortgång, på våren och sommaren 95 gjordes en grundlig utredning där man konstaterade demenssjukdomen som slutligen ändade hennes liv 2007. Lite senare på hösten fick farsan plötsligt andnöd och åkte akut till sjukhuset, han hade drabbats av hjärtsvikt.

I Stockholm satt jag och oroade mig och jobbade mer eller mindre dygnet runt när jag inte åkte upp till mina föräldrar. Min arbetssituation blev också värre i och med att jag blev ansvarig för att införa ett stödsystem över hela landet som vi tidigare bara använt i Stockholm. Detta upplevdes givetvis som ett hot hos dem som jobbade med det gamla centrala systemet som skulle ersättas, man kan väl uttrycka det som så att det fanns en handfull personer som gjorde sitt bästa för att skjuta projektet i sank. I kombination med en svag ledning som tagit beslutet men inte hade kraften och modet att riktigt genomdriva det stod jag ganska ensam i denna fajt. Hur som helst kom vi vidare med införandet och jag fick hjälp till slut även om det blev en massa konstiga kompromisser och gick långsam.

Min privata- och arbets-situation gjorde att jag redan då började förlora mycket av det sociala liv jag levt tidigare, jag antingen jobbade eller åkte för att hälsa på mina föräldrar. Jag slutade i stort även att gå på krogen som varit lite av ett vardagsrum tidigare och i och med detta försvann de flesta utanför jobbet som jag umgåtts med tidigare. År 2000 skaffade jag collietiken Kajsa, jag var gammal hundmänniska och eftersom jag jobbade till stora delar hemifrån och inte hade krogen längre var det ett lätt beslut.

2001 kraschade det, jag satt framför datorn och kunde inte öppna mailet, jag hade gått in i den beryktade väggen. Jag gick igenom sjukskrivningar, rehabilitering och arbetsträning, men så fort ett måste dök upp var det färdigt igen. Jag tror att de flesta som inte upplevt detta har svårt att föreställa sig hur dålig man kan bli. Var det kö på affären hände det flera gånger att jag fick gå därifrån med oförrättat ärende, om jag var tvungen att gå på posten och banken (vilket jag var på den tiden) fick jag ta posten ena dagen och banken nästa eftersom jag inte klarade av att göra båda sakerna på samma dag. Det handlar alltså inte om att känna sig lite sliten, som en del tycks tro, det handlar om att vara helt tömd på energi i kombination med panikattacker och total utmattning.

En effekt blev att jag inte orkade med några sociala kontakter förutom med mina föräldrar och min hund. De gamla kompisarna slutade höra av sig ganska snart och själv orkade jag inte, hunden blev min livlina tror jag. Så rullade det på och det var också därför jag började med mitt fotograferande, alla har vi behov av att känna någon mening i tillvaron, fotograferandet blev min mening. Nattfotograferandet blev ett sätt för mig att bearbeta mina känslor och samtidigt en form av meditation för att driva den värsta oron ur kroppen.

På senare år har det blivit lite bättre med det sociala och jag har en hel del nya bekanta genom fotograferandet som jag fikar med och träffar ibland. Men i stort sett alla de gamla polarna är borta och det är just detta som ensamhet handlar om: När ingen längre ringer inför en storhelg och undrar om du skall hänga på, inte för att de kanske tycker synd utan därför att de verkligen vill ha dig i sin närhet.

Om ensamhet vet jag en hel del.

