Vårtecknet som alla längtat efter?

Eller hur var det nu med vårtecken, är alla efterlängtade?

Jag hade aldrig sett varken en snok eller huggorm innan jag var 25 eller något sånt ute i det fria. Åt andra sidan så växte jag upp i Norrland och jag har ingen koll på hur utbrett det är med orm just där. Mitt första möte med en snok var när jag klippte en gräsmatta med rätt högt gräs, hade fullt upp med att stanna för att rädda grodor från bladen. Så såg jag något skimrande röra sig på marken, min första tanke var just då att det var en väldigt stor daggmask innan jag insåg att det faktiskt var en orm.

Jag har full förståelse för att de skapar obehag hos många människor, de överraskar oss i det torra gräset i snabb fart. De kommer simmandes vid vattenytan som den mest självklara saken i världen. Blicken på snoken är tom medan huggormens blick kan ge ett intryck av en brinnande ilska.

Jag själv har under största delen av mitt liv haft fobi mot spindlar, min kropp har reagerat innan jag själv riktigt uppfattat varför. När jag flyttade till nuvarande lägenheten så var det bara att vänja sig. Bara för någon dag sedan så flyttar jag på en spindel för att inte döda den och maken säker, håller du i spindeln? Jag reflerkterade inte ens över det. Nu är spindar och ormar inte lika men själva fobin med obehag och rädsla kan jag förstå. Ormar har jag inte varit lika rädda för. Dock så vill jag påpeka att jag har respekt för dem och är väldigt tacksam för de chanser jag får tillsammans med dem. Då vi är två som delar intresse så håller vi koll på omgivningen, att ormen som fotas inte känner att den behöver försvara sig.

Det finns platser som är kända gällande möjligheten att se orm på våren. Det innebär också att både hundägare kommer med sina hundar eller att nyfikna barn följer med. Det är ändå viktigt att inte glömma bort att de kan hugga även om de oftast väljer att fly. Sist fick jag snällt peka ut en huggorm som låg rätt gömd och såg mer ut som en pinne då ett barn var nära att ställa sig där.

Jag hoppas att ni alla har en fin påskhelg trots omständigheterna. Sen så vill jag påminna om att avstånd till varandra gäller även utomhus!

(Alla bilder i detta inlägg är tagna 2020.)

Sötchock....

Första maj spenderades ute i naturen för att jag behöver läka i själen.Vi hade fått tips om en plats där en fågelmatning finns under vinterhalvåret och där det nu fanns en del möss och vi tog en del bilder under det besöket. I söndags åkte vi tillbaka och jag valde att enbart fotografera med min Nikon D4s i kombination med ett Nikkor 300mm, f4. Maken hade fokuskalibrerat innan dessa utflykter då vi upptäckte att kombon inte var i fas när vi spenderade påskhelgen i Dalarna. Nu behöver jag vänja mig och hitta ett samspel med denna utrustning då jag mestadels fotat med min D7100 tillsammans med Nikkor 200-500mm, f5.6.

Vid första besöket såg vi två möss och vid senaste besöket fick vi se tre stycken. Spenderade timmar, platt på marken och i vanlig ordning var det inte ergonomiskt. Men just i stunden, när bilden tas glöms allt det bort. När resultaten visar sig i datorn så är smärtan i kroppen värd det. Vi var i nuet, skrattade och det var en typiskt bra dag. Här kommer några av de bilder som togs på skogsmössen under söndagen. Jag vet att inte alla är så förtjusa i dessa varelser men jag gillar dem verkligen.

(Jag har valt att behålla mörkret i bilderna)

Självklart bjöd vi på lite nötter som tack!

Gnagare, varelserna som lätt ger en sötchock!

Jag tycker att det är något speciellt med gnagare och i detta fall tänker jag på de dära som är så väldans små. Hur de kan befinna sig så nära en utan att bli upptäckta. Öronen, ögonen och svansen. Jag vet att det råder en delad mening kring dem men jag blir lika lycklig oavsett om det är en råtta, sork eller mus.

Jag har nog blivit mer medveten om att de kan dyka upp i min närvaro vilket har gjort att jag lyckats få mig några bilder. Sen är de ju rätt snabba av sig men det är en annan historia. Platser där det är eller har varit fågelmatningar är mitt tips om en vill få möjligheten att ta en bild. Oftast är det en hel del väntan och sedan gäller det att lista ut vilka vägar de föredrar att ta. Små frön eller nötter brukar uppskattas och det ökar även chansen till att få ta flera bilder.

För  några veckor sedan fotade jag, vad jag tror det är, skogssork. Två stycken, en var otroligt liten. Snabba och de hade minsann full koll på både mig och min sambo. Förra året var målet att få till en bild, nu är målet att få en bra komposition och lista ut vilka inställningar som är att föredra. Fast nu är det ju så att vi pratar om vilda djur så även om jag har en tanke på hur jag vill ha min bild så behöver det ändå inte bli ett sånt resultat.

Detta var en av de första bilderna på just denna krabat. Fanns en hel del som "kom ivägen" men åt andra sidan visar den ju sorkens miljö. Fotade med min Nikon D7100 och Nikon 200-500mm. Vill komma på objektets nivå och mitt tips för er som gör lika att skaffa ett liggunderlag om ni inte redan använder ett. Ibland har jag inte så bra koll på var jag lägger mig eller inbillar mig att marken är hyffsat torr men har gjort en total felbedömning. Dessutom är det ju lite bekvämare.

Det var bra fart på molnen vilket gjorde att ljusförhållanden ändrades. Jag kan inte urskilja på bilderna gällande om det är den lilla eller större jag fångat och det minns jag inte heller.

Tacksam över varje möjlighet.

