OmTag. En fika, slussen och demokratin

Här om dagen var det fika på Tårtan Café här på Hornsgatspuckeln (Södermalm Stockholm), en så kallad ”Ellens-fika”. Vi har fikat ett bra tag på puckeln nu, från start hette stället just Puck och jag har för mig att det var Ulf Börjesson som tog initiativet som startade denna tradition.

Nu har Bengan varit sammankallande sedan länge och det trevligt att träffas för ett snack då och då. Fiket har en filmisk historia där av namnet på såväl fik som sammankomster, det var nämligen här kultbarnprogrammet ”Tårtan” spelades in 1972 och bageriet det hela kretsade runt hette Ellens.

I går tog jag en runda på stan och körde slut på filmen i kameran, en Fuji Neopan 400 som kom tillbaks efter ett par års frånvaro efter tsunamikatastrofen i Japan, bara för att lite senare annonseras att den skall läggas ned igen av Fuji. Trist tycker jag då det är den svartvita 400 asa film jag gillar bäst och som följt mig sedan 2003 då den gamla trotjänaren TriX gick i graven. Jag har 30 rullar i kylen och sedan får det väl bli Ilford HP5+ som jag kört en hel del av under frånvaron av Neopan 400.

Visst finns en film som kallas TriX även idag, men den har inget annat än namnet gemensamt med den som tillverkades fram till 2003. Som sagt det fick bli en liten runda på stan i går, Gamla Stan för att handla ett batteri på Brunos Bildverkstad och sedan en tur till det allt mer ödsliga Slussen.

Frisören som Bengan dokumenterat tidigare fanns till min förvåning kvar i sin lokal i Blå Gången, jag skulle hälsa till Bengan förresten, så nu är det gjort. Annars breder förfallet ut sig i Slussen, hanteringen runt detta tar nog priset för konstiga politiska beslut, eller brist därpå. Jag skall inte tjata om detta här men det kan vara av intresse för alla som vill veta hur en demokrati (inte) fungerar att fördjupa sig i frågan.

Det är konstiga tider, de ansvariga behöver ganska sälla just stå till svar för sina beslut längre, folk glömmer fort nu för tiden. Någon som kommer ihåg vilka som ansvarade för att fälla TV-Eken som det var ett sådant liv om för några år sedan? Det ligger i tiden att minnet är kort och de ansvariga ganska riskfritt kan ta vilka beslut som helst. Förr ansågs de folkvalda vara satta att representera sina väljare, nu ses mest väljarna som något nödvändigt ont under valdagen tycks det.

Nog om detta, eken är borta och om några år kommer säkert Slussen att vara en hipp marknadsplats där endast de som har ekonomi att hyra de svindyra lokalerna göre sig besvär. En likriktning av staden som är trist men ofrånkomlig så länge som marknadskrafterna är det enda som avgör näringsidkarnas etablering. Alla vill ha både kulturella inslag och udda verksamheter men samtidigt skall intäkterna maximeras, en ekvation som inte alltid går ihop.

OmTag. Öde stad och vattenpussar

Konstigt väder den här hösten, här om dagen var den på besök med frost och tunn is på vattenpölarna, i går regnigt och 14°C och i dag varmt och sol? Det är ju ändå i slutet av oktober så någon ordning får det vara? Inget att hänga läpp för direkt, kyla lär man få så man klarar sig vad det lider.

I går var jag på Ellens-fika, jag brukar missa dessa eftersom min dygnsrytm inte har passat riktigt. Det är kul att träffa ett gäng likasinnade ”gubbar”, för det är tyvärr mest gubbar mig inräknad, och snacka lite om allt möjligt med tonvikt mot fotografi då.

Annars har det inte blivit så mycket gjort, jag knallar runt med min kamera och försöker fånga höststämningen i svartvitt. Det blir mest lite öde stadslandskap och en och annan vattenpuss, skiftningar och speglingar i vatten slutar aldrig att fascinera mig liksom de öde gathörnen för övrigt.

OmTag. Det är andra tider

När man går runt och spontanplåtar som jag och många med mig gör blir bilderna av naturliga skäl korta nedslag i ens eget liv. De flesta av oss lever inte liv som gör bilderna speciellt spännande i sig själva, framför allt framlever vi dem i ett ganska makligt tempo.