Inlagt 2015-06-20 02:09 | Läst 1801 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Sluta vara uppe på nätterna. Gå ut o fika vid 09 på morgonen med ett gäng, sedan vid halvett med ett annat o så var aktiv, gå på vernissager osv, men du måste sluta vara uppe på nätterna. Det leder bara till ensamhet o bygg upp en ny kamratskap med unga o gamla på fik där du bor.
Svar från alf109 2015-06-20 14:53
Detta har inget att göra med att vara uppe på nätterna eller inte. Det jag försökte förklara var hur man kan hamna i ensamhet utan att det är egentligen någons "fel". Ganska många har gått igenom liknande situationer, ganska få är nattmänniskor.
-affe
Väl skrivet och en gripande historia. Jag är väl förtrogen med den här problematiken, har mött den i mitt arbete sedan många år, och både förstår och har respekt för situationen. Du ska ändå ha en eloge för hanteringen, du har ju av allt att döma hittat vägar till en väg tillbaka till ett i någon mån meningsfullt sammanhang, åtminstone som jag mött dig i fotosammanhang.
Det är ju så att ibland rullar livet på fortare än vad man märker, och klarar av, och när det då händer saker som man inte rår över kan katastrofen vara ett faktum. Men livet går å andra sidan vidare, på något sätt, oavsett om man vill eller inte, och man får bryta ny mark, även om det finns en sorg i det också. Det är inte alltid, eller snarare i sådana här situationer aldrig, enkelt att fixa, trots välmenande råd och förslag.
Att fotografera är bra ur just det här perspektivet att det bjuder på eftertanke och begrundan och skapande, liksom de långa promenaderna. Sen är också musiken viktig i sammanhanget, en väldigt läkande inverkan - själv har jag min körsång att tacka för mycket.
Fotofika är väldigt trevligt, för oss alla. Ser fram emot kommande träffar på Knivsöder.
Ha det//Göran
Svar från alf109 2015-06-20 15:01
Jo jag har hittat mitt spår i livet Göran. det jag ville med inlägget var mer att förklara hur livet kan ta helt andra vägar än vad vi själva kanske "tänkt oss". Sedan är det som du också skriver svårare än vad många verkar inse. Det finns fortfarande en ganska utbredd "ta dig i kragen" inställning där man verkar tro att den drabbade både är lite korkad och lat. Det är fortfarande en stor skillnad på hur man bemöter fysisk och psykisk ohälsa, om någon brutit benet förstår man att denne inte springer Stockholm maraton, om någon hamnar i utmattningsdepression/utbrändhet eller liknande skall denne "rycka upp sig". Det ena har man alltid insett att det är begränsande, det andra tror man tyvärr ofta fortfarande är "inbillning" och beroende av hur den drabbade viljemässigt tänker.
-affe
Bra skrivet. Jag känner igen en del av det. Har själv varit med om att inte ens kunna öppna ett mejl och om att hela världen gungade. Idag har känner jag efter noga när det börjar bli för mycket och slår till hårt på bromsen.
Svar från alf109 2015-06-20 17:38
Tack ska du ha Magnus.
-affe
Tack för en mycket välskriven och angelägen text. Den stämmer till eftertanke. Både privat och mer allmänt. Hur vi är med varandra, på jobbet och utanför. Vi får snacka mer om detta vid tillfälle.

Mvh/per-erik
Svar från alf109 2015-06-20 17:38
Tack för det Per-Erik.
Vi ses snart över en fika. :)
-affe
Det finns väldigt många i vårt samhälle som mår dåligt psykiskt, och det av flera olika anledningar. Livet är oförutsägbart, men det är kanske bäst så? För visste man vad som väntade skulle man antagligen inte stå ut. Jag känner hur många som helst som 'gått i väggen' men de flesta eller kanske tom alla har kommit tillbaka. Jag har varit där och knackat på dörren också men det ligger ca 10 år tillbaka i tiden. Men det kan ta åratal och för vissa kanske nästan ett helt liv. Var och en måste få leva sitt eget liv, efter sin egen förmåga.
Svar från alf109 2015-06-20 17:39
Tack ska du ha Ingemar.
-affe
En kamrat hittade inte hem från jobbet i en dag.
I dag är hon tillbaka på nytt jobb, men det tog tre år.
Under tiden var det svårt att hålla kontakten, hon orkade inte.
Nu håller vi på att bygga upp kontakten igen, men det tar tid
Jag själv arbetar på att försöka öka avståndet till väggen
För min del är de sociala kontakterna viktiga för att hålla stånd.
Att koppla bort arbete och krav i samtal och umgänge är för mig en bra medicin
Svar från alf109 2015-06-20 19:51
Fint att hon kom tillbaka till nytt jobb.
Den sociala biten är viktig men också den som gärna ryker, man klarar den helt enkelt dåligt när det är illa, och världen går ju vidare för alla andra även om den stannar för en själv.
-affe
En gripande läsning av ett Sverige anno 2015. Men du har ju fixat det här fint och dina lågmälda bilder säger mycket hur om hur du tänker och känner tror jag. De fina stämningarna du fångat kan få förmedla lika bra.
Svar från alf109 2015-06-20 22:36
Tack ska du ha Nils.
-affe
Läst din blogg flera gånger och varit rätt tagen av hur lik din berättelse är min egen, har också gått igenom mycket jobbiga perioder med dementa föräldrar, min far var dessutom alkoholist vilket också var ett helvete i mina tonår. Hade liknande problem inom kommunen när jag blev långtidssjukskriven pga. dubbla höftledsoperationer, på detta följde lång rehab med arbetsträning, jag hade behov av omplacering och hittade på eget bevåg en plats på Malmö Museer med ett jobb som jag orkade med och trivdes med, det var meningen att det skulle bli en anställning, och jag skulle omplaceras inom kommunen, men efter ett år fick jag plötsligt veta att jag inte fick jobbet pga, att jag hade misskött mig, jag blev alldeles chockad, hade aldrig fått ett enda klagomål, men dom hade hittat på nåt för att nån annan plötsligt skulle gå före, försökt med fackets hjälp överklaga men det vara som att banka huvudet i en vägg, känslan av vanmakt och utanförskap går inte att beskriva, kände mig totalt tom och utlämnad utan stöd, efter det blev det långtidsjukskrivning och så småningom förtidspension, jävligt skönt att slippa bli utsatt för alla specialister som tycker o vet en massa utan att egentligen bry sig, jag är fortfarande inte återhämtad efter den förnedringen, men saker har åtminstone blivit lugnare, men jag har också svårt för att göra mer en en sak om dan, vissa dager vill jag inte alls gå ut, även om jag behöver handla, och har väldigt svårt för sociala sammankomster. Slutar här, må så gott, LO
Svar från alf109 2015-06-21 02:22
Tack ska du LO.
Livet är tufft ibland, och för en del är det tuffare än för andra.
-affe
Jag känner väl igen detta tyvärr. Sedan jag för drygt ett år sedan fick veta att min tjänst på företaget jag arbetat för i tolv år skulle flyttas till Linköping, och jag i och med det var överflödig, har det varit svårt att engegera sig i något ordentligt. Det går bra för det mesta, men periodvis har jag knappt orkat göra något alls. Nu har verkligheten och de ekonomiska realiteterna hunnit ifatt mig, så nu måste jag ta tag i det på allvar och ska på en anställningsintervju i veckan som jag ser fram emot mycket . Jag vill verkligen ha ett jobb igen (då min egen verksamhet inte räcker till) och är helt redo att satsa fullt, men just det där att söka jobb och rädslan för fler bakslag är jobbig.

