OmTag. Ett område ändrar karaktär

Många nätter har vi gått där nere vid stranden mina hundar och jag. När jag flyttade hit 1987 var det bara några garage här nere, och hela området var ganska sömnigt och lugnt. Sedan kommer den engelske superentreprenören, vad han nu heter, och ändrade på allt detta. Det skulle minsann bli en smältdegel för unga kreatörer med billiga lokaler för konstnärer och nykläckta designers i de gamla garagen.

Så blev det aldrig, det blev ett par krogar som hade tillstånd längre än alla andra, så av kreatörerna blev inte så mycket om man nu inte tycker att ett lämmeltåg av fyllskallar efter ett på nätterna är kreativt. Ungefär samtidigt startade ombildningarna i en rasande fart och området blev inne. Helt plötsligt började man vallfärda till Hornstull, ett ställe knappast någon besökte med mindre än pistolhot tidigare. Engelsmannen hade för länge sedan dragit vidare mot nya projekt.

Nu låter jag som en gnällig gubbe kanske, men allt som görs i stan verkar ha till syfte att det skall konsumeras och exploateras. Tidigare stod parkbänkar efter stranden där områdets gamlingar och andra satt och snackade när vädret tillät. De rök samtidigt som krogarna dök upp, förmodligen gillade man inte tanken på att man skulle kunna sitta utan att konsumera.

Det senaste förslaget är att man anlägger en form av uteservering och sittplatser för denna på den lilla grässlänten mellan trappan och byggnaden lite längre fram. Förmodligen har man sett att folk har fräckheten att sätta sig där en stund utan att konsumera.

Nu är jag varken motståndare till bostadsrätter, shopping eller krogar; men om ett område blir för homogent befolkat, till exempel av människor som söker smålägenheter i ett "hett område" och har möjlighet att betala över 2 miljoner för en sådan blir det väldigt mycket ungefär lika dana människor, och när det blir så tenderar de att bli väldigt tongivande för stämningen och utvecklingen.

OmTag. Förkylning och fotoutställningar

Förkylning, en meningslös sjukdom vars, ur naturens synvinkel, enda syfte måste vara att ta livet av gamla och svaga. Om man inte ingår i de grupperna så kan man undra varför man åker på det över huvud taget.

Nu har jag i alla fall trillat dit på en sådan där förkylning som brukar slå ned ungefär vart annat år. Jag skall väl inte klaga, brukar ju vara ganska förskonad från influensor och förkylningar, inga barn och en ganska isolerad tillvara för övrigt ger inte virusarna och bacillerna så många chanser.

På fotofronten intet nytt för min del, det senaste var nog när jag tog bilden ovan från modernas utställning i höstas. Det var en fin utställning med i huvudsak svensk fotografi. Annars tycker jag att mycket slås upp för stort idag, åtminstone för mig.

Tänker på alla retroutställningar och mastodontprojekt med hundratals bilder; blir det mer än hundra bilder har åtminstone jag svårt att ta det till mig. Dessutom tenderar man gärna att hänga upp en hel del snarlika varianter och allt presenteras ofta som en överväldigande massa. Om det skall göras stora utställningar måste de brytas upp till hanterbara bitar tycker jag, som betraktare vill jag känna mig inbjuden till och inte dränkt av bilderna.

Ett exempel: Salgado som jag verkligen gillar, när de hade den stora Genesis på fotografiska var det flera hundra bilder, dessutom en hel del liknande. Jag golvas av sådana utställningar och matas med så många och så stora bilder att inget blir kvar, tänka om man fått se ett urval av det bästa av de bästa på kanske max 50 bilder i mindre format intimt hängt med mycket luft? Då hade det förmodligen, för mig, gett ett bestående intryck.

Jag börjar också mer och mer tycka att fotografi inte funkar som konst på det sättet med storvulna utställningar, fantasipriser och folk som mer tycks bry sig om fotografens hipfaktor än vad bilderna faktiskt visar. Kanske beror det på att jag är djupt rotad i den dokumentära traditionen och där har alltid det viktiga varit vad du har att säga och hur du formulerar det. 

