Inte ett vårtecken, men vad gör det?

Jag är fortfarande på den nivån att jag nog kan räkna mina möten med sidensvansar. Precis när jag köpt mitt 200-500 mm objektiv så lyckades jag fota några men det det var både svårigheter med ljuset och avståndet. En annan gång var en slump och det blev inte alls bra, ett gäng som drack vatten ur en pöl vid en mack. Annars är det mest på avstånd, hur jag först hört ljudet sedan sett en flock flytta sig från träd till träd med elegans.

Så nu när våren är här så förväntade jag mig verkligen inte att jag skulle få två tillfällen. Det första var när vi tog oss upp för en liten klippa där en utkiksplats finns, målet var att hitta skogsmöss då gnagare alltid är högst upp på listan när det kommer till mitt fotande. Stod ett par och skådade fåglar och precis när vi kommer upp så flyger en större fågel förbi, vanligtvis brukar jag och maken se de klassiska småfåglarna så jag tänkte att detta måste vara något annat. Där, på en kvist med ett nypon sitter en ensam sidensvans. Vi kunde sätta oss på en bänk i närheten medan den födosökte i blåsten, fick oss några bilder innan vi lämnade den.

Andra tillfället var bara någon vecka efter, då var målet ett klassiskt vårtecken, huggormar. Vid parkeringen finns ett träd med äpplen från förra året, denna gång kom det ett sällskap med sidensvansar för att äta. Då det även denna gång blåste och jag valde att stå med mitt 200-500mm så var det lite motigt att fota men är tacksam för de bilder jag fick.

Ja, det blir ju inte alltid som en planerat. Det är väl både charmen och frustationen med att fota i naturen. Nu känns det som att jag börjar hitta tillbaka till just detta med att fotografera, under 2019 kändes det mest som ett tvång för att inte tappa allt. Nu börjar suget och glädjen komma tillbaka vilket känns otroligt viktigt i dessa oroliga tider.

Tack för att du läste och jag önskar dig en fin helg!

Vänligen Maria

Knottbiten & sliten....

Vaknade upp efter en natt med drömmar om min mamma som somnade in i sviterna av cancer för ca ett år sedan. Var osäker på om jag ens skulle orka fota men sa till maken att vi åker iväg till vårt bestämda utflyktsmål och så får vi se hur länge jag orkar vara där. Det slutade som det ofta slutar. Att maken packat ner sin kamerautrustning och jag säger, snart, ska bara.....

Vi besökte en plats där nötkråkor brukar dyka upp och en massa småfåglar. Har en tur dyker någon gnagare upp med. Vi var inte ensamma där och jag ville inte vara ivägen så jag väntade länge med att packa upp kameran. Sökte av marken efter små besökare men märkte inte av någon alls. Men så plötsligt så ser jag något uppe på en sten. Lurvigt och snabbt. Inser att nu är det minsann en gnagare på besök. Sen var det bara att lista ut vilken väg den skulle välja för att sedan kunna lägga ut lite nötter kring den och hinna få en bild.Vi inser efter ett tag att vi har besök av två individer dessutom.

Jag la mig på marken, fullt med knott men tänkte att den är nog inte så farligt. Hade fullt med knottbett i ansiktet och i hårbotten sen men jag tror ändå att det var värt det. För det händer något med mig när jag är mitt uppe i allt. Jag tänker inte på något annat, jag är fullkomligt i nuet. Jag skrattar, svär när jag inte hinner få en bild och känner lycka. Dessutom delar jag stunden med den jag älskar mest i världen.

Solstrålarna orkade inte riktigt sig igenom trädens grenar och några moln svepte förbi. Men med förutsättningarna och med tanken på hur morgonen startade.

Fick mig en bild på en solros med, lite otippat besök vid just denna plats ...

Äntligen! Vilket lyckorus!

Jag är nog inte ensam om att ha drömmar om vad jag vill fånga på bild. Även om detta djur inte är ett ovanligt eller sällsynt djur så är det verkligen ett möte jag och maken längtat efter. Vi var i Särna en sväng under semestern i somras. Då tar vi alltid ett par turer till Fulufjällets nationalpark. Favoriten att träffa där är lavskrikan. Vägen till nationalparken bjuder på en del vilda möten ibland och ibland ser vi inte till någon varelse alls.