Det behövs inte alltid mycket för att att man ska gå in i den berömda väggen, men det krävs en hel del att ta sig ur den igen. Jag har tack och lov förmånen att ha en familj att umgås med, och mycket tack vare Fotosidan har jag också en del nytt umgänge att fika med då och då, eller kommunicera med på andra sätt.
Svar från alf109 2015-06-21 14:48
Jo man kan ha det jobbigt på många sätt Anders.
-affe
Bra att du skrivit den här texten Affe! Det krävs en del för att skriva om det du skrivit om. Många har haft samma livsresa som du, men få har modet att skriva om det. För det mesta får man bara läsa om all "gullighet" som folk upplever.
Om ensamhet vet jag också en hel del. I perioder mellan två kvinnor har jag suttit ensam flera storhelger. Från barn och barnbarn har det också bara varit tystnad. Det så kallade livet kan vara tufft.
När det gäller jobbet, så har jag haft tur. Har alltid lyckats ha full kontroll.
Ha det bra, och jag hoppas att Sally mår fint!
Jon Anders
Svar från alf109 2015-06-21 14:50
Tack ska du ha Jon Anders.
-affe
Fint berättat, Alf.
Svar från alf109 2015-06-21 14:50
Tack för det Johan.
-affe
Hej! Fint att du delar med dig och berättar om svåra saker som har hänt i ditt liv.
Vi är många på fotosidan som har lärt känna dig och följer din blogg, vi är med dig, dina virtuella vänner. Många av dessa umgås du med också så du behöver inte känna dig ensam.
hälsningar, Marie
Svar från alf109 2015-06-21 17:48
Tack ska du ha Marie. :)
-affe
Ett mycket känslig fråga Alf.
För att inte tro att det bara är ni svenskar som har problem med arbete och ensamhet.
Jag fick sparken på grått papper från ett arbete som jag hade varit på i 17 år. Med mycket nära band till arbetsgivaren. Skälen var min frånvaro på grund av min artrit. Som jag hade också när jag hyrdes!
Det fanns många andra besvärande orsaker och anklagelser mot mig. En mycket tuff och traumatisk period som min fackliga behandlade förmig. Med både fratædelses ersättning och skadestånd för ogrundad uppsägning som en följd.
Det tog ett år innan jag kunde göra något vettigt igen. Jag gav mig själv till vissa kurser och därmed fick jag ett nytt jobb som jag hade under 7 år tills jag går i pension.
Min familj och vänner var där för mig och jag fick en hobby mer än foto - veteranbilar - och här har jag fått en hel del nya vänner.
Men jag söker inga nya sociala kretsar, men jag känner mig inte insom mer.
Många vänliga hälsningar från Erik / DK
Svar från alf109 2015-06-23 00:24
Jo de här problemen är nog inte speciellt Svenska utan det ser säkert ungefär likadant ut på många ställen.
-affe
Stark berättelse som du delat, tror att fler delar situationen men många har inte hittat vägen framåt som du verkar ha gjort

//Jan
Svar från alf109 2015-06-26 19:34
Tack ska du ha Jan.
Ett stort problem som det snackas aldeles för lite om tror jag.
-affe