OmTag. Slumpen

Vi styr våra liv i betydligt mindre utsträckning än vad vi ofta tror. Visst, vi kanske börjar någon utbildning av eget val och visst kan sådana saker ge oss en riktning i livet. Men jag är övertygad om att slumpen påverkar i mycket högre grad.

Det sker hela tiden en mängd händelser som påverkar oss och som helt bestämmer riktningen för våra liv som vi inte rår över. Det startar egentligen vid selektionen vid befruktningen, om det inte blivit något just då och exakt på det sätt det blev; hade någon annan idag varit i stället för oss?

Tanken svindlar, den Vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh uttryckte det fint: ”Undret är inte att gå på vattnet, undret är att gå på jorden här och nu.”

Inom fysiken finns en teori om parallella universum som i princip går ut på att allt som kan hända faktiskt händer ända ned på partikel och kvantnivå men att universum hela tiden delar upp sig i oräkneliga universum där varje universum rymmer en helt unik händelsekedja och där vi bara kan observera det universum där vi själva ingår? Många universum blir det, som han från Sundbyberg skulle ha sagt.

Tillbaka till slumpen, tänk om vi inte hade gått på den där dansen där vi träffade vår partner (om vi nu gjorde det) som i sin tur berodde på att vi hängde på våra arbetskamrater som i sin tur berodde på att vi tog det där jobbet vi egentligen inte ville ha flera år tidigare osv….? Hisnande tankar man kan sysselsätta sig med en lördagsnatt.

Vad har detta med fotografi att göra? Allt eller ingenting, men förmodligen var det en ren slump att vi tog upp kameran och fastnade för det vilket i sin tur skapade ett intresse för att fånga det vi ser på bild. Som den här bilden till exempel; den kom till av slumpen att jag skulle träffa Krister K på moderna för att se en utställning och av en slump missade bussen från Centralen.

Krister som jag träffade av en slump genom fotosidan, och när jag av en slump missade bussen från Centralen fick jag ta en promenad som gjorde att jag passerade motivet och tog bilden. Föresten var det en slump att just den utställning vi ville se var på moderna och att vi valde att se den just då. Om jag inte träffat Krister och inte gått på moderna och inte missat bussen….. Ja ni förstår. Men skulle inte livet vara en smula enahanda och tråkigt om det var på något annat sätt?

Leve Slumpen! Vad den nu än är?

OmTag. Fika idag torsdag kl 19.00, MixBurger Hornstull

Att fika med sina fotokompisar är en populär sysselsättning, det syns inte minst i olika bloggar här på fotosidan. Uppsalagänget har sitt Dagnys, Stockholmsgänget sitt Ellens och nu fikar vi även vid Hornstull sedan ett par år tillbaka. Hornstullsfikat startades ganska anspråkslöst av Claes W och mig. Vi startar fikat lite senare, från sju på kvällen, för att det skulle passa arbetstider och min dygnsrytm bättre än Ellen som ju brukar starta redan vid tre. Det verkar som att vi fotografer är ett fikande folk, även de som inte hänger på fotosidan brukar hänga på fik; Micke Berg till exempel fikar på Twang med några polare i stor sett varje dag osv. Det sociala är viktigt, och fotografer är sociala för det mesta. Här kommer några bilder från olika fikastunder.

Hans vid Stadsmuseet

 
Mats vid samma museum

 
Tobbe på Ellens (Tårtan)

 
Per-Erik på MixBurger Hornstull 

Krister och Stephan samma MixBurger Hornstull

OmTag. Fotografiska arketyper

Bilder vi ser hamnar i vårt undermedvetna och påverkar oss. Det är förmodligen den främsta orsaken till att vi upprepar bilder så som vi gör. Många bilder fungerar som arketyper som drar igång tankar. Den här bilden är klart influerad av en sådan, som dessutom råkar vara ett av historiens bästa och mest spridda fotografi. Men det är ingen medveten plankning, utan en egen variant på samma tema. Det var inget jag reflekterade över när jag tog bilden, men det blev uppenbart när jag senare såg den i datorn.