OmTag. Morris

Undrar vad som finns kvar av dagens bilar om 75 år?

OmTag. Fotboll och viktig litteratur

Har just tittat på Brasilien - Mexico, det finns en anledning till att Brasiliens fotbollslag har sina anhängare i världens alla hörn. De spelar helt enkelt en otroligt underhållande fotboll, kreativiteten och spelglädjen flödar. 2 - 0 slutade matchen till Brasiliens favör i en tidvis mycket underhållande fotbollsmatch.

Men innan fotbollen var det fika på hörnet med Krister K och Thomas M, vi han med att avhandla en hel del från olika strömningar inom gatufotografering till bloggande.

Annars hade jag tänkt mig att se matchen mellan Italien och Japan, men vår eminenta leverantör av kabelTV, Tele2, har kastat in handduken för femtioelfte gången. Ingen eller svag signal är det enda som synts i rutan den senaste timman.

Nu kom TVn igång och Japan tog ledningen på en högst tvivelaktig straff, man får hoppas att den inte blir matchavgörande.

Annars håller jag på och läser en mycket bra och viktig bok: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, en bok som jag hoppas läses av så många som möjligt. Att läsa om den typen av människoöden och om de överlevandes kamp för att försöka bygga upp någon form av nytt liv när hela deras tidigare liv och minnen av människor och platser bokstavligen utplånats blir en stark upplevelse som sätter de egna vardagsproblemen i perspektiv.

Det blir en smula banalt att efter detta diskutera bloggars kvaliteter och vikten av att ligga bra till i olika listor, eller huruvida man är överens med definitionen av gatufotografi på fotosidan eller andra stora frågor. Italien har vänt ett 2 – 0 underläge till ledning 2 – 3 för att nämna de senaste viktigheterna. :)

OmTag. Bryta med tryggheten?

Knallade över Västerbron och tittade ned på den stora husbilscampingen på Långholmen. Egentligen skulle man lämna sin bedrägligt bekväma trygghet, göra sig av med lägenheten skaffa en billig bas på landet och skaffa en husbil?

Det som ofta skiljer oss från oss själva i yngre år är att vi blir beroende av tryggheten. Detta är ett tveeggat svärd, den bekväma tryggheten med sina prylar omkring sig och rumpan bekvämt parkerad i vardagsrumssoffan framför TVn är nog det som hämmar oss mest för att verkligen uppleva nya saker.

I och för sig kan man resa till exempel även fast man normalt lever ett ganska inrutat vardagsliv. Men jag tror att den totala omruskning som det innebär att göra sig av med sin fasta bas för att ge sig ut på en helt ny resa utan att man vet vart den tar vägen är något som kunde ge många av oss ett rikare liv.

Det är främst det som skiljer ungdom från medelålder och åldrande, i ungdomen tenderade de flesta av oss att göra saker utan att ha både hängslen och livrem. Vi levde mer för stunden, på gott och ont, men framför allt var de flesta av oss mer levande. Var det något vi kände för så brukade vi köra på det utan någon djupare konsekvensanalys.

När man blir äldre kan man knappt träffa några polare spontant ens för en kväll. Redan klockan nio börjar någon skruva på sig och måste hem till familjen för att planera inköpen till helgens grillande med grannarna eller något annat pockande.

När jag spelade musik i min ungdom träffades man och lirade så länge man tyckte det var kul, och man prioriterade det man tyckte var kul, resten ordnade sig på något sätt ändå. De av mina polare som fortfarande försöker hålla igång spelandet har ett elände att ens hitta någon gemensam timma i månaden som inte är inbokad med aktiviteter med barnen/barnbarnen, socialiserande med grannar, jobbet osv.

Kanske vill man leva så? Om man känner att detta är hur man vill ha det fram till den eviga vilan så är det givetvis ok. Men jag undrar om inte ganska många skulle vilja leva mer i stunden och vara mindre bundna av alla mer eller mindre självskapade måsten?

Nu är jag inte ett dyft bättre själv, kanske snarare tvärt om. Men de invanda mönstrens trygghet är ganska bedrägliga, dagarna går, veckorna går, månaderna och åren går. Rätt som det är sitter man där och funderar över varför man inte gjorde något annat av sitt liv än att fastna i tryggheten med rumpan i TV-soffan, lite grilla med grannarna då och då och kanske någon resa till något turistmål tillsammans med andra med ungefär samma inrutade liv.

Lite tankar som drog igång bara för att jag kastade en blick ned från Västerbron.

OmTag. Att plåta på gatan

Ute och trampar lite gator igen, försöker fånga några bilder i steget. Mina gatubilder innehåller ganska sällan humor eller tvistade samband längre. Tidigare sökte jag mer detta, hittade någon snygg komposition och väntade in någon person till rätt ställe. Eller detta med att bygga historier genom att skapa samspel mellan personer och olika skyltar i miljön till exempel.

Jag har för egen del ledsnat lite på den typen av bilder, ofta tycker jag inte att de säger så mycket om någonting egentligen. Nu menar jag inte att alla som håller på med den typen av bilder gör fel på något sätt, det är bara jag själv som ledsnat på dem. Jag tycker också att gatufototrenden går mer och mer åt det hållet. Om man tittar på inPublic till exempel finns ganska mycket av den sortens gatufotografi.

