kontrast...

Våren bär sorg i år…

Tårar fyller mina ögon, jag lipar när jag hör nyheter… Sitter i Hjärt och lugnmottagningens väntrum på sjukhuset och försöker tänka på något hoppfullt. Det går inte så bra. På sjukhusets teve fladdrar fasansfulla bilder från Ukraina. Tusentals människor flyr kriget. Igår hade de hem, jobb och framtidsdrömmar. Idag bär många av dem bara en liten väska. Livet i en väska… Jag känner att jag måste skärpa mig. Nu är det min tur. Jag kan inte träffa doktor lipandes…

Mitt hjärta klappar inte som det ska. Mitt hjärta är trött och sjukt. Doktorn lyssnade på mitt hjärta och gav mig slutligen lite hopp, även om det ljusa verkar avlägset…

Men jag är trygg. Jag har ett hem…

Mina tankar gick igen till Ukraina, där finns säkert en kvinna likt mig som precis lämnade sjukhuset och skulle berätta något roligt för sin man… då föll bomberna… sjukhus blev skadat, hennes hem blev till stenhög och hennes man ringde precis att han ska till fronten…

Det finns inte ens en väska…

Jag känner att allt är väldigt tungt, mörkret sveper det mesta.

I trädgården finns lite färg, första vårfärger och några ljusglimtar. Det blev en stund med Olympus och jag lät mig glömma omvärlden och andra bekymmer. För en stund i alla fall...

en bit i februari

Redan en tredje del av månaden har passerat... ojoj vad tiden försvinner snabbt!

Att inte hamna i alltför blått tillstånd försöker jag hitta lite färger på andra sätt. Hälsan tillåter inte några större fotoaktiviteter och just nu är även en kort promenad  krävande. Det blev mycket måleri istället. Peter inspirerade mig att "kämpa" med norrsken och jag vågar visa mina försök... utöver detta var det mycket olika blommor.

Olympus var med mig ute, men det gick inte att skapa något vettigt. Så bilderna är från tidigare tillfällen och vittnar om min starka längtan till våren... till värmen... Jag hoppas också att jag snart får adekvat behandling och det blir möjligt att ta fotorundor vid havet, ja, fotografera och promenera överhuvudtaget...

Tusen tack för era värmande ord och fina kommentarer på bloggen. Svaren kommer sakta men säkert :-)...

på väg

Det känns som att mycket är på väg just nu...

På väg mot ljusare tider. Första vårtecken signalerar att våren närmar sig med stora steg.

Ovädret meddelar att vintern inte är över än och snö kan vara på väg.

Jag är på väg...

Vägen är inte lättillgänglig, känns som uppförsbacke hela tiden. Med hinder här och hinder där.

Var vid havet en stund, med det var inte en bra stund. Kyliga vindar och rå obehaglig fukt.

Under buskarna hemma lyser vintergäck. Glädjande färgklick. Som solstråle och hopp.

Jag väntar och hoppas... jag är på väg...

hjärtligt

Jag hann inte känna efter… men det var mycket hjärtligt runt om.

Mitt stackars hjärta är sjukt och behöver hjälp.

Jag behöver hjälp…

Många dagar med olika tankar, vart, när, varför? Och liknande. Tungt.

Diagnosen är bekräftad och burkar med piller ligger vid frukostbordet och några till kvällen. Roliga, svindyra svagt pastellfärgade piller i olika former och med knäppa namn som på små insekter får jag svälja dagligen i tron att alla de droger gör gott för mitt hjärta… Det tror jag på. Har inget val, jag måste tro att allt blir bra och min ”hjärtliga resa” bara börjat. Det blir fler undersökningar, förmodligen fler piller och förhoppning att jag kan ta långa promenader med kameran igen… någon gång…

Jag är glad att jag är i Sverige, är svensk medborgare och har runt mig ett hjärtligt team som tar hand om mitt hjärta och mig.

Men nog om det, ingen gillar att läsa om sjukdomar. Som ni förstår var det inte mycket fotostunder de senaste veckorna. Men jag grävde lite bland de bilderna jag har tagit tidigare och inte hann slänga. Det var våren 2020 innan vi fick veta att året bli ”kört”. Våren kom som den brukar, krypande, sprudlande med ljus och färger, med härligt surr i krokusrabatten och med många löften… ganska tidigt grönskade även buskarna och tusenskönor verkade blommat året om.  

En dag såg jag något mörkt rör sig i buskarna på hagen mot havet. Hare? Rådjur?

Det var sju vilda roliga grisar som sju dvärgar från en känd saga. Helt ofattbart och spännande! Senare visade det sig att grisarna gör den rundan ganska ofta, nästan dagligen. Sådär runt nio på morgonen, förmiddagen. Försökte flera gånger att få de på bild. Det var inte så lyckat, för att när jag var beredd ändrade grisarna sin rutt. Lite katt och råtta lek utan resultat, men en gång fick jag se de från altanen. Tele räckte inte hela vägen, men grisarna fastnade på bild :-)

Önskar er en fin helg!

Jag ska försöka var lite aktiv i mån av tid och ork, kommentarer och svar på de kan blir försenade, men jag är hjärtligt glad att vara här…

quo vadis?

Sitter framför burken och scrollar lite slött här och där, svarar på kommentarer och försöker kommentera, samtidigt som jag tänker på mitt sjuka hjärta… hur kommer det gå?

Är det något allvarligt och kommer jag behöva opereras?

Ska jag knapra piller livet ut?

Är det slut?

Mår inte så bra idag, disig och trött.

I bakgrunden rullar ett morgon program från en kommersiell kanal. Det pratas om hälsan, fysisk aktivitet och hur viktig det är. Jag börjar lyssna mer noga.

Ja… det handlar om vilka kläder vi ska ha på oss när vi behöver röra på oss… Det ska vara på detta sätt hit och på annat sätt dit, sportbehå som man kan använda på dejt, special designat material, färgglada ultralätta sneakers, speciella tajts och mycket mer. Till och med en inköpslista för alla de ”nödvändigheter” lades till (några tusen lappar). Jag känner att min puls blir högre och högre… för en stund sen i samma veva var det viktigt att tänka hållbart, handla smart, undvika överkonsumtion osv…

I min värld hyckleri på högsta nivå!

Missförstå mig inte jag har ingenting emot fina kläder för olika tillfälle, har man råd go ahead!, men…. är det verkligen det viktigaste i livet att ha designade sneakers på fötterna när man ska på en vanlig promenad, på ett träningspass, på aktiviteter för sin hälsa? Blir man friskare då av alla de löjligt dyra och färgglada plagg?

Det tror jag knappast och förstår inte…

Jag vill bara skrika quo vadis människa?!