OmTag. En god kamrat

Snart blir hon ensam några timmar, husses bästa polare. Det är fika på hörnet med några fotopolare, vi brukar synas lite då och då.

Sally skulle nog lika gärna se att husse skippade dessa träffar då hon inte får hänga med.

För det mesta lever vi ihop 24 timmar om dygnet, det orkar man bara med en riktigt god kamrat. Man måste kunna slappna av i varandras sällskap, och det kan vi.

Det är skönt att inte vara ensam, men att samtidigt inte känna några krav och så är det med Sally, jag hoppas och tror att hon känner likadant.

Om hon inte direkt delar mitt fotointresse så åtminstone accepterar hon det, så är det med goda kamrater. Man kanske inte alltid gillar allt den andre gör och ibland förstår man det inte ens, men som god kamrat accepterar och gläds man över det bara för att man ser hur mycket det betyder för den andre.

Riktigt goda kamrater är sällsynta, så det gäller att vårda dem man har. Snart kommer jag hem till Sally igen.

OmTag. Natten och Brassaï

Ibland tar jag mig friheten att återanvända någon bild, som denna på katten. Jag tycker att den förmedlar känslan av natten och den mörkare årstiden. Vi hade knallar runt staden som så ofta förr jag och min hund Sally. När vi kom där på Hornsgatan vid Pustegränd satt katten i sitt träd och tittade ut över staden.

Jag tycker att det finns någon sorts ”fransk” känsla i bilden som för mig till Brassaï och hans Parisbilder från 30-talet. Brassaï som jag tycker är den främste nattfotografen genom tiderna sade något bra om natten:

”Night does not show things, it suggests them. It disturbs and surprises us with its strangeness. It liberates forces within us which are dominated by our reason during the daytime.”

OmTag. Nymferna på kajen

Det var en natt i september 2011, jag och Sally hade knallat ut på en runda med storformatskameran. Vi gick via Tanto och över Årstabron. Det blev fyra bilder utefter vägen ned mot Liljeholmskajen innan vi kom fram till ”En berättelse om något vi glömt” som skulpturen av Lena Lervik heter.

Jag är väldigt förtjust i dessa nymfer där de finns vid vattnet, det fick bli en sista bild innan vi vandrade vidare hemåt i natten som hunnit bli tidig morgon.

Nu väntar jag bara på lite bättre väder så att vi kan ge oss ut med stora kameran igen. Sally, lilltjejen, har hunnit bli gammal tant nu, hon fyller 12 år i dagarna, så det blir inte så långa promenader längre och då kan det vara lagom att bege sig över bron mot Liljeholmen.

Det finns ett intressant lagom nedkört gammalt genuint industriområde om man går åt andra hållet från Liljeholmsbron, där kolsyrefabriken och färgfabriken ligger bland annat, vi kanske beger oss dit någon natt.

OmTag. Intresse?

Mitt intresse för fotografi är nog inte så stort egentligen, det är ganska sällan jag berörs av det jag ser. För mig handlar det om att beröras, och jag berörs i huvudsak av sådant jag kan identifiera mig med. Ofta handlar det mer om berättelsen än fotografi i sig, det är också därför jag har svårt att ta till mig mycket av det som visas på utställningar och i böcker.

Berättelserna är antingen för svaga eller också kan jag inte känna igen mig i dem. Nu behövs givetvis inte berättelser om gubbar i övre medelåldern för att jag skall känna igen mig, många frågor och berättelser är allmängiltiga. Men jag tycker att den berättande fotografen ofta fastnar i klichéer: nedkörda människor, "förlorare" vid vägs ände osv. ofta blir det någon form av karikatyrer som saknar nyanser och djup. Man bygger för det mesta vidare på redan cementerade uppfattningar.

Det finns dock en handfull fotografer som kan skapa resonans med något djupare hos mig, där fungerar fotografi mer som musik. Svårt att sätta fingret på vad det är, jag kan bara konstatera att det finns vissa fotografer och/eller bilder som berör något djupare hos mig än det uppenbara i bildytan.

Jag har också svårt för fotografens, som jag ofta upplever det, krystade förhållande till andra visuella konstarter. Ibland kan jag känna det som om man inte tycker att fotografi är ”fint nog” i sin egen rätt. Detta kan ta sig uttryck i att man försöker skapa iscensatta bilder, verbalt grandiosa koncept eller efterlikna måleriet. Det finns givetvis de som är bra på detta också, men många tycks använda det som en "genväg till berömmelse" där berömmelsen utgör det viktiga, som jag uppfattar det.

Fotografins unika egenskap är ju att fånga det som finns framför kameran som det är, detta borde vara fint nog. Fotografi handlar enligt detta synsätt om att träna sitt öga och sin mottaglighet för världen omkring sig.

Mycket faller tillbaka på de gamla frågorna om att ”göra” eller att ”ta” sina bilder. 

OmTag. Det putsas och fejas som aldrig förr

Det renoveras och repareras så det knakar i stan, jag har aldrig upplevt att det pågått så många byggnadsarbeten som nu. I vart och vartannat hus utförs olika typer av arbeten, allt från fasadrenoveringar till totalrenoveringar och stambyten.

Det är ganska vanligt att arbetarna inte talar svenska, en stor del kommer ifrån EU-länder från de forna öststaterna.

En del funderingar som uppstår: Är de mycket effektivare än den inhemska arbetskraften? Undrar hur många som följer kollektivavtal? Hur stor del av dessa i sin tur går för minimilöner? Någon anledning till den stora delen icke svensk arbetskraft, nu när vi har en skyhög arbetslöshet, måste det ju finnas?

Den här typen av frågor är ju ganska svåra att ta upp då de så där lite praktiskt buntas ihop med rasism och främlingsfientlighet. Det händer ju fackföreningsrörelsen varje gång man försökt lyfta dessa och närbesläktade frågor, som den att bara en minimal del av RUT-företagen har kollektivavtal till exempel.