OmTag. Hundliv

Kajsa och Sally

Jag har levt med hundar under stora delar av livet. Min första hund Roy var en Shetland  sheepdog (dvärgcollie) som vi skaffade när jag var 12 år. Han fick tyvärr inte leva så länge, när han var ett par år blev han ihjälhuggen av en aggressiv Rottweiler. Han låg på djursjukhus i ett par veckor innan han gick bort. Efter honom blev det Tina, en underbar tik av samma ras.

Senare när jag flyttade hemifrån skaffade jag Nisse, en korsning mellan S:t Bernhard och New Foundland, en bjässe på 85 kg som var lika snäll som han var stor. Sedan gick det ganska många år innan det blev dags för hund igen, det måste ju funka med tid och jobb.

Kajsa 

År 2000 skaffade jag Collietiken Kajsa som kanske är den hund som satt djupast avtryck hos mig. Kajsa var en tjej med mycket integritet, det var bara ett fåtal personer som hon brydde sig om, husse var allt. Det var också en hund som ”valde” mig, redan när jag besökte uppfödaren skulle hon till mig och där stannade hon livet ut.

Ett par år efter att jag skaffat Kajsa kom även Sally in i våra liv, Sally har alltid varit en positiv och genomvänlig personlighet och hundarna blev som stora och lillasyster på hundars vis. Kajsa gick bort 2011 och jag tänker ofta på henne, vilket fantastiskt stöd hon var när jag själv haft det jobbigt.

Sally 

Nu är Sally också gammal och orkar inte med de maratonpromenader vi tidigare tog, därför blir det inte heller så mycket fotande som det brukade bli. En del har svårt att förstå att man ”begränsar” sig för att ens hund inte orkar hänga med på samma sätt. Men för mig handlar det inte om att begränsa mig; vad kan vara mer värdefullt än att stå vid sin livskamrats sida? Oavsett om denne är en människa eller en hund.

OmTag. De förenade kolsyrefabrikernas AB

Ibland har man inte så mycket att säga, då får det bli en bild rakt upp och ned i stället. Bilden tog jag från Reimersholme en natt.

OmTag. Medan tiden rasar vidare

Tiden går fort och årstidernas växlingar upplevs som tätare och tätare ju äldre jag blir. Bilderna är tagna för ett par månader sedan, en av de där riktigt kalla vinterdagarna som det var få av den gångna vintern. Vädret har blivit konstigt, förr upplevde jag det som att det fanns skarpa gränser mellan årstiderna, nu flyter de mer ihop. Men allt blir normalt efter ett tag, man vänjer sig.

Tänker på detta när jag ser bilden av tältlägret på Långholmen; hur ett tillstånd som skulle få alla att vilja agera för inte så länge sedan blivit ett normaltillstånd. Fattiga människor med en kopp framför sig och tältläger med människor som inte campar för sitt höga nöjes skull har blivit ett normalt inslag i tillvaron.

Och just normaliteten är nog det som står i vägen för att det skall hända något, de som sitter på ansvaret för dessa människor behöver ju inte bry sig så länge de kan sitta kvar på sina positioner och göra det de alltid gjort, alltså skita i det.

OmTag. Alla är vi fotografer

Det rackas ned en del på programmet, en del blev förbannade på avsnittet om genus andra tycker att det är för amatörmässigt. Själv tycker jag att de två senaste avsnitten varit riktigt bra faktiskt. Det senaste om konstfoto och att gestalta en avgörande händelse i livet gillade jag, även fast jag ofta har lite svårt för den typen av fotografi.

Det jag tyckte om var resonemanget från händelse till bild. Jag tycker, till skillnad från en del andra, att det är bra att man snackar runt bild och tankar om just bildens hur och varför i stället för om teknik. Det viktigaste är vad man vill säga och hur man formulerar det är en sanning som gäller i högsta grad för fotografi. Vad man använder för prylar och teknik blir en senare fråga, eller ingen fråga alls.

Det är lite som med nattbilderna, en del är väldigt intresserade av tekniken, men det viktiga där som annars är snarare varför och vad som leder fram till bilderna man tar. Inte så mycket de enskilda bilderna kanske, snarare vad man vill förmedla med dem och varför det är viktigt för en.

Varför vi tar så olika bilder av ungefär samma motiv är den stora frågan, inte vilken kamera vi använt. Jag fikade ofta med en duktig fotograf på 70-talet, har för mig att han jobbade på Aftonbladet, han sa en gång apropå plåtande: ”Amatörer går ofta och letar efter häftiga bilder, ta istället vilket motiv som helst, som fimpen där på trottoaren och gör en bra bild av det.”

Jag tror att det ligger en hel del i det synsättet, om vi lyckas förmedla oss själva genom våra motiv, att göra en bra bild av fimpen på trottoaren för att hårdra det, har vi kommit upp på vägen mot ett personligt bildspråk. Sedan kommer givetvis inte alla ”fimpar” vi plåtar bli bra, men efter ett tag börjar vi känna igen känslan när ”fimpen” blir min ”fimp” och ingen annans.

Och kanske det viktigaste av allt: att ta sig modet att vara sin egen måttstock. Ingen annan kan avgöra om jag eller du når fram med våra bilder till oss själva, om andra tycker om det man gör är det bonus, men i huvudsak fotar vi för att tillfredsställa oss själva, en lyx vi kan kosta på oss som amatörfotografer. 

OmTag. Stadsljus

Mina bilder handlar sällan om något speciellt. Ofta fångas jag bara av ljuset stämningar och jag är torsk på gråskalor. Människor saknas ofta i mina bilder, åtminstone som bärande motiv. Om jag har med människor i gatubilderna är det vanliga att de mer ingår som ett anonymt element. Det säger nog en del om mig trots allt, jag vill promenera som en obemärkt observatör genom tillvaron för det mesta.

Fotograferar jag människor vill jag gärna ha kontakt, det måste finnas ett ömsesidigt förtroende mellan mig och den avbildade för det mesta. Med andra ord är jag dålig på det som på fotosidan definieras som gatufoto. Antingen har jag inga människor med över huvud taget, eller så tar jag bilderna vid ett möte och en ömsesidig förståelse.

Inget är rätt eller fel bara olika. Personligen nöjer jag mig med att fånga ljusets spel översatt till gråskalor, ett nöje så gott som något.