Fick låna min sambos kamera och objektiv, här är resultatet...

Läste en bok om fotografering igår och blev lite inspirerad att "leka" lite. Dagen bjöd på mörka moln och regn nästan hela tiden men vi gav oss iväg ändå och nyttjade detta till något positivt. Jag hade med mig min Nikon D7100 med ett 200-500mm och min sambo har precis bytt från D500 till en D4s och testade Sigmas macro 150mm. Generös som han är fick jag testa kameran och här är nu resultatet och inga fåglar i detta blogginlägg, bara det är ju stort. Lite ringrostig då jag mest fotar på detta sätt under just sommarperioden. Både paddan och baggen var rätt snabba så placering hann jag inte riktigt tänka på utan fick fokusera på skärpan.

Men nu är sommaren här så...

När det väl blir bra, då blir det bra...

Jag beslutade mig för att lösa det här med min svacka som jag upplevde att jag hamnat i, testade inställningar, