OmTag. En fika och lite tankar om stort och smått

I dag blev det en fika på hörnet igen där vi avhandlade lite svartvit film och världsläget. Jag missade Ellens min vana trogen, men som sagt tog igen det lite senare på kvällen i stället.

Som jag skrev om tidigare var jag ute här om natten för säsongens första nattfotorunda. Efter framkallningen visade det sig att filmen förmodligen legat i kassetterna lite för länge för det blev knappt någon svärta i negativen, man såg obehindrat genom alla de sex bladen tillsammans.

När jag tänkte efter så kom jag på att det nog måste varit över 1 ½ år sedan jag var ute med storformatskameran så inte så konstigt att filmen som legat i sina kassetter i kameraväskan inte mådde så bra. Hur som helst gick en bild att rädda till något som åtminstone funkar hjälpligt att visa upp på nätet. Fantastiskt vad man kan göra med hjälp av en skanner och ett bildbehandlingsprogram.

Bilden var inget märkvärdigt så negativen åkte i sopen efter att jag skannat det. I morgon skall jag försöka ta mig till Brunos Bildverkstad i Gamla Stan och köpa en insats för 4” x 5” som funkar i Patersondosan och lite mer bladfilm. Den Combi Plan tank som jag kör med nu har ett par nackdelar, dels läcker den lite och dels tar den tid att fylla och tömma.

Annars har det varit lite diskussion om hur olika man kan se på detta med att förstärka bilder på människor genom att dra på med kontrast och gärna plåta med blixt rakt på från nära håll. Själv är jag tveksam till den typen av bilder då jag tycker att de ibland kan bli kränkande för den avbildade och ge en ganska missvisande bild av hur personer är och lever. Andra tycker inte att det är några problem och menar att manipulation endast handlar om man tar bort eller lägger till i bildytan?

Döm själva, och framför allt tänk själva. :)

Claes på S:t Göran

 
Samma Claes, annan bildbehandling 

OmTag. Säsongspremiär

Då var säsongens första nattfotopass avklarat, gick ut vid 2 och kom hem nu strax före 6. Det fick bli en liten tur på Reimersholme med storformatskameran, 6 bilder blev tagna. Framkalla kommer jag att göra i kväll så ni får hålla till godo med en gammal bild från samma plats tagen med samma utrustning.

Det finns något meditativt över dessa långtidsexponeringar, konstigt nog blir jag aldrig uttråkad på att sitta och vänta de 15-20 minuter eller längre som varje bild måste exponeras. ”Och tiden blir ett förunderligt ting” sa Sune Jonsson. Kanske var det detta han syftade på? Att låta ett nu sätta sitt avtryck i emulsionen för att bevaras just som det unika då som aldrig kommer tillbaka. Just detta är storheten och det magiska med fotografin för mig, möjligheten att göra nedslag i och bevara fragment av den tid som ständigt flyr våra försök att få grepp om den.

Pratade med min vän Lasse Mellberg på telefonen tidigare i går kväll, en av dessa sällsynta människor som förfogar över förmågan att vara just människa i ordets bästa bemärkelse. Han är dessutom en utomordentligt begåvad fotograf och en virtuos i mörkrummet som gärna delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Det finns inte så många som har dessa kvaliteter så var rädda om dem om ni har förmånen att känna några.

Hur som helst var det Lasse som triggade mig att gå ut med storformatskameran i natt. Det är alltid en spänd förväntan inför vad som skall visa sig vid framkallningen. Eftersom mattskivan är så mörk i natten så får man jobba mycket på känsla och ta ljuspunkter till hjälp när man komponerar och ställer skärpan. Vad som fastnar i emulsionen vet man aldrig riktigt innan man framkallat.

Dessutom brukar en hel del detaljer uppenbara sig som man inte såg över huvud taget i mörkret, kameran har ju en fantastisk förmåga att addera ljus som inte våra ögon har. Som sagt, ni får hålla till godo med den här gamla bilden så hoppas jag att jag kan visa några nya i nästa inlägg.

