OmTag. Lövholmen

Vi gick förbi Lövholmen med den gamla nedlagda, och nu väldigt förfallna, Kolsyrefabriken i går. Endast några av de gamla byggnaderna av Färgfabriken kommer att leva kvar, resten rivs när bostäder skall byggas. Inget att gråta över, området är väldigt slitet och vittnar om en svunnen tid. Men det är intressant eftersom det är ett av det sista kvarvarande sammanhängande industriområdena med gammal bebyggelse i staden. Bostäder behövs ju i massor, frågan är väl bara om det blir något för vanligt folk eller om det blir ytterligare ett skrytbygge för dem med de fetaste plånböckerna?

OmTag. En promenad i vårvädret och en oersättlig kamrat

I dag blev det en lite längre promenad, eller så värst lång var den väl inte. Vi knallade i alla fall runt den lilla sjön Trekanten i Gröndal/Liljeholmen, det känns fint att tillbringa tid med sin bästa vän även fast hon är gammal och tar lite tid på sig.

Jag märker hur hon tycker om att vara ute lite längre även fast hon blir trött när hon kommer hem. Jag har skrivit en del om Sally den sista tiden, som de som följer min blogg har märkt. Det beror säkert på min oro över att hennes liv snart är till ända och jag vet inte vad jag skall ta mig till utan henne.

Hon är som sagt min livskamrat och bästa vän, hon har varit med mig på hela resan från min utbrändhet, min mors sjukdom och båda mina föräldrars bortgång, när Kajsa (den andra hunden) gick bort gick hon en lång tid och letade efter henne när vi var ute. Nu är hon själv gammal och jag försöker se till att vi får så mycket glädje av varandra som möjligt.

Det kan nog vara svårt att förstå för någon som själv inte är ”hundmänniska” hur mycket dessa varelser kan betyda. Speciellt om man likt mig lever ensam så blir givetvis Sally extra viktig, som sagt vet jag inte vad jag skall ta mig till utan henne, hon som alltid varit ett sådant stöd med sitt vänliga och sympatiska sätt.

OmTag. Våren tar sin tid

Våren är lite trögstartad, på gräsmattan i Tanto är det gott om plats. Nyss kom vi hem från vår promenad på Reimerholme, Sally träffade kompisar som vanligt. Hon är bra på att skaffa sig polare, både mänskliga och hundar. Hon har alltid haft en öppen och genomvänlig natur, älskar barn och alla andra också för den delen, såväl människor som djur.

Kajsa, den andra hunden som jag hade var lite annorlunda, suverän med andra hundar men hon tyckte att barn var jobbiga och människor som hon inte hade någon relation till förstod hon aldrig varför de prompt skulle klappa henne. Två hundar av samma ras men helt olika personligheter, precis som med oss människor.

OmTag. Det var mörkt hos Bernadottes

OmTag. Teknikfientlig eller realist?

Beroende på hur man läser mina inlägg kan man kanske få för sig att jag dels är teknikfientlig och dels att jag har åsikter om hur andra väljer att blogga? Så är det inte, jag är både teknikintresserad och hyfsat kunnig själv, och jag bryr mig inte om vad andra bloggar om.

Det jag reagerar mot är snarare fenomenet att så mycket fler verkar vara intresserade av prylarna än av bilderna dessa prylar är avsedda att prestera. Jag tycker också att det många gånger verkar göras till huvudsak vilka prylar som använts, vilket för det mesta är ganska irrelevant för bilder som man visar på nätet.

Dessutom slåss jag likt en Don Quijote mot väderkvarnar genom att försöka föra fram tanken att det kan vara fruktsamt att ställa sig frågan: Vilken teknisk kvalitet kräver jag från mina bilder? Detta har, eller borde ha, bäring på vilka prylar jag skaffar.

Det finns en massa parametrar som kan vara intressanta, för mig är till exempel dynamiskt omfång ofta viktigare än maximal upplösning. Eller när det gäller objektiv, motljusegenskaper, hur oskärpan tecknas och att optiken är fri från synlig distorsion. Om jag inte behöver extrema isoegenskaper till exempel finns säkert vettigare alternativ än kameror som är framtagna mycket i det syftet osv.

Min mission, hur tröstlös den än kan förefalla, handlar om att vi alla skulle tjäna på att ställa oss de grundläggande frågorna: Vad skall jag använda min kamera till? Och: Hur skall jag presentera mina bilder? När jag svarat ärligt på dessa frågor blir det så mycket enklare att välja en kamera som uppfyller just mina behov, det är min övertygelse. Sedan kan man ju i alla fall komma fram till att man vill ha något ”värre” än vad man behöver eller vad som kommer gå att se i bilderna när de presenteras. Man kan då givetvis skaffa sig det, men behöver inte försöka ljuga för sig själv och andra att man gör det av nödtvång.

Jag har själv tröskat igenom en hel del digitalkameror vid det här laget och kommit fram till att för min egen fotografering, åtminstone den jag använder digitalkameror till, lämnar i stort sett allt från kompaktkameror till fullformatare en bildkvalitet som räcker för mina behov. Märk väl att jag skriver ”mina behov” och inte ”dina behov” som jag givetvis inte har en aning om. Samma resonemang är giltigt även för objektiv givetvis. 

Jag tänkte trots allt jag skrivit ovan berätta varför jag ibland plåtar med storformatskamera på natten. Gör jag det för den tekniska kvaliteten eller av andra mer subjektiva värden?

Både och vill jag påstå! När man går upp ordentligt i format blir man inte lika utlämnad till mikrokontrasten som alltid är lite högre när det gäller film, även om man plåtar med mycket bra optik och finkornig film kommer man inte runt detta faktum. Man ser det lättast i fina tonövergångar och i högdagrar, alla som plåtat solblänkande blöta löv på avstånd förstår vad jag pratar om, det blir en massa urfrätta små punkter från alla blänk och bilden känns hård och oharmonisk.

Går man upp ordentligt i format löser man det problemen, liksom att man får mjukare tonövergångar på köpet. När jag snackar om att gå upp i format här handlar det för min del om negativ som är 15 ggr större än fullformat, och ingen eventuell skillnad som kan finnas mellan en crop och fullformatskamera. Alltså en så pass stor förstoring att den gör den förrädiska mikrokontrasten irrelevant.

När det gäller de subjektiva värdena handlar det om långsamheten och det meditativa i detta. Det är ganska otympligt bara att ställa upp och ställa in kameran i nattens svaga ljus så när man väl gör det har man ganska klart för sig vad man vill fotografera och hur man vill att det skall se ut. Sedan är det bara att öppna slutaren och vänta in exponeringen, ibland kan man få vänta ganska länge.

Bilden här nedan är exponerad mellan 15-20 minuter vilket är ganska normalt på natten med stort format. Men ibland kan det bli längre, min smärtgräns ligger på ca en timma, sedan blir det för tråkigt och jag behöver röra på mig.

Kameran som använts till bilden ovan Wista 45 SP med ett annat objektiv dock, till bilden användes ett Rodenstock APO Sironar-N 150/5,6