Under helgen åkte vi till Hallstahammar för att fota paddor. Dock var det nog lite för kallt i vattnet och de vi såg ville inte riktigt visa upp sig. Då bestämde vi att återkomma senare under dagen i hopp om att fler paddor skulle kommit dit för lite lek. När vi kommer tillbaka har solen försvunnit och på himlen svävar regnmoln. Men vi chansar och när vi går mot platsen hinner jag uppfatta en liten skogsmus och nog stal bådas hjärtan.  Det var bara att lägga sig platt på marken och åla runt för att få lite bilder.

Vilken upplevelse, skogsmusen hoppade sen vidare och regnet började ösa ner. Inga fler paddor hade dykt upp heller. Men det gjorde inget.

Ibland måste en bara vila. Lovar att den skuttade vidare sen :)

Hoppas ni alla får en fin vecka!

Dalarna, jag tröttnar aldrig på dig!

Ibland är det bra med en kortare tripp, att rensa knoppen och umgås med dem en älskar samt få lyxen att spendera lite tid med ens favoritfågel.

Helgen som var spenderades i Särna. Ni som läst mina tidigare inlägg har nog greppat min kärlek till Dalarna. Jag tycker att det är så häftigt hur naturen alltid kan vara så vacker, oavsett väder, oavsett årstid. Riktig vinter dessutom. Mängder av snö som formar ett helt annat landskap än vad jag tidigare sett under mina besök. Kylan som biter en rejält i kinderna men som ändå glädjer en då en kan ta på sig redigt med kläder och inte tänker på hur en ser ut.

I lördags chansade vi gällande vädret och åkte till Fulufjällets nationalpark. Har du inte varit där men  har möjligheten så rekomenderar jag ett besök. Framkomligheten är såklart sämre under vintertiden men det är allt bra magiskt ändå. Vinden besökte oss och vi fick umgås med småfåglarna en stund. Lavskrikan gjorde en uppvisning men försvann sedan. Misstänker att det kanske går får mycket energi för en större fågel att ta sig till och från en matning i kraftig vind. Lite grinig på mig själv som inte hann ta en bild på lavskrikan under lördagen. (Skulle ni fråga min sambo skulle han nog påstå att jag var mycket grinig)

Inte världens skärpa men här syns det att det blåste...

Vinden blåste runt snökristaller

Talgoxen kom bara förbi vid ett tillfälle när vi var där under lördagen, men lyste upp med sin gula färg.

Under söndagen gjorde vi ett nytt försök. Vi fick även sällskap av en ny bekantskap som jag följt i sociala medier. Väldigt trevligt! Solen sken och denna dag visade fem lavskrikor sin närvaro. Det var väldigt glädjande för det är nog min favoritfågel även om gärdsmygen slåss om den platsen.

Förhoppningsvis så dröjer det inte så länge tills jag får umgås med dem igen och jag är så tacksam över de reservat som finns där fåglar som dessa kan få fortsätta leva.

Bjussar på några bilder tagna med mobilen med.

Så mysigt med spår från djuren och det magiska landskapet.

Det finns en liten stuga med eldmöjligheter, vilket för vår del innebar grillad korv till lunch.

Det här med selfies är inte riktigt min grej, men gör ett undantag och bjussar på en ändå.

Tack för att du tog dig tiden att läsa mitt inlägg!

När det väl blir bra, då blir det bra...

Jag beslutade mig för att lösa det här med min svacka som jag upplevde att jag hamnat i, testade inställningar, kollade av bilderna hela tiden för att se var fokus hamnade, om jag behövde byta vinkel, var ljuset landande osv. Jag fotograferade fyra av sju dagar under förra veckan, två av dagarna var mer intensiva och jag valde att spendera tid i Örebro då jag tycker att det finns sådana möjligheter där. Jag ska vid ett senare inlägg bjuda på bilder av vadare och mindre hackspett men detta inlägg tillägnar jag den gåsfamilj som lät mig ta flera bilder på deras fjuniga ungar. 

Jag åkte med min sambo Björn rätt så tidigt till Örebro i lördags och vi observerade rätt snabbt att flera gäss hade fått ungar till vår stora glädje. Just på detta ställe kunde vi inte komma tillräckligt bra till för att slippa fota från ett stående perspektiv. Försökte men det blev inga klockrena bilder, när vi var klara vid första stället tog vi oss till en annan del av området och där finner vi ett par till familjer. Jag bestämmer mig för att testa, båda jag och min sambo (som även fotograferar) lägger oss på gräset för att inte skrämma eller stressa gässen. En familj bestämmer sig att komma upp från vattnet och jag märker rätt snabbt att jag vill ha ett annat ljus på ungarna då jag inte kan avgöra om det kommer bli ett bra resultat i första läget. Jag kryper och  ålar runt lite och finner en bra plats. Föräldrarna uppfattar mig inte som något hot då de låter deras ungar komma mig rätt nära. Men som det är med fotografering på offentliga platser, en är sällan ensam och en joggare bestämmer sig för att stanna upp, gå rätt klumpigt mot dem för att ta en mobilbild och stämningen ändras lite såklart. Jag hade dock fått en del bilder jag trodde skulle fungera när jag ser att de bestämmer sig för att gå upp vid en stig. Placerar mig på marken igen, bland alla möjliga kryp, men hade ju redan legat på våt mark med fågelbajs så vad gjorde det. Åter igen så var jag inget hot och fick njuta av hur fågelungarna sprang mellan sina föräldrar som stod på varsin sida av stigen. Under denna tid hann både joggare och ett annat sällskap passera, de fick inte samma förtroende utan ett argt fräsande. Jag kände mig otroligt tacksam för möjligheten. Det är trots allt viktigt att komma ihåg att visa respekt och ödmjukhet. Bättre belöning än såhär kunde jag inte ha fått!