OmTag. Konstfoto (eller nått)

Mitt förra inlägg om reportagefotografins allmäntillstånd tog skruv, kan väl bara konstatera att det råder delade meningar om sakernas tillstånd.

Satt och tittade på tjejernas framfart i skidbacken, verkligen kul med det svenska bronset och dessutom av en tjej som haft stolpe ut väldigt många gånger. Inte utan att man får en tår i ögat när man ser glädjen.

Damerna är ofta roligare att se då de verkligen glädja åt en vunnen bronsmedalj, killarna verkar oftare sörja över ett missat guld på något sätt. Hur som helst är det svårt att begripa för oss utomstående vilka prestationer dessa idrottare genomför och vilket oändligt slit som ligger bakom.

Bilden i dag visar på mina egna prestationer i konstfotosvängen, kräver inte samma övning och talang direkt, men ändå. ;)

OmTag. Fotografins död

Är fotografin död? Nej inte död kanske, men det hände något när den slutade lukta konstigt ;). Givetvis tas det mer bilder än någonsin, alla har en kamera, och det publiceras på nätet i en aldrig sinande ström.

Om man bara ser det krasst till antalet publicerade bilder så når det givetvis all time high. Men de som menar att, lite drastiskt uttryckt, fotografin är död syftar nog inte på antalet bilder som laddas upp på nätet.

Det är ju också så att vi pratar om väldigt olika saker, alla fotografer tenderar att prata om sin genre som den enda när de pratar om den här typen av frågor. De som menar att fotografin är död kommer nog ofta från den humandokumentära fotografin, en form av fotografi med förebilder som Sune Jonsson, Christer Strömholm och liknande.

Alltså en form av personlig reportagefotografi där projekten sträckt sig över lång tid, och om det är den typen av fotografi man talar om så är den nog död så till vida att det inte går att leva av den.

Nu finns givetvis dem som påpekar att den typen av fotografi aldrig betalat sig, och det stämmer. Skillnaden var att fotografer förr hade såväl arkivbilder som betalade sig som olika reportagejobb till tidningar som hade bäring på det de sysslade med.

Ofta ingick olika tidningsreportage som en del av de totala projekten och projekten genererade arkivbilder. Med andra ord fanns inkomster som tryggade brödfödan även fast det säkert var knapert då också.

Att det finns dem som kan leva på brödjobb, reklam och arkitekturfotografi osv. är en annan sak, och det är nog där förvirringen ofta uppstår när man talar om fotografi, allt som produceras där en kamera varit inblandad kallas fotografi rätt och slätt.

Sedan finns alltid någon doktor Pangloss som hävdar att vi lever i den bästa av världar.

Men som sagt; fotografi för att fördjupa förståelsen för den värld vi bebor och människorna där är nog tämligen stendöd även om det givetvis alltid kommer att finnas undantag. Sanningen är ju inte svårare än att vi alla måste leva, och för att leva behöver vi pengar, och finns inte finansiärerna är valet svältdöden eller att syssla med något annat och de flesta väljer att överleva.

Om man sedan gör det genom att plåta ministrar tillsammans med 100 andra från något orkesterdike, plåta bilar och parfymflaskor eller helt enkelt lägger kameran på hyllan är en annan fråga.

OmTag. Den ensamme skridskoåkaren

Vi hade tagit en runda på stan jag och hundarna. När vi kom till Kungsan såg vi skridskoåkaren som i ensamt majestät for fram över isen. Ensam på en skridskobana mitt i stan, kan det bli så mycket mer ensamt än så?

Många av mina bilder återspeglar ensamhet, men ensamheten behöver inte alltid vara något negativt. Det kan också handla om lugn och kontemplation; den självvalda ensamheten. I mitt fall är det nog ofta bägge delarna.

Men även den självvalda ensamheten kan ofta bero på faktorer som i mindre utsträckning är självvalda. Kanske kan det vara ett självbedrägeri för att slippa smärtan det skulle innebära att erkänna att man bara är ensamt ensam? Man lever det liv man lever och kan ofta inte göra annat.

