OmTag. Inta Ruka, en fantastisk fotograf

Farsan vid köksbordet

Sitter och bläddrar i Inta Rukas fantastiskt fina People I know. Jag har inte sett något så nära och starkt sedan Sune Jonssons bilder. Inta Ruka jobbar ju lite på samma sätt som Sune Jonsson gjorde, båda använder mellanformatskameror och naturligt ljus vilket ofta gör stativ nödvändigt. Det är med andra ord sällan snapshots det är frågan om.

Bägge är också måna om att verkligen känna och känna för de som de fotograferar. Allt detta tar givetvis en hel del tid och deras fotoprojekt sträcker sig också över ganska lång tid. För min del är det den här typen av bilder som berör, när man kommit så nära människor att man byggt upp ett genuint förtroende och genom detta förtroende ärligt kan avbilda dem i deras naturliga miljö. En typ av fotografi som tar mycket tid, som alla viktiga arbeten tenderar att göra.

I Sune Jonssons fall hade han sin försörjning som fältetnolog på Västerbottens Museum och Inta Ruka har sitt städjobb på Svenska ambassaden i Riga. Gemensamt för bägge dessa fotografer är att de riktat sina kameror utåt av ett genuint intresse för de avbildade, och det är något som jag beundrar dem bägge för.

Som sagt, Inta Ruka en fotograf som gör viktiga arbeten som handlar om något som är större än henne själv, det förtjänar hon all respekt och erkännande för. En stjärna i kanten även åt Maud Nycander vars fina film Fotografen från Riga hjälpte till att introducera Inta Ruka för en bredare publik. 

En fin recension av boken People I know i SvD.

OmTag. Jag går runt och tar mina bilder

Jag går runt och tar mina bilder, inga märkvärdigheter och inga högre syften med det. Jag bloggar ungefär på samma sätt, försöker formulera mina tankar och funderingar. Med andra ord, jag är en amatör både när det gäller mitt fotograferande och mitt skrivande och jag trivs med det.

Ibland skriver jag sådant som väcker debatt och ibland har jag åsikter som inte alla delar. Har jag då som amatörfotograf och amatörskribent rätt att uttala mig om saker som jag själv inte har någon professionell erfarenhet av?

Tja, det är väl ungefär samma sak som att ha åsikter om musik utan att vara yrkesmusiker, eller ha åsikter om böcker utan att vara författare? Mina bilder är rätt deprimerande saker som ser likadana ut som alla andra bilder man sett sedan 70-talet har jag förstått.

Det må så vara, mitt seende är säkert inte speciellt unikt och mina bilder säkert inte det minsta nyskapande. Men jag kommer att fortsätta att ta de bilder som känns rätt för mig och skriva så att det överensstämmer med hur jag ser på saker och ting utifrån min begränsade kunskap och erfarenhet. Alldeles på samma sätt som jag kommer att tycka om viss musik mer än annan eller gilla vissa böcker mer än andra utan att vara vare sig musiker eller författare.

OmTag. Är det hopplöst att försöka skildra Sverige och svensken?

Micke Berg kommenterade mitt förra inlägg med att Sverige var hopplöst att plåta, att det ofta blir ganska deprimerande när man försöker skildra Sverige och svenskarna. Det ligger säkert en hel del i detta, men samtidigt kan jag tycka att analysen är en smula fel. Om man har ett mer sydländskt sinnelag och förväntar sig ett mer uppsluppet socialt liv med kaféer och folkliv på gator och torg så lär man knappast hitta det i Sverige.

På många sätt är vårt samhälle betydligt mer slutet, folk tar inte gärna kontakt med sådana man inte känner. Och om man kommer ut på landet kan det ofta krävas ganska lång tid för att helt förstå de sociala koderna och innan  man blir accepterad. Men jag vet inte om jag håller med om att det alltid är deprimerande egentligen, visst tenderar svensken ofta att leva sitt liv på ett mer reserverat sätt än vad man gör på många andra ställen. Framför allt kanske svensken ofta är mer för organisation än för det spontana, och det kan ju upplevas som tråkigt och lite deprimerande kanske.

