Den första kattjäveln!
En del tror att jag inte gillar katter, eftersom jag kallar dem för kattjävlar i min blogg. De som känner mig kan garanterat intyga att jag kallar dem kattjävlar med respekt! Jag älskar katter (och alla djur) och har växt upp med dem. Jag klarar själv inte att åka till veterinären när det är dags att säga adjö, och jag gråter när jag ser filmer med djur som lider eller dör.
Trots det kallar jag alltså åtminstone en av mina katter för kattjäveln - ni som vill tolka det som brist på respekt eller så får gärna göra det, men jag tänker inte ändra mig på den punkten ;)
Hur som helst tänkte jag visa den första riktigt bra (i mitt tycke) bilder av någon av de kattjävlar som förgyllt inte bara mitt liv, utan också många andras. Det här är abbessierhanen Linus, en kastrerad hankatt min syster fick "på köpet" när hon köpte hans syster (som jag inte kommer ihåg vad hon hette). Systerkatten var lite instabil och hade ihjäl den enda kull hon födde, och hon gillade inte folk heller. Linus blev däremot kvar hos syrran och räddade henne från en husbrand (han skrek värre än en brandvarnare i sängen, så syrran tog honom i nackskinnet och hoppade ut genom fönstret när huset var på väg att bli övertänt)..
Ok, nu var fönstret i markplan, men om inte Linus skrikit kanske hon inte vaknat av det - efter det var liksom allt den katten gjorde oväsentligt (oavsett kissandes på väskor och annat).
Linus fick (som många abbessinier om jag förstått det rätt) problem med synen och var i det närmaste blind under sina sista år. Han klarade sig bra ändå så länge vi inte flyttade på möbler, eller om någon av de andra katterna låg i bakhåll och tassade på honom. Vad han tyvärr inte klarade var när en äldre farbror med sociala problem och kamphundar lät sin Dobermann nacka katten och släpa ut honom i skogen. Vi polisanmälde förstås, men gubben med hundarna hade då lämnat trakten (som tur var). Vi fick alltså inte ta farväl av vår Linus, och vi slapp ta farväl av honom. Han blev 18 år gammal om jag inte minns fel, och det var på något sätt ändå passande att han togs från oss på ett nästan lika våldsamt sätt som han hamnade här ...
Så här såg han ut i sina bästa dagar (ungefär 1986 och förmodligen fotograferad med en Nikon med 135:a) :)
Klicka på bilden för att se den i större format - den blir bättre då!
Ha det gott, och tyck om och vårda era kattjävlar :)
Söt kisse, Linus. Blev hans syster kvar inne i branden eller? Hoppas inte. Katter med sådan läggning som du beskriver är det ju samtidigt synd om. De kan ha någon sjukdom som gör dem argsinta. I det fria dödar en del mammor sina ungar om de befarar att det inte finns tillräckligt med mat åt dem i framtiden. Eller om fara hotar. Det är vad viss forskning kommit fram till.
Tack för läsning! / Jeanna
/ Jeanna
Historien kring ditt jättelånga hundnamn vore kul att höra någon gång :)
Ja jag kanske drog för stora växlar.
Men mina namn på en hund är ju knappast en vanlig familjemedlems namn heller. Dock tycker jag att husdjur mycket väl kan räknas till familjemedlemmar. Ingen sa därmed att de är människor. Som familjemedlemmar delar de våra liv till viss grad. Sover under samma tak (dina sover väl inne i a f på vintern hoppas jag), äter i samma kök, man pratar väl med dem på något sätt. "Nu kan du gå ut", "Kom in", "Nu får du godis" …
Jag har aldrig fattat hur de inte skulle vara familjemedlemmar! Det handlar i så fall om en av de 100 000 hemlösa katter vi har i Sverige.
Man kan ju alltid visa respekt för djur även om man kallar dem "husdjur". Jag säger "Mina husdjur är mina familjemedlemmar". Så var den saken löst. Känslor har man ju ändå … Djur kan inte hjälpa att de är födda och var de råkar bo. Om de har tur eller otur. De har ingen polis eller socialhjälp att ringa till .. Och de känner av människans makt!
Jag respekterar de tre katter och den hund som bor i vårt hushåll just nu, men de har ärligt talat inte samma medbestämmanderätt som oss tvåbeningar i samma hushull. Jag tycker också att den tolkning du gör av mina bloggar och bilder går alldeles för långt när du tolkar det som att jag kallar dem för kattjävlar för att hantera egna känslor.
De djur jag stöter på som skulle vara sådana som skulle ringa polis eller socialtjänst tar jag hand om. Jag beskriver dem dock precis som jag vill, och jag är fullständigt övertygad om att de inte bryr sig. Eftersom det är väldigt känsligt här lämnar jag dock husdjursgruppen på FS - jag kan inte visa mina bilder i en grupp där gruppvärden då och då antyder att jag förnedrar mina husdjur (som man tydligen inte heller får kalla dem).
Jag skriver inte här i egenskap av värd. Värdar håller ju bara ordning på tider och tävlingar, medlemsansökningar o sånt. Jag har hela tiden sagt att jag tror mig ha fattat ditt uttryckssätt. Tog upp det här till attbörja med en gång, därför att någon annan gjort det. Då hängde jag på. När en värd kommenterar så gör värden det som vilken person som helst.
Har inte fått för mig att dina djur lever dåligt.
När sa jag det? Jag menar att delar man hus så är man familjemedlem. De husdjur som saknar hem är enligt mitt sätt att se inte familjemedlemmar. Det är inte om dina djurs liv jag skriver utan om hur vi upplever ordet "familjemedlem". Det har olika innebörd för dig resp mig.
Jag pratar alltid på det här viset även privat, efter 30 år av katthjälpsverksamhet, själva uttryckssättet jag har är inte riktat till dig. Bara det där med ditt uttryck som jag från början inte ville göra en affär av, utan hängde på en annan. Liksom tjejen som kallad en bild "Korkad hund". Någon anmärkte, jag hängde på. Jag vet ju inte hur hon beter sig mot hunden egentligen. Men som en annan skrev till dig nyligen så är våra verbala uttryckssätt ofta förenliga med hur vi upplever våra husdjur, alltså vilket förhållande vi har till dem. Orden följer ofta av vår inställning. Det förstår jag att hon skrev. Men har inte påstått att jag förstår vad du menar med dina uttryck. Det gissade jag nyss och gissade fel.
Tycker inte du ska gå ur gruppen, men jag kan låta bli att kommentera eftersom det verkar bli fel. En ond cirkel.
Jag är inte värd för att sitta och leta fel. Jag reagerar alltid sådär…Undrar om jag inte förstår.
Så jag kommenterar inte mer här.
Hälsning, Jeanna
Hur som helst - jag identifierar mig inte med de djur jag bor med, och jag tycker att de kommentarer jag får här av dig som gruppvärd gör att det inte är intressant för mig att visa mina bilder här. Det är kanske jag som är kinkig, men du har under en längre tid klagat på utrycket "kattjävel", och det är jag inte villig att lägga ner - alltså passar jag inte här.
Lycka till med gruppen i övrigt.
/afe
-affe
/afe
Sen var det intressant att läsa kommentarerna här om uttrycket kattjävel. Det verkar ligga en hund begraven helt enkelt ;-)
Må gott!
mvh Tommy
Hälsningar Lena
Finessen ligger ju mycket att våra husdjur inte hör VAD vi säger, utan HUR vi säger det. Detta blev väldig tydligt med min förra hund, som gillade att att bli betecknad med "dumma hunden", eftersom vi sa det på ett sätt som om vi sagt "fina hunden", typ.
Min katt Boris, salig i åminnelse, var också en "kattjävel", högt uppskattad och djupt älskad.
Fin berättelse om hjälten Linus.