OmTag. Minnet av piprök vid ett köksbord

Han satt ofta och puffade på sin pipa vid köksbordet, farsan. Livet förändrades ganska drastiskt 2001 när morsan blev tvungen att flytta till det särskilda boendet i samhället. Han besökte henne varje dag tills hon gick bort 2007, men det kändes nog ofta tomt och ensamt där vid köksbordet. Nu är det över 5 år sedan även farsan gick bort och den lilla stugan i Värmland såldes. Jag saknar fortfarande lukten från pipröken där vid köksbordet i Åmotfors.

OmTag. von oben

Bildkomposition är ett ämne som det snackas om ibland. Egentligen handlar det om vad som känns rätt och vad som inte gör det när vi fotograferar och tittar på bilder tycker jag. Att man i efterhand hittar mönster som ofta går igen tyder på att många av oss ser bilders uppbyggnad på ett likartat sätt.

Att studera detta rent akademiskt kan givetvis ha sina poänger och kanske ge en viss vägledning. Men jag tror också att det ibland kan innebära att vi själva slutar känna efter och i stället försöker hålla oss till någon sorts manual.

För att komma fram till hur man borde tagit en bild i stället för hur man faktiskt tog den måste man granska sina bilder, och då tror jag att det är bättre att granska dem utan förutfattade meningar. Man måste ge sig själv tiden att titta på sina bilder och komma fram till vilka som känns rätt och vilka som inte gör det.

När man kommit så långt kommer man automatiskt vart efter ta fler bilder som känns rätt, under förutsättning att man kontinuerligt plåtar och verkligen tittar på sina bilder, det är jag övertygad om. Det viktiga är också att de känns rätt för en själv och inte att de stämmer med inlärda regler eller att bilderna är rätt eller fel enligt någon annan.

När man senare ser sina bilder som känns rätt kommer det kanske gå att i efterhand härleda en del kompositionsregler ur dessa, eller inte. Det jag menar är att man sällan kan läsa manualer för hur bra bilder skall tas, men att man (kanske) ibland i efterhand kan analysera bilder.

Det finns inga genvägar, plåta och verkligen ge sig tid att granska är nog den enda vägen framåt. Då kan en massa stela regler som man själv inte kan hitta några självklara kopplingar till vara mer till problem än till hjälp.

Det är ju inte heller någon direkt överraskning att de mest drivna bildteoretikerna ganska sällan själva är speciellt framstående konstnärer eller fotografer. Om det vore så att det fanns en teoretisk manual som fungerade så borde det finnas ganska många fler framstående fotografer, men framför allt borde bra bilder vara en omöjlighet för konstteoretiska analfabeter, nu vet vi alla att så knappast är fallet. Det man inte kommer undan däremot är att kritiskt granska sina bilder tills man får in i ryggmärgen vad som känns rätt.

Vi kommer i alla fall mest ta en massa bilder som blir ganska mediokra, men de kommer i alla fall förhoppningsvis bli någorlunda välkomponerade mediokra bilder. Jag tror att det snabba flödet på nätet och vårt behov av uppmärksamhet ofta gör att vi missar den biten. Snabbheten, det lättillgängliga och den eviga jakten på bekräftelse är dagens sociala mediers baksida.

Som sagt jag tror att vi måste granska våra bilder, känna vilka som skaver och vilka som inte gör det, ta mer bilder upprepa osv. gör vi detta kommer vi att utveckla vår känsla för färg, form och komposition. Att sedan ta bilder som verkligen säger något är en annan sak, men liksom en författare måste ha språket och att språket i sig inte gör några bra böcker måste vi som fotograferar utveckla vårt bildspråk, först därefter kan vi i sällsynta fall även ta bilder som har djup och mening tror jag.

Annars tog jag en fika med J-O i dag där vi avhandlade det mesta utom kanske just detta.

OmTag. Telefonkiosken

På 80-talet fanns ca 45 000 telefonkiosker i landet, nu är inte många kvar. Nu är det nästan svårt att tänka sig att inte ha tillgång till en mobil och helst med surf och alla andra möjligheter som bjuds i dagens apparater. På 80-talet var det ett telefonkort i plånboken som gällde och ännu tidigare handlade det om mynt, de gamla gröna apparaterna (om ni kommer ihåg dem) kallades till och med myntapparater. Vi har i alla fall en fortfarande fungerande telefonkiosk här intill Reimersholmsbron.

OmTag. Den korta flytten

En vy från närområdet, dessa miljöer gör att jag älskar platsen där jag bor även om jag gnäller över sakernas tillstånd ibland. När jag går de få metrarna ned till stranden har jag bland mycket annat detta att titta på, inte helt fel om jag får säga det själv.

Bilden har säkert varit med i någon av mina bloggar tidigare, men anledningen till att jag rotade fram den igen var att Per-Erik i mitt förra inlägg undrade vart båten som i många år låg med sina boende vid den lilla bryggan på Hornstulls Strand tog vägen? Den aktuella båten som fortfarande bebos av sina ägare, en man och en kvinna, ligger numera tvärs över vattnet och syns som den främre av de två båtarna i den här bilden.

När det skulle rustas upp på Hornstulls Strand fick de inte längre ligga kvar, och med tanke på dagens nattliv på det gamla stråket skulle det nog inte heller varit speciellt bekvämt att ligga där. Som sagt närområdet med sina miljöer och vattenspeglar är betagande, dessutom finns en hel del grönområden som gör det lätt att som mig ha hund.

OmTag. En förändrad stadsdel

Minnet är kort, bilderna föreställer en bit av stranden här nere vid Hornstull, den första när det fortfarande var lite ruffigt och garage och den andra som det ser ut i dag som ett väl etablerat nöjesstråk.

De flesta håller säkert med om att det är finare idag, det gör jag också. Men det har sina baksidor, Hornstull före Street (som senare blev Strand) var en tillbakalutad del av staden, mitt i men ändå lite vid sidan av.

Ingen åkte hit utan ärende till någon som bodde här eller för att käka gott. Restauranger fanns då också, som Moldaus till exempel med stans bästa snitslar och Trollet som var känt för sitt utsökta buffelkött, även Ho´s en av stans bästa kinakrogar har funnits ganska länge i området liksom de tidiga indierna lite längre bort m.fl.

Men i mitten av 2000-talet ändrades det mesta, plötsligt blev området inne med allt det innebär av vallfärdande och festande. Tidigare rymde området dessutom en väldigt blandad befolkning vars gemensamma nämnare var att de trivdes och inte sällan hade bott länge i området.

Nu är det andra tider, i och med ombildningarna och den ganska nya företeelsen att göra bostadskarriär är omsättningen på folk en helt annan. En sidoeffekt av detta är att känslan för området och samhörigheten mellan de som bor här till stor del gått förlorad, dessutom är det en väldig överrepresentation av en viss typ människor; folk med relativt gott om pengar mellan 30-40 år som gillar krogen och shopping och som dessutom sällan rotar sig utan drar vidare efter några år.

Det ena ger givetvis det andra, det mesta är ombildat och med mestadels smålägenheter och kvadratmeterpriser på mellan 70-90 000 kr så kommer det inte så många nya sämre bemedlade direkt. Tiden har sin gång och det kan man inte göra så mycket åt, men man behöver inte gilla allt alla gånger.