OmTag. Våren

När våren väl bestämmer sig gör den det med besked. För ett par dagar sedan var träden nakna och det var lite gråkallt i luften. Men ett par dagar är det som skiljer vinter från vår. Är det bara jag som kommer ihåg barndomens utdragna vårar med porlande bäckar och långsam snösmältning? Kanske romantiserar jag, men nog var det annorlunda förr?

Ha en fin helg och passa på att njuta av det fina vädret!

OmTag. Robert Frank på fotografiska

Jag var och tittade på Robert Frank på fotografiska igår. Jag måste säga att jag blev lite kluven av utställningen, kanske har tiden sprungit ifrån Frank? Det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom Robert Frank odiskutabelt är en av de mest tongivande och viktigaste fotograferna under 1900-talets andra hälft. Han skapade en ny estetik med sin banbrytande The Americans i mitten av 50-talet. Men kanske är det just för att han har så många följare som hans bilder nu sextio år senare känns en smula förbrukade och även lite taffliga i vissa lägen.

En kritik mot utställningen i sig är den ojämna kvaliteten på printarna, en hel del kontrastlöst grådaskigt och även skräp på en del bilder, så skall inte en så stor och viktig utställning behöva skötas tycker jag. Behållningen för mig var de bilder som han kanske fått minst uppmärksamhet för och som kanske ses som minst originella, England och Frankrike-bilderna. Där finns bildpoesin och ett mildare anslag.

Jag tycker att det finns en vattendelare i Franks fotografi där han blir hårdare mer opersonlig och svartare i sin fotografi. Men med bakgrund av att han förlorat två barn i unga år så kan det säkert vara begripligt att han blivit mer inbunden och dyster i sitt fotograferande. Hur som helst tycker jag att Frank är bättre i bokform än upphängd på väggar, inget som är unikt för just honom.

OmTag. En fin film med Micke Berg av Anders Frick-Meijer

OmTag. Inspiration

Som jag skrev i förra inlägget fick jag ny inspiration av Sergio Larrains bilder. Jag tror också att hans förhållningssätt till fotograferandet var helt rätt, åtminstone för mig. I korthet bygger det på att vistas en massa tid i miljöer man trivs att vistas i och att vara öppen för intryck. Att låta bilderna komma i stället för att försöka jaga dem.

Det sökta får alltid något jagat över sig och blir sällan spontant och således inte heller speciellt bra. Men detta med att öppna sitt sinne och titta på världen med ”ett barns ögon” är inte snutet ur näsan direkt. Men mycket ger sig själv om man ger det tid tror jag, skippa stressen över att komma hem med bilder, de kommer när de själva behagar om man är observant.

Fotograferandet bör nog vara en del av en inre resa där man tillåter sig att förundras över det vardagliga och triviala. Många har sagt liknande saker, men det är svårare än det låter. Hur som helst tror jag att det är ett personlighetsutvecklande förhållningssätt, oavsett om det blir några bilder eller inte.

Annars har vi fikat på hörnet här vid Hornstull i kväll, mycket som avhandlades i vanlig ordning precis som det skall vara. 

OmTag. Sergio Larrain: Vagabond Photographer

Ibland dyker det upp fotoböcker som verkligen är något extra. Den här boken med Sergio Larrains bilder och texter är fantastisk och en sådan som ger inspiration när man känner sig lite mätt och trött på fotografi.

Larrain var en sökare som ägnade en stor del av sitt liv åt meditation, han var även en stor humanist, båda sakerna skiner igenom i hans poetiska bilder. Kanske den viktigaste fotoboken som släppts på många år? Som sagt, efter att jag på nytt börjat titta i och läsa Larrains Vagabond Photographer vaknade inspirationen till liv igen, och bättre betyg kan knappast en bok få.

Jag såg att den finns på adlibris för en vettig penning. Men priset verkar gå upp så det gäller att passa på för alla som vill ha denna fantastiska fotobok.

Några länkar till texter om och av Larrain:
Photography is wandering in the universe by yourself
Life on the streets
Claes Gabrielson bloggar om Larrain