OmTag. Förr, nu och sedan. Lite ostrukturerade tankar om utveckling

Vad gjorde vi innan internet och den ständigt uppkopplade eran? Minnet är kort, det är ju inte så fasligt länge sedan, trots detta har jag svårt att tänka mig hur dagen såg ut "bc" (before computer). Satt man bara och glodde rätt in i väggen, eller vad? Givetvis gjorde man inte det, åtminstone inte de flesta av oss.

Att kunna kommunicera och hålla kontakten över nätet är på många sätt bra. För en ganska stor del har detta säkert berikat deras liv, tidigare krävdes ju någon form av mer aktiv handling för att tillfredsställa behovet av social samvaro och kontakt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att nätumgåsande blir någon form av ytligt substitut för det fysiska mötet.

Jag tror att den inre tillfredsställelsen står i relation till djupet av den sociala kontakten, det är kanske därför vi har så många "vänner" som vi aldrig träffar eller ens träffat på Facebook? Vi försöker kompensera djupet i våra relationer med mängden personer, likes och statusuppdateringar.

Som ett litet experiment kan man till exempel strunta i att uppdatera sin Facebooksida, sin blogg eller helt enkelt låta bli att vara aktiv på nätet några dagar och kolla hur många som verkligen undrar vart man tagit vägen. Inte så uppmuntrande kanske, men sanningen på nätet brukar vara att man finns så länge man är aktiv. Inte i första hand som unik person utan mer som en anonym bekräftare bland alla andra.

Nu skiljer inte jag mig speciellt mycket från någon annan, men det kan vara värt att ta en funderare över. Egentligen tror jag att vi är mer stenåldersmänniskor än vad vi vill erkänna, meningsfulla relationer kan vi bara ha med ett ganska begränsat antal människor, likes och tummar på nätet skall man nog mer se på samma sätt som ett anonymt leende från någon okänd i busskön. Man kommer givetvis även att nätverka med människor som man har en mer personlig relation till, och det är nog även dem som saknar en om man inte uppdaterar sin blogg på ett tag.

Hur hänger då allt detta ihop med fotografi? Jag tror att en stor del av de personliga kontaktytorna ersatts av de mer lättillgängliga men också ytligare nätkontakterna. Då vi alla har behov av bekräftelse, och inte minst alla som pysslar med någon form av skapande verksamhet, manar detta fram ett kontinuerligt publicerande i en helt annan takt än vad som var nödvändigt förr. Om du inte syns finns du inte och nätets snabbhet gör att du måste synas hela tiden för att finnas.

Förr kanske någon jobbade med ett projekt i flera år och under resans gång endast ventilerade och visade sitt pågående arbete för några få förtrogna. Om vi antar att man kanske fotograferade ca 10000 bilder om året (motsvarande runt 300 rullar film), tog fram kontaktkartor och gjorde arbetskopior på kanske ett par bilder per rulle som man eventuellt visade upp för några man litade på handlade det om kanske max något hundratal bilder per år. När det sedan var dags att sy ihop projektet till en bok och/eller en utställning valde man ut en handfull bilder, bilder som fått mogna och som passade in i sin kontext. Det hela mynnade ut i ett genomarbetat arbete, åtminstone fanns förutsättningar för det.

Om vi tittar hur det ser ut i dag så gäller det att synas hela tiden, tempot gör också att bildkonsumenten ofta inte tar sig tid utan det måste vara slagkraftigt för att höja sig över mediebruset. Detta jagar på flera saker som jag ser det: För det första publiceras bilder i en mängd och ett flöde som inte stämmer till eftertanke eller ens gallring. Bilderna ses också mer som solitärer eftersom nätet funkar ganska dåligt för sammanhållna arbeten.

För det andra driver det på en utveckling mot mer och mer extrema bilder, allt ifrån att överdriva kontraster och färger till att klippa in exotiska djur i sina naturbilder. Men det som jag tycker är det stora problemet är att det mesta snuttifieras och att fördjupningen går förlorad. Om utvecklingen rasar på finns risken att vi i morgon inte kommer att kunna ta till oss något med ett djupare budskap än vad reklamfilmerna ger oss i TV sofforna. Och som vanligt kommer man att säga att man levererar vad folk efterfrågar, hela den diskussionen tenderar alltid att handla om hönan eller ägget:

Kommer det att vara möjligt att efterfråga något som man inte vet finns?

