OmTag. Heminredning

Lite heminredning är aldrig fel!? Skämt åsido, det har väl aldrig tillhört mina intressen direkt. Putsa, feja och möblera har väl inte riktigt varit min likör, men jag vill gärna ha mina prylar och framför allt böcker i närheten.

Jag tycker att mina basar gör sig fint där på väggen, när jag var yngre hade jag en bas och spelade en hel del nu har jag tre och spelar desto mindre. Jag börjar också komma upp i en ålder där jag inser att jag måste koncentrera mig på färre saker, jag kommer inte att hinna med allt.

Ganska länge nu har fotograferande varit min huvudsakliga hobby, fördelen med fotandet är att man inte är beroende av någon annan. Spelar man bas däremot blir det ganska tomt och tunt om man inte spelar tillsammans med andra. Men trots detta gillar jag instrumenten, de är konstverk i sig själva tycker jag. 

OmTag. Champions League finalen 2015

Ungefär lika spännande som en CL-final

Tittade på Champions League finalen mellan Barcelona och Juventus i går, det klart bästa laget Barcelona vann givetvis, allt annat hade varit en sensation. Ett fantastiskt fotbollslag med världens bästa spelare, jag skulle tro att knappast någon i Juventus skulle platsa på någon position i Barcelona, om ens på bänken.

Men det är också detta som gör fotbollen mindre och mindre intressant för mig. Det finns en handfull storklubbar i världen som har de ekonomiska förutsättningarna för att kunna vinna CL, för allt handlar om pengar. Inte ens Barcelona som ju är kända för sin egen drivbänk för spelare är ju någon klubb som direkt kan anses vara förankrad mer än till namnet vid sin hemstad längre.

Blir lite som att se forna Sovjetunionen under sin storhetstid i hockey, visst helt överlägsna och fantastiska spelare, men ytterst förutsägbart och därmed ganska trist. Jag tycker att det skulle behövas en ändring i lagidrotten på den högsta nivån så att det inte bara blev några få klubbar med gigantiska ekonomiska resurser som ens har skuggan av en möjlighet.

Visst händer det att klubbar som egentligen inte borde kunna gå så långt, som Juventus i år (trots att deras ekonomi förmodligen även den är gigantisk jämfört med de flestas), skräller. Och visst händer det någon gång att David slår Goliat, men det är ungefär lika vanligt som i vardagslivet.

Tittar man på Barcelonas spelaruppsättning så hittar man ju de bästa världsspelarna från hela klotet, bara bänken skulle förmodligen slå de flesta andra lag. Visst, det är ett fantastiskt fotbollslag, ungefär det bästa pengar kan köpa. Men spänningsfaktorn i CL börjar bli ungefär lika upphetsande som att titta på när målarfärg torkar.

Nästa år blir det till att kolla på en repris av Kommissarie Lewis eller något annat som är mer spännande som har en ovissare utgång i stället. Nu kommer säkert en del Barca-fans att bli sura, men kanske skulle de fråga sig själva: Vad är det de egentligen håller på när de håller på ett lag i den absoluta toppen? Spelarna, de flesta av dem är ju inte mer förankrade i Barcelona än vad de själva som Svenskar är. Till och med Ljungskile skulle prestera på samma nivå om de hade samma ekonomiska förutsättningar. Det handlar alltså om att dyrka de som har mest pengar, vilket i och för sig inte är speciellt ovanligt i dag.

OmTag. Utsläpp i Tantolunden?

En morgon i Tantolunden möttes jag av dessa minst sagt starka färger. Jag undrade givetvis om det varit någon sorts utsläpp och om det var giftig färg? Jag hade missat att det var ett event som kallas The color run dagen innan, man springer tydligen 5 km under det att man blir besprutad med färg.

Om folk tycker det är kul och man kör med giftfri färg som sköljs bort av regnet, som det verkar handla om, så är det väl i sin ordning. Men jag kan inte låta bli att förundras över en del jippon som blivit populära på senare år: Color run, zombie walk, studentflak och vem firade halloween förr? Men som sagt om man har kul så är det ok även om många gubbar och gummor i min ålder har svårt att se vitsen.

OmTag. Det är inte bara kaffet i sig som är viktigt

I dag passade jag på att sammanstråla med grabbarna/gubbarna på cykelfiket vid skatteskrapan. Bilden är från en annan fika, i Gnesta med Micke Berg och Joakim KE Johansson. Dagens fika mynnade inte ut i några bilder så jag visar denna i stället.

Det var i alla fall fint att sitta i solen och ventilera lite tankar och idéer då som nu. Kafékulturen har nog gynnat mycket utvecklande tänkande genom åren, även om fikastunder för det mesta ”bara” ger en stunds förströelse. Jag tror på det personliga mötet, det finns en kontakt på flera nivåer som är så viktig för ett meningsfullt samtal.

Nu är jag ganska dålig på att komma på olika fikaträffar själv, men som sagt det personliga mötet kan aldrig ersättas av en dator/surfplatta eller en mobiltelefon oavsett hur smarta dessa påstås vara.

Det finns en kommunikation som bara kan uppstå i det personliga mötet, det är viktigt att vi bejakar detta och att när vi väl är inbegripna i ett personligt möte har modet att koppla bort från vår uppkopplade tillvara en stund. Själv har jag sällan ens med mig mobilen när jag går ut, dels för att det stressar mig och dels för att jag vill kunna uppleva stunden i sig.

OmTag. Man upprepar sig

En del motiv fastnar jag för, som denna bergknalle i Tantolunden. Jag har alltid kamera med mig när jag strosar runt, ibland blir det några bilder ibland inte. Man skulle inte få ut mycket av att titta på mina kontaktkartor, jag plåtar inte strukturerat mot något mål på det sättet.

Det är ofta någon bild här och där och för det mesta hänger de inte ihop med varandra i tid och rum. Vi plåtar på olika sätt, någon plåtar mer stilmässigt konsekvent kanske i reportageform eller gatufoto med människor, någon annan sitter i gömsle i naturen för att fånga sina bilder, någon plåtar landskap och någon annan porträtt osv.

Själv plåtar jag det som dyker upp i min vardag och min vardag ser ut ungefär som mina bilder. Jag har i och för sig en del specialiteter som mina nattbilder, men även där går jag mest omkring och plåtar sådant som råkar dyka upp. Jag är inte mycket för planering, mål och fasta rutiner med andra ord.

Hur som helst; denna bergknalle gillar jag, lite som en lite blygsam svenskt lagomvariant av Ayers rock eller Uluru som den heter hos ursprungsbefolkningen. Jag har haft andra bilder publicerade tidigare på samma motiv, som det lätt blir när man fastnar för något.