Jag tror också att det i och med vårt sätt att vara och fungera socialt kanske kräver en helt annan ingång om man skall skildra något med fotografi till exempel. Man kan knappast åka ut till en by på landet och göra en snabbvisit om det skall bli någon vettig skildring, jag tror att det tar betydligt längre tid att skildra folkliv på den Svenska landsbygden till exempel.

Nu håller jag inte med Micke om att till exempel Sune Jonssons arbeten är deprimerande, mer än att han skildrar ett skeende i tiden som kanske är en smula deppigt i sig själv, småodlare och självhushållningens utdöende. Däremot tycker jag nog att hans bilder ofta är gränslöst kärleksfulla. Men som sagt, att skildra svensken och den Svenska landsbygden låter sig inte göras i en handvändning.

Eller som Sune Jonsson själv uttryckte det: " Fotografin måste vara en vital funktion av den som utövar den. Det är ingen självklarhet inom detta exploateringsstyrda och komplextyngda medium, som regleras av tydlig opportunism både kommersiellt och konstnärligt. God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv. Helst bör han röra sig vant och verserat som en gammal sockenbo inom sitt eget stoff, inom sina egna upplevelser."

Jag skulle tro att det innebär att det tar ganska lång tid att skildra svensken och det Svenska på ett trovärdigt sätt. Sedan kan man givetvis tycka olika mycket om det Svenska och svenskarna. Men att åka runt och fånga livet on the fly som Cartier-Bresson till exempel är nog svårare när det kanske krävs ett helt annat engagemang och betydligt mer tid att komma fram till sina bilder.

På en punkt håller jag dock med Micke fullt ut, och det är att det finns få naturliga spontana kontaktytor i det Svenska samhället. Speciellt på mindre orter saknas ofta något så grundläggande som ett fik och en krog där man träffas över en anspråkslös fika eller en öl. Och om det finns något ställe är det ofta inget gemene man visar sig på speciellt ofta, för det mesta är det en lite klick av samhällets ungkarlar som frekventerar haken. Och som utomstående bemöts man ofta snarare med en initial misstänksamhet än nyfikenhet.

Men kanske är det vårt kalla klimat som bidragit till att det är som det är, det är ju trots allt en ganska kort tid av året som vi kan sitta ute och fika till exempel. Om man är på sydligare breddgrader är det normala snarare att man har byns krogar och fik som vardagsrum och sådant kommer givetvis efter generationer att skapa en annan öppenhet, eller socialt bollsinne om man vill.

Jag tror att det kalla klimatet och vårt Lutheranska arv på många sätt färgat hur vi är. Sedan att till exempel JH, Petersen och Thunbjörks bilder av det Svenska är som de är säger nog mer om fotograferna än om Sverige egentligen? Petersons senare arbeten är ju lika nattsvarta oavsett om de är plåtade i värmlandsskogarna eller på andra sidan jordklotet och Thunbjörk upplever jag som mer och mer cynisk i sina bilder vilket jag inte heller tror beror så mycket på vart han plåtar. Jag tror i så fall att bildernas depressionsgrad är mer beroende av vilka fotograferna är än var de är tagna.

Sedan är jag övertygad om att det är lättare att plåta ett sammanhang över livet på gatan på ställen där en större del av livet faktiskt levs på gatan. Men jag tror att det skulle gå att plåta livsbejakande bilder från verkligheten även i Sverige. Problemet är nog minst lika mycket att det är en bristvara med livsbejakande Svenska fotografer än att landet i sig är deprimerande.