När bildkonsumtionen däremot rasar på i en snabbare och snabbare takt kräver detta i sig ofta häftiga bilder så väl till innehåll som form för att synas. Det är alltså två saker som inte riktigt går ihop, vårt långsamma till stora delar ganska händelselösa liv, och aktionen vi ofta förväntar oss när vi tittar på bilder.

En annan sak som jag är övertygad om spelar en ganska stor roll i att bilder ofta inte är lika engagerande idag är att det är svårare att göra reportage, av olika anledningar. Dels det uppenbara att det är svårt att finansiera och dels det mer subtila i att levnadsförhållandena, åtminstone för oss i västvärlden, förändrats ganska mycket sedan bildreportagens storhetstid.

Hela samhället var mer politiskt förr, på gott och ont. Det fanns ämnen som berörde breda folklager, oavsett vad de själva tyckte så tycktes det en hel del. Det var ungdomsrevolter, husockupationer, folk som försökte hitta alternativa sätt att leva osv. Det fanns spänningar i samhället som det lönade sig att engagera sig i och som dessutom var tacksam att skildra i bild. Dessutom var ganska mycket relativt nytt, som skildringar av intagna på fängelser eller i psykvården, äldrevården osv.

När man ser någon sådan ansats idag har man ofta redan sett det. Dessutom är samhället mer individualistiskt på många sätt idag, mycket handlar om att kratta framför egen dörr. Hur andra krattar, eller om de har något att kratta blir liksom deras problem. Om detta kan man tycka vad man vill, men dagens samhällsklimat gör det nog svårare att hitta ämnen som engagerar?

Hur skildrar man Svenssons envetna jakt på de konstant större plattTV-apparaterna på ett allmänintressant sätt? Svårt att göra sådant till engagerande frågor, förutom för den som jagar då. Som sagt, jag går runt i en ganska händelselös tillvara och tar mina likaledes händelselösa bilder och kan inte annat göra.

OmTag. Leica, märket många har åsikter om

Hur kan det komma sig att ett varumärke inom något så förhållandevis trivialt som kameror väcker sådana känslor hos så många? Och varför finns över huvud taget behovet hos så många att dissa något som de själva inte ens är intresserade av?

När det gäller Leica verkar det finnas tre läger. Dels finns de som av någon anledning tycks hata märket och allt vad de anser att det står för, inklusive användarna som anses vara en bunt mindre vetande stofiler. Sedan finns just dessa stofiler som lyfter märket till skyarna just för att det står Leica på prylarna. Sedan finns också en stor grupp som plåtar med Leica-M för att de gillar kameratypen och hur den fungerar.

Jag räknar mig själv till den sistnämnda gruppen. För mig är det en självklarhet att Leica-M inte passar alla, det är en kamera som dels funkar optimalt för ett ganska snävt brännviddsområde, upp till 75 mm som jag ser det. Dessutom är den utan såväl avancerad ljusmätning (om man kör den som mätsökarkamera) som autofokus. Mina analoga Leicor saknar också alla former av automatik.

Trots detta, eller i mitt fall snarare tack vare detta så är det den kamera som fungerar mest intuitivt för mig. I och med att jag måste vara medveten om till exempel ljusets skiftningar när jag är ute och hela tiden anpassa tid och bländare för detta blir jag mer skärpt. Detta är något som går helt automatiskt och inget jag tänker på, men det håller mitt ”fotoöga” igång på något sätt.

Om jag plåtar med vidvinklar brukar jag ha avståndet förinställt så att jag får det skärpedjup jag behöver, med andra ord är kameran redo att avfyras utan någon annan förberedelse än att sikta den mot det jag vill ta en bild av. När jag går runt med kameran är den också intuitiv på så sätt att sökaren fungerar som ett fönster med markeringar i stället för något jag måste sikta igenom.

Jag ser vad som händer utanför ramarna och just detta att rama in bilden blir rent bokstavligt när jag plåtar med Leican. Jag ser bilden, lyfter upp kameran, ramar in och trycker av. Jag behöver alltså inte jaga bild med sökaren så som jag upplever att jag behöver göra med en slr eller elektronisk sökare.

Den smidiga hanteringen beror också på att jag kör med fasta brännvidder, och att dessa finns i ryggmärgen så att säga. Men som sagt detta är inte en fotograferingsstil som tilltalar alla, långt där ifrån och för dem är det heller ingen optimal lösning med en Leica-M.

Bonusbild plåtade med Nikon D7100 och Zoom-objektiv! 