Vid en kurva har en katt valt att vila vid vägen, bromsar in och den lunkar in vid en liten stuga. Lite senare tänker jag, är det ännu en katt vid vägen? Men inser snabbt att det är en tjusig räv. Räven verkar målinriktad och springer längst vägen med ett byta i sin mun. När jag får chansen att stanna till vid en trygg plats så kliver vi ut. Räven kommer då mot oss, ställer sig vid skogsdungen och lägger ner sitt byte. "Låter oss" ta några bilder och tar sedan upp bytet igen och fortsätter efter vägen. En bil kommer i hög hastighet och jag ber den sakta in. Föraren stannar till och jag säger att hon kommer stöta på en räv så hon får gärna köra lite lugnare. När vi kommit in i bilen och börjat köra så ser vi samma bil, i låg hastighet och räven som springer efter vägen för att sedan svänga ner in i skogen. Jag tror vi var flera som var glada över detta möte. Även om vi sett till rävar vid flera tillfällen så har vi aldrig fått uppleva just detta. Lyckoruset infann sig. Först när jag börjar kolla på bilderna inser jag, vilket lätt kan hända att jag inte kollat över inställningar och hur den starka solen blivit som ett filter. Men när en får en chans som kan vara över i vilken sekund som helst så kommer jag hellre hem med några bilder än med inga alls.

Vilket möte drömmer du om eller har haft?

Sötchock....

Första maj spenderades ute i naturen för att jag behöver läka i själen.Vi hade fått tips om en plats där en fågelmatning finns under vinterhalvåret och där det nu fanns en del möss och vi tog en del bilder under det besöket. I söndags åkte vi tillbaka och jag valde att enbart fotografera med min Nikon D4s i kombination med ett Nikkor 300mm, f4. Maken hade fokuskalibrerat innan dessa utflykter då vi upptäckte att kombon inte var i fas när vi spenderade påskhelgen i Dalarna. Nu behöver jag vänja mig och hitta ett samspel med denna utrustning då jag mestadels fotat med min D7100 tillsammans med Nikkor 200-500mm, f5.6.

Vid första besöket såg vi två möss och vid senaste besöket fick vi se tre stycken. Spenderade timmar, platt på marken och i vanlig ordning var det inte ergonomiskt. Men just i stunden, när bilden tas glöms allt det bort. När resultaten visar sig i datorn så är smärtan i kroppen värd det. Vi var i nuet, skrattade och det var en typiskt bra dag. Här kommer några av de bilder som togs på skogsmössen under söndagen. Jag vet att inte alla är så förtjusa i dessa varelser men jag gillar dem verkligen.

(Jag har valt att behålla mörkret i bilderna)

Självklart bjöd vi på lite nötter som tack!

Några klassiska vårtecken...

Äntligen vår & äntligen så har jag kommit iväg på några fotoutflykter med maken. Vi gör som många andra & fotar blåsippor, ormar, vitsippor, grodor & fåglar som uppvaktar varandra. Nu är det fortfarande lite för kallt för att hitta alla dessa men blåsippor & huggormar räcker gott. Vi har varit i Örebro samt på ett par platser i Västmanland.

Märks skillnad direkt i bilden när solen visat sig & det genast blir varmare sken. Vid Öby Kulle utanför Örebro finns det en god chans att få se både snok & huggorm. Vid vårt besök fick vi se två mindre huggormar. Detta är ett populärt utflyktsmål & det är många som vill fotografera så jag skulle inte påstå att jag känner direkt någon harmoni när vi är där. Vid ett besök i Strömsholm som handlade mest om att äta middagen utomhus fann vi också ett par huggormar. En valde att ringla iväg medan den andra låg så gott som stilla i en bra stund i eftermiddagssolen. Då var det total harmoni. Såklart vi vill komma nära för magiska bilder jag tycker också att det är viktigt att visa respekt för dem.

Blåsipporna fann vi i en skog i Köping & då ville jag inte fota dem på samma sätt som förra året. Blev nog en blandning av alternativ istället.

Lät omgivningen skapa en naturlig vinjett.

Avslutar med en sötchock! För jag är otroligt förtjust i gnagare. Vi besökte en fågelmatning som ej var aktiv längre för året men vi vet att det brukar kunna springa omkring små små varelser på denna plats. Vi hann nog vara där ett par timmar innan en skogssork rusade förbi mig. Försökte sedan lista ut vilken väg den ville ta, envis rackade så det blev bara ett par bilder. Men mötet förgyllde den dagen.

När mamma somnade in i början av november blev allt bara svårt. Det har varit så mycket praktiskt som ska lösas & det finns ingen riktig hänsyn för sorgen och all min lediga tid har gått åt till just sånt. Det har varit viktigt att försöka hitta tillbaka till fotandet, jag är väl inte tillbaka helt men det finns hopp. Jag vet att mamma hade varit ledsen över att jag inte prioriterat mig själv i allt detta så det har inte bara varit viktigt för min del i sorgearbetet utan även för att minnas henne för den fantastiska kvinnan hon var. Jag hade dock fått förvarna henne om den lilla gnagaren då dessa verkligen inte tillhörde hennes favoriter & jag kan höra hennes röst när hon påminner mig om just det.

Evigt saknad.