Micke har ju själv visat att det går att finna de livsbejakande bilderna även i Sverige där Skogsnäs är ett utmärkt exempel. När det gäller mina egna bilder så handlar de nog mer om mitt eget sinnestillstånd när de togs och hur jag är som person. Jag kommer ihåg att en kusin till farsan var uppe och hälsade på en vecka, Rune "sotarn", känd för sin svada och sitt positiva sinnelag. Han blev kompis med i stort sett hela samhället på en vecka. "Han har lärt känna fler människor här på en vecka än vad jag gjort under alla år jag bott och varit här" sa farsan, så mycket handlar nog om hur man är själv. 

OmTag. Äventyren kommer sällan längre än till fåtöljen.

En husbil som kanske ligger inom mina budgetramar?

Micke Berg snackar ofta om att det skulle vara just att ha en husbil och bara dra runt och leva i. Man skulle kunna sticka iväg vart man ville och när man ville, hittar man något bra ställe stannar man tills man ledsnar och drar sedan vidare. Att ha sin fasta punkt i form av en husbil kanske inte skulle vara så dumt? Åtminstone något år skulle det säkert berika ens liv en hel del, och förmodligen skulle man även hinna med en hel del bilder och upplevelser efter vägen.

Jag undrar om inte bekvämligheten och tryggheten man lätt fastnar i även medför att man delvis slutar leva? Kanske skulle man göra sig av med allt bråte och den trygghet som fjättrar en vid det liv man lever. Sälja av rubbet skaffa en husbil och åka runt med lätt packning, köpa någon pocket då och då som man lämnar efter sig när man läst den. En analog Leica-M med en 50:a och svartvit film efter behov och man har det man behöver?

Undrar vad som håller mig tillbaka? Hade jag haft dagens möjligheter när jag var dryga 20 skulle jag inte tvekat. Tveksamheten kommer med åldern tror jag, men man har ju bara ett liv så kanske är det dags att göra något radikalt? När jag var ung gjorde jag mer det som kändes rätt utan att tänka så förskräckligt mycket över det. Morgondagen hade sina möjligheter och bekymmer, ingen idé att fastna i dem i förväg resonerade jag och säkert många andra.

Nu kommer jag troligen stampa vidare i min skenbara trygghet här vid Hornstull, men det kan vara kul att leka med tanken att göra ett ordentligt uppbrott, en rejäl omstart och vad det skulle kunna leda till.

Jag har nog i hela mitt vuxna liv varit en smula försiktig förresten. Jag tog skepparexamen med tanken att skaffa en segelbåt, det blev examen och några böcker av Tristan Jones och andra äventyrare hemma i fåtöljen, närmare kom jag inte de sju haven. Kanske dags att leta rätt på några böcker av någon husbilsäventyrare?

OmTag. Barnen är vår framtid.

Några barn som leker högst upp i en snöhög inplogad i vad som brukar vara ett fotbollsmål på sommaren. Bilden är från 2006 så idag åker de kanske runt med mopeder eller epatraktorer och jagar tjejer. Tiden går fort, speciellt när man blir äldre. Det som upplevdes som en evighet i barndomen blir ett ögonblick när man blir äldre.

Barnen är vår framtid, och jag saknar ofta spontana bilder på lekande barn. Dessa ungar fotograferade jag i Åmotfors när jag var ute och knallade, här hemma i Stockholm vågar man knappast höja kameran mot barn längre. Föräldrar och andra vuxnas pedofilfobi har ofta antagit orimliga proportioner tycker jag. Det verkar som om ganska många tror att man måste ha någon dold baktanke med sitt fotograferande. Extra tydligt blir detta om man fotograferar ungar, ganska trist då vi kommer att efterlämna ett fotografiskt arv där frånvaron av barn i gatumiljön kommer att bli ett av kännetecknen.

Som sagt barnen är vår framtid, och angår oss alla. Det är upp till oss alla att skydda och värna dem, men det är också viktigt att de får synas till exempel i våra bilder utan att vi blir misstänkliggjorda som fotografer. Så kanske är det dags att vänja överreagerande föräldrar och andra med att det är ok att fotografera barn på ett just sätt?