OmTag. Ett litet lusthus och lite om teknik

Småbild 50 mm f/8,0 Ilford HP5+ exponerad 4 min

Längst ute på udden på Reimersholme ligger ett litet ”lusthus”. Jag har ofta slagit mig ned där för en stunds kontemplation under mina nattpromenader med hundarna. Jag brukar sätta mig och titta in mot Färgfabriken vid Liljeholmen och lyssna på nattens brus från staden, ett sätt att finna ro och sortera tankar.

Att fotografera på natten har ju blivit mitt signum och ibland kommer det frågor om teknik, framför allt kanske val av svartvit film och framkallning. Jag brukar inte snacka så mycket om teknik utan tycker att detta är något som brukar ge sig själv av erfarenhet. Men några enkla råd kan jag ju dela med mig så att någon kanske slipper att göra samma misstag som jag själv gjort under resans gång.

En svartvit films känslighet sjunker vid långa exponeringstider, detta kallas reciprocitetsavvikelse. Filmer med traditionellt korn förlorar mer känslighet än tkorns filmer men effekten gör att man måste exponera längre än vad mätningen säger. Om ljusmätaren vid 100 asa ger 30 sek på f/5,6 till exempel brukar jag exponera 2-3 min för att få teckning i de mörkare delarna av bilden när jag kör med en tkorns 100 asa film. För att hålla igen kontrasten får jag sedan kompensera för denna vid framkallningen där jag regelmässigt underframkallar 1-2 steg.

Om jag fotograferar med en film med traditionellt korn som Ilford HP5+ till exempel exponerar jag den till att börja med efter 100 asa i stället för 400 asa som är det som gäller för den filmen under normala exponeringstider. Men jag förlänger även på samma sätt som jag angivit ovan, en 100 asa tkorns film blir ungefär lika snabb som en 400 asa film med traditionellt korn på natten.

När det gäller tkornsfilmer föredrar jag Ilford Delta 100 eller Fuji Acros 100. Kodaks tmax 100 blir ofta för hård i kontrasten tycker jag. När det gäller filmer med traditionellt korn funkar Ilford HP5+ bra liksom Fuji Neopan 400 (som är på väg att försvinna), men som sagt exponera dem efter 100 asa.

HP5+ ger en lite ruffare känsla som passar för vissa motiv, den har väldigt bra skuggteckning och svärtan dör aldrig samtidigt som det blir bra ”tryck” i mallanregistret. Men man måste nog testa själv för att komma fram till hur man vill att det skall se ut. Sedan är det bara ut och leta motiv och dölja starka ljuspunkter man inte vill ha med i bilden bakom träd och stolpar.  :)

OmTag. Imogen Cunningham på kulturhuset

I går passade vi på att se om den fantastiska Cunningham-utställningen på Kulturhuset här i Stockholm. En fotografisk gigant vars spännvidd, kvalitet och långa aktiva tid kanske saknar motstycke i fotografins historia.

Just hennes bredd utan att bli spretig är beundransvärd, hon tillhör också ett litet fåtal som visat att fotografin kan vara konst i sin egen rätt utan effektsökeri i motivval eller teknik. Nu höll hon ju på som pionjär och experimenterade med såväl olika tekniker som olika motiv, men som sagt arbetet håller ihop på något oförklarligt sätt.

Imogen Cunningham var också unik i så måtto att hon som kvinna tidigt bestämde sig för att bli fotograf och arbeta utanför hemmet, något ganska ovanligt i början av 1900-talet. Hon var bland annat med och startade f/64, en bildgrupp som bröt med den tidigare pictorialismen, tillsammans med Edward Weston och Ansel Adams med flera.

Själv blev hon dock aldrig dogmatisk utan valde uttryck efter vad hon ville förmedla. En av de viktigaste fotoutställningar som bevistat vårt land vågar jag påstå, så ni som inte sett den och har möjlighet missa inte chansen att se en fantastisk utställning av en av de absolut största.

Utställningen är inne på sin sista vecka så ni som missat den har bara några dagar på er.