Men för att knyta tillbaka till början: Varför går så många i taket så fort namnet Leica dyker upp? Många hänvisar till de höga priserna till exempel, och visst kostar det en hel del. Men om man ändå inte tänker köpa så borde väl inte det spela någon roll? Den enda gång jag kan se att detta skulle ha betydelse är om jag vill ha men inte tycker att jag har råd? Om vi tar den senaste Leica-M digital så kostar den strax under 60 000, visst en herrans massa pengar, men det är ju ungefär vad man får betala för Canons värsting också till exempel?

Nu kommer givetvis en del att hävda att Canonkameran kan en massa mer, men då missar man nog en viktig poäng: det är kanske så att Leican är minimalistisk för att fungera optimalt inom ett ganska snävt område? Dessutom är inte de elektroniska finesserna det som kostar speciellt mycket vid tillverkningen, samma finesser finns i stort sett redan i de olika märkenas instegskameror.

Men som sagt, om man skaffar en Leica-M gör man det för att man gillar sättet den fungerar på, vill jag ha en Canon/Nikon så skaffar jag en sådan i stället. Just där tycker jag att många kritiker går vilse, på samma sätt som en Canon/Nikon inte är ett alternativ om man söker en Leica-M är givetvis inte en Leica-M ett alternativ om man söker en dslr. De olika kameratyperna vänder sig till helt olika målgrupper, det skulle kännas befriande om de värsta surkartarna, oavsett läger, insåg detta.

När det gäller den svindyra optiken, så får man det man betalar för. Att göra extremt väl korrigerad optik kompakt och i relativt sett små serier kostar pengar, mycket pengar. Sedan är det upp till var och en att avgöra om man tycker att det är värt de kostnaderna, men om man inte själv ens är intresserad av kameratypen för nämnda optik kanske det inte heller är speciellt meningsfullt att ha en massa åsikter?

OmTag. I brist på fotoväder kan man ju leka lite i datorn

Mer eller mindre "rakt ut ur kameran"

När inte vädret tillåter att man går ut och plåtar på natten kan man ju leka lite i datorn, eller tillåter och tillåter snarare är det inte så kul när det regnar och blötan brukar ställa till en del problem så av ren bekvämlighet brukar jag avstå.

Men man kan ju alltid ta en bild genom fönstret med digitalaren och jobba lite i olika pluggar i stället. Den här bilden är en HDR (som om någon skulle missa det) och en sammanslagning av två exponeringar. Jag har tagit mig friheten att dra på ganska ordentligt bara för att se vart jag hamnade. Efter HDR Efex så körde jag även Color Efex och la på en nostalgisk film.

Lite lek med HDR och Color Efex 

Normalt brukar jag inte hålla på så mycket och vanligtvis föredrar jag bilderna lite mer som det ser ut när jag plåtar. Men det går inte att komma ifrån att det är kul att mickla lite och strunta i den fotografiska trovärdigheten ibland.

En sak som kritikerna av olika pluggar och digitala tekniker ofta missar är att dessa tekniker även kan användas på samma sätt som när jag underframkallar mina filmer för att få ned kontrasten och när jag förbelyser min film och fotopapper av samma orsaker, eller tvärt om överframkallar när jag vill ha mer kontrast. Använda på detta sätt hjälper de mig i stället att hamna närmare upplevelsen av den verklighet jag fotograferar.

Det är inte alltid, eller snarare ganska sällan, som filerna direkt ur kameran stämmer överens med det jag uppfattade. Ibland behöver man också förstärka bilden för att åtminstone en liten del av den känsla man upplevde skall gå fram. Inget nytt i detta bara att kolla Eugene W Smith, Robert Frank, Koudelka, Strömholm, Petersen, Ansel Adams,,, kort sagt alla har gjort det, alltid.

Men jag tror att ganska många som är kritiska mot användandet av pluggar och hjälpmedel är det beroende på brist av egen erfarenhet. Lite som detta ställningskrig mellan analogt och digitalt, bägge lägren verkar ofta sakna kunskapen och viljan till förståelse för vad den andre håller på med.

Hur som helst tror jag att det skulle vara fruktsamt om de som klagade i stället själva testade och lekte lite med programmen så skulle de kanske även hitta användningsområden för egen del. Det kan vara att få de svartvita bilderna att se ut som man vill ha dem, kontroll över färger och kontraster i sina färgbilder eller helt enkelt kanske de kom på att det kan vara kul att leka lite med sina bilder ibland.