OmTag. Gatufoto

Gatufoto är tidskrävande, för att få upp sin känslighet inför det man möter och vill säga krävs att man håller på hela tiden. Att hitta någon mening i sina gatubilder är inte lätt, bilder som blir något mer än bara snapshots på gatan, bilder som förmedlar en känsla förutom det rent analyserbara i bildrutan om man så vill.

Jag har aldrig varit någon bra gatufotograf, liksom för de flesta blir det mest bilder av företeelser rakt upp och ned. En bra gatubild måste innehålla en spontanitet och den bör berätta om något på ett inte allt för påtagligt sätt. Som med alla bra bilder måste den lämna utrymme för fantasin, och bara peka ut riktningen.

Blir det för tydligt kan det hända att det blir ointressant, den egna fantasin får inget spelrum. Jag tycker att ganska mycket av den gatufotografi jag ser visar företeelser istället för att ställa frågor.

OmTag. Behövs kvinnodagar?

I går var det den internationella kvinnodagen, en del undrar om den behövs? Jag skulle vilja säga att den behövs lika väl nu som någonsin.

Kanske slår vi oss för bröstet en del av oss och tycker att vi kommit långt när det gäller jämställdheten? Och visst, jämfört med stora delar av resten av världen är det så, men man skall nog vara ganska enögd för att inte se att vi har lång väg att vandra även här.

Frågan är väl egentligen om jämställdhet är en utopi i ett marknadsekonomiskt system som vi känner det? Åtminstone om vi skall skaffa barn även fortsättningsvis?

Jag tror att man måste omvärdera stora delar av det rådande samhällssystemet och ändra de grundläggande strukturerna för att komma åt problemen. När vi talar om jämställdhet kan det ju inte handla om att endast de kvinnor som anpassar sig till (den förhållandevis lilla skara) män som systemet är anpassat till idag är de som skall vara jämställda? Men så funkar det i stora stycken.

De kvinnliga chefer på högre nivå jag kommit i kontakt med har uteslutande varit ”riktiga karlar med hårda nypor”, med andra ord har även de "blivit systemets män" och formats efter det chefsideal som råder.

Sedan har vi den smygdiskriminering som många kanske inte ens tänker på, detta blir tydligt när man läser reaktionerna på det senaste ”Alla är vi fotografer”. Man kan tycka vad man vill om ”genusfotografen”, jag har väl inte så mycket till övers för honom själv. Men det var inte det som var poängen utan man satte fingret på och tydliggjorde en form av könsmallar som cementerar ett diskriminierande system och som många av oss inte ens tänker på.

Jag tycker att det var ett av de bästa programmen rörande fotografi på länge och framför allt viktigt. Sedan läser man om de som tycker att det skulle snackas teknik i stället, man baxnar. Allt det tekniska runt fotografi och prylar avhandlas ju till leda i alla tidningar och forum, och vill man få klart för sig hur bländare påverkar skärpedjup och liknande spörsmål är det inte märkvärdigare än att en normalbegåvad 7 åring lär sig detta på en kafferast. För alla som tycker att den typen av frågor behöver stötas och blötas är det bara att googla på skärpedjup, läsa en halvtimma och ut och praktisera.

Tillbaka till den internationella kvinnodagen; de som lever i illusionen att allt är som det skall här hemma kan ju åtminstone höja blicken och se hur det är på andra håll i världen; det är därför det är en internationell dag.

OmTag. Innehåll och form

Jag gillar det abstrakta, liksom det berättande. Jag är med andra ord ganska spretig fotografiskt.  Bilder kan vara dokumenterande av företeelser där bildinnehållet är det väsentliga eller grafiskt tilltalande där formen är det viktigaste.

Olika bilder måste betraktas på olika sätt tror jag, vi kan inte förvänta oss Eugene W Smiths starka samhällsreportage när vi tittar på Edward Westons stilleben eller tvärt om. Ganska självklart kan man tycka, ändå verkar det vara ganska vanligt att vi gör så.

Att jag föredrar det ena eller andra är inte konstigt, det är först när jag hävdar att det jag föredrar är mer rätt än något annat det kan bli problem. Nu finns givetvis fotografer som både har en väl utvecklad förmåga att berätta med sina bilder och ett drivet formspråk.

Detta med form i berättande bilder är ett tveeggat svärd tycker jag, om formen blir för stram och exakt finns risken att bilden dör. Det kan ofta behövas något som ”skaver” lite i bilderna och de måste kännas spontana för att fungera. Bilder med en genomtänkt komposition, där denna blir för uppenbar känns ofta sterila på något sätt.

Kanske är mästerstycket att kunna komponera sina dokumentära bilder ”perfekt” utan att spontaniteten går förlorad? I så fall känner jag bara till en fullödig mästare inom den genren, en Fransman som gick runt med sin Leica och tog bilder som för alltid placerat honom bland en handfull av de viktigaste i fotohistorien.

OmTag. Punk

Förra årets Stockholmsplank föll mig inte på läppen direkt, det var ganska lite folk och lite bilder också. Konstigt att inte fler går på ett sådant event med tanke på att det är fler än någonsin som är intresserade av fotografi. Kanske beror det på dålig marknadsföring? Kanske finns för mycket annat som lockar i stan?

Behållningen från planket för min del var att jag sprang på denna punkare. Jag är några år för gammal själv, uppväxt i mellanperioden mellan hippie och punk. Spelade i band gjorde jag också, men som sagt före punken. Mina hjältar var sådana som King Crimson, Genesis, Gentle Giant, Jethro Tull m.fl.

Sedan kom punken som byggde på något helt annat, energin blev det viktiga i musiken, musik som primalterapi (säger jag som aldrig riktigt gillat eller begripit mig på musiken). Däremot punkarna har jag alltid gillat, åtminstone de jag träffat på, de kör sitt race och ger fingret åt alla som rynkar på näsan. En skön form av revolt utan att banka meningsmotståndarna blodiga.

Det finns en tilltalande grundhumanism i detta att alla duger och att man får vara hur man vill samtidigt som själva den prylen blir en revolt i sig själv.

Kul att de lever vidare punkarna. 

OmTag. Liljeholmsbron

Det har blivit ganska många bilder på och runt Liljeholmsbron genom åren. Det har sin naturliga förklaring eftersom jag bor i närheten. De flesta nätter blir det inga långpromenader till andra stadsdelar utan jag nöjer mig med att botanisera i närområdet.

Liljeholmsbron och miljöerna där omkring är ganska tacksamma att plåta i, det har så där lite lagom opolerad inramning som jag tycker ger en speciell nattkänsla. Blir det för snyggt (och nytt) blir bilderna ofta tråkiga tycker jag.