OmTag. Det är lätt att manipulera och sprida rykten

Bara genom att välja utsnitt och när vi trycker på avtryckaren kan vi skapa en historia med våra bilder, en historia som inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra. Den här bilden till exempel kan uppfattas som att någon följer eller spionerar på kvinnan i portalen. Verkligheten var inte speciellt dramatisk, i själva verket är kvinna på väg mot mannen som stått och väntat när hon fotograferat i gränden.

Det kan lätt bli fel om man drar för snabba slutsatser från bilder, i detta fall är det ganska harmlöst och ofta använder vi ju den här typen av knep för att förstärka våra bilder. Men när vi tittar på bilder, speciellt journalistiska sådana, kan det vara bra att ha i bakhuvudet att det kan finnas någon som vill påverka oss i någon riktning med bilderna.

Ett par sentida exempel är romerna och lyxbilen som florerat på facebook, eller de uthängda i samband med våldtäkten på finlandsfärjan. I det senare fallet är inte bara bilden helt fel, den kommer från England och anknyter till en helt annan händelse, men det allvarligare är att vi dömer folk ohörda och utan rättegång.

Någon skriver något på facebook, helt plötsligt är det en sanning och lavinen rullar på. Visst tycker jag att man kan hänga ut grova brottslingar, men inte innan någon hört bägge sidor och det finns en giltig dom. Det enda vi med säkerhet vet när något dyker upp på facebook är att någon publicerat det, vi vet inget om sanningshalten eller syftet bakom publiceringen. Därför är jag väldigt restriktiv med vad jag delar, om någon blivit uthängd så är det nästan omöjligt att backa bandet oavsett hur fel den ursprungliga uthängningen var.

OmTag. Fördumning och polarisering

Det finns ett samband mellan betalningsvilja och utbud som många väljer att inte se. Jag kom att tänka på detta i och med nedläggningen av fotografiska YH-utbildningar och diskussionerna runt detta.

Nedläggningen av skolorna må man tycka vad man vill om, men de är ju uttryck för ett symtom och inte en orsak i sig. Orsaken är ju att media slimmar sina organisationer i en anpassning till sämre intäkter och fotograferna åker ut före journalisterna.

Frågan är hur länge detta kommer att fungera på sikt, som det ser ut är det mest livsupprätthållande åtgärder. Tidningen Foto fick lägga ned efter dryga 75 år, och det i en tid när fler fotograferar och är intresserade av fotografi än någonsin.

Man kan tycka vad man vill om den nya tiden och gratisläsningen på nätet men då den är reklamfinansierad och beroende av snabba ryck, nyheterna skall helst publiceras innan de skett, så uppstår en del problem: Dels frågan hur självständigt det går att agera när man är beroende av reklamintäkter i så hög grad, och dels hur man skall hinna med källkontroll och eftertanke när allt skall gå så snabbt?

Som jag ser det är detta ett demokratiskt problem, det är också ett problem att antalet inklick är det som genererar reklampengar. Sensationer, skapade eller verkliga, genererar givetvis fler klick än mer lågmälda nyheter och fördjupningar. Detta har vi redan sett sedan länge när det gäller kvällstidningar.

Kommer vi att bli ett folk med encyklopediska kunskaper om ”Baren-Roffes” förehavanden i privatlivet men totala analfabeter när det gäller vad och varför i det samhälle vi lever? Tar man bort fördjupningen skapas polarisering, gott och ont, svart och vitt.

När väl detta skett öppnar man upp för allsköns bråte som livnär sig på just en polariserad världsbild; det må sedan vara jihadister, kristna eller judiska fundamentalister eller folk som vurmar för andra totalitära samhällssystem som stalinister, fascister eller nazister osv.

Gemensamt för dem alla är att de inte ser mänskligheten som ett vi utan som bestående av ett oss mot ett dem.