Mycket av det vi traditionellt kallar gatufotografi var ju egentligen en form av dokumentärfotografi där man dokumenterade människorna i sin närmiljö. Nu säger man i stället att gatufotografi skall bestå av att fotografera okända som man inte har någon kontakt med?

Det som tidigare ofta handlade om att dokumentera människor man kände i vardagen har alltså förvandlats till att fotografer människor man inte känner i situationer där de inte förväntar sig att bli fotograferade? Det är en ganska stor skillnad, och en utveckling som jag inte är helt överens med.

Mitt eget gatufotande, om jag får kalla det så, handlar mer om att försöka fånga en känsla som jag själv kan känna igen mig i än att hitta roliga samband eller situationer. Jag tycker också att det är viktigt att jag försöker avbilda människor så att jag kan identifiera mig med dem på något sätt, och jag skrattar aldrig åt människorna med mina bilder. Om man vill ha exempel på skillnaden mellan att skratta åt människor och att skratta med människor kan man jämföra Parr och Elliot Erwitt.

Men om inte detta att dokumentera sin närmiljö och människorna som befolkar den längre betraktas som gatufotografi, vad skall man då kalla det? Eller generellt om man är mer intresserad av människorna man möter och försöker berätta något om dessa och inte är så intresserad av att göra balla bilder av okända i första hand, vad skall man i så fall kalla detta?

Nu menar säkert många, liksom mig själv, att detta med att indela allt i olika genrer och fack är ganska meningslöst egentligen? Problemet är bara att genrerna i sig är med och skapar normerna många gånger tror jag. Håller man på med att plåta på gatan så skall det helst passa de mallar andra satt upp, alltså helst vara tvistade bilder av anonyma människor där bildens värde ofta bedöms efter mungipornas rörelser hos betraktaren till exempel. 

OmTag. Tänk positivt!!

Lite muntrare tongångar från mig skulle kanske inte skada? När jag bloggar blir det ganska ofta ett gnällande över sakernas tillstånd som jag upplever dem. Så hädanefter skall jag försöka gilla läget och tänka positivt!

Varför är det så mycket enklare att vara om inte direkt negativ så åtminstone en smula dyster när man skriver om saker och ting? I och för sig är inte heller merparten av mina bilder något man slår frivolter av lycka utav, men jag tycker ändå att de är ganska neutrala?

Jag funderade en del över detta i går kväll och kom på att samma sak gällde för den mesta litteratur jag känner till. Sökte förgäves i minnet efter någon bok som är positiv och glad utan att ha något mörkt som klangbotten?

Går det att framstå som seriös och genompositiv på en och samma gång, eller hamnar det genompositiva i det banala facket direkt på något sätt? Om jag tittar mig omkring så är det mest på film det kan funka med glädje, roligheter och lycka som enda ingredienser. Eller inte ens där egentligen, det behövs som regel något elände att spegla lyckan i på något sätt.

Fördelen med dessa filmer är att det brukar bli bra på slutet, jag skäms inte för att säga att jag gillar en hel del av dessa ”må bra filmer” ofta benämnda som romantiska komedier. Den snälle som i slutändan vinner lyckan bara genom att vara snäll, sensmoral: man blir lyckligt belönad av att vara snäll även om det kan ta lite tid. De flesta av oss hoppas nog på detta och egentligen tror jag att det är så också, även om man inte vinner balens prinsessa så mår man nog åtminstone bättre på sikt.

Men att vara snäll hänger ju inte ihop så mycket med att vara positiv eller dyster. Jag funderar på om det över huvud taget går att vara reflekterande och positiv på en gång, och om det går varför hittar jag så få exempel?

Kanske fick jag någon allergisk reaktion mot det positiva på 80-talet när man fick åka land och rike runt och gå en massa kurser i att tänka positivt, det vara SAS-kurser och charmkurser i parti och minut. Allt gick ut på att man skulle vara glad och positiv i alla lägen på något sätt. Jag upplevde det, liksom ganska många, som en form av hjärntvätt: Fingrarna i bildörren?? Jo jo mänsan!! :) liksom. Kanske var det då misstänksamheten mot det rent positiva startade?

Jag tror också att det i grunden är ett visst missnöje som driver saker och ting. De radikala vill förändring och ger uttryck för det genom sitt missnöje. De konservativa vill oftare bevara sakernas tillstånd och är ofta tillfreds med hur det är. Utan att blanda in politik i begreppen så tror jag att det är så det funkar oavsett om vad man skriver eller tycker. Om man i stort gillar läget blir det svårt att nå något djup i berättelsen på något sätt, man förvandlas lätt till en Doktor Pangloss som går runt och tycker att det mesta är ganska bra.

Att skriva om dokumentär fotografi eller något annat som har bäring på samhället utifrån ett positivt konservativt perspektiv är nog svårt. Visst kan man skriva att man tycker att det mesta är till det bästa, men sedan finns liksom inte så mycket mer att säga på något sätt? Att vara konservativ och radikal blir ju en självmotsägelse, om man är konservativ gillar man ju som regel läget och är man radikal vill man förändring. Något som en konservativ radikal blir en ganska schizofren typ. Däremot kanske jag skall jobba med att uttrycka mina radikala idéer på ett mer positivt sätt?

Jag tror att Ni, kära läsare, även framledes får stå ut med min tidvis dystra syn på sakernas tillstånd även om jag lovar att försöka klä den i lite positivare kostym. ;)