17/100 Katten som räddade livet på storasyster

I början av 80-talet bodde min storasyster Kitty i huset mittemot huset där jag och mina föräldrar bodde. Hon hyrde det av Domänverket (som inte längre finns tror jag). Det var ett gammalt risigt hus med halvfungerande rinnande vatten och ingen toalett (det var dock ett fint utedass på gården med hela tre sitthål) och ett elsystem som inte var sådär himla modernt. Jag tillbringade en hel del tid på Hamregården utanför Orsa då, och en gång när jag kom hem var syrrans hus halvt nerbrunnet. Farsan visade bild från UNT där huset stod i ljusan låga, och han och syster stod och tittade på när brandkåren inte kunde göra annat än begränsa elden.I famnen höll min syster katten Linus. En kastrerad abessinerhanne hon fick på köpet när hon köpte en "fin" avelshona (som dock visade sig vara helknäpp och återlämnades till uppfödaren). Syster låg och sov i godan ro när hon väcktes av Linus som desperat stod i sängen och skrek och ville ha upp henne, och när hon vaknade kände hon röklukten. Vid det laget brann det för fullt på övervåningen, och vardagsrummet var på god väg att bli övertänt. Kitty tog Linus i famnen och hoppade ut genom fönstret, och sprang upp till vårt hus och larmade brandkåren.

Efter detta flyttade syrran till en lägenhet, men Linus blev kvar hos oss och han var också kvar när jag, hustrun och sonen Oliver flyttade dit flera år senare. Linus var blind de sista åren (tydligen inte helt ovanligt för rasen), men klarade sig bra ändå. Han pinkade ibland där han inte borde, men vi tyckte om honom ändå.

En dag hörde jag några som promenerade förbi tomten skrika och gapa, och det visade sig att en dobermann huggit Linus och sprungit iväg med honom i munnen. Hundägaren var känd för att ogilla katter, och i kvarteret där han bodde talades det om att hans hundar också tidigare tagit katter. På den tiden hade folk i allmänhet inga mobiltelefoner, och jag sprang ut på vägen och efter hunden som redan hunnit långt ut i skogen. Gubben med hunden förklarade att katten lurpassat på hans dobermann i buskarna och hoppat på hunden, som attackerat i självförsvar. Jag vet inte hur vanligt det är att 18 år gamla blinda katter hoppar på hundar, men jag hade lite svårt att tro på det ...

Vi hittade aldrig katten och jag polisanmälde förstås händelsen. I och med att det den här gången fanns flera vittnen till hur det gått till förstod gubben antagligen hur det skulle barka hän, så han försvann och polisen visste inte vart han tog vägen när de hörde av sig igen ett par veckor senare. Vi saknade Linus men var samtidigt glada att slippa den galna gubben och hans hundar - vem vet hur hundar med den uppfostran beter sig mot små barn (eller våra andra katter).

Idag finns min syster inte längre i livet, men den gången räddade kattjäveln Linus livet på henne. Det finns alltså en mycket god anledning till att jag älskar kattjävlar :)

Den första kattjäveln!

En del tror att jag inte gillar katter, eftersom jag kallar dem för kattjävlar i min blogg. De som känner mig kan garanterat intyga att jag kallar dem kattjävlar med respekt! Jag älskar katter (och alla djur) och har växt upp med dem. Jag klarar själv inte att åka till veterinären när det är dags att säga adjö, och jag gråter när jag ser filmer med djur som lider eller dör.

Trots det kallar jag alltså åtminstone en av mina katter för kattjäveln - ni som vill tolka det som brist på respekt eller så får gärna göra det, men jag tänker inte ändra mig på den punkten ;)

Hur som helst tänkte jag visa den första riktigt bra (i mitt tycke) bilder av någon av de kattjävlar som förgyllt inte bara mitt liv, utan också många andras. Det här är abbessierhanen Linus, en kastrerad hankatt min syster fick "på köpet" när hon köpte hans syster (som jag inte kommer ihåg vad hon hette). Systerkatten var lite instabil och hade ihjäl den enda kull hon födde, och hon gillade inte folk heller. Linus blev däremot kvar hos syrran och räddade henne från en husbrand (han skrek värre än en brandvarnare i sängen, så syrran tog honom i nackskinnet och hoppade ut genom fönstret när huset var på väg att bli övertänt)..

Ok, nu var fönstret i markplan, men om inte Linus skrikit kanske hon inte vaknat av det - efter det var liksom allt den katten gjorde oväsentligt (oavsett kissandes på väskor och annat).

Linus fick (som många abbessinier om jag förstått det rätt) problem med synen och var i det närmaste blind under sina sista år. Han klarade sig bra ändå så länge vi inte flyttade på möbler, eller om någon av de andra katterna låg i bakhåll och tassade på honom. Vad han tyvärr inte klarade var när en äldre farbror med sociala problem och kamphundar lät sin Dobermann nacka katten och släpa ut honom i skogen. Vi polisanmälde förstås, men gubben med hundarna hade då lämnat trakten (som tur var). Vi fick alltså inte ta farväl av vår Linus, och vi slapp ta farväl av honom. Han blev 18 år gammal om jag inte minns fel, och det var på något sätt ändå passande att han togs från oss på ett nästan lika våldsamt sätt som han hamnade här ...

Så här såg han ut i sina bästa dagar (ungefär 1986 och förmodligen fotograferad med en Nikon med 135:a) :)

Klicka på bilden för att se den i större format - den blir bättre då!

Ha det gott, och tyck om och vårda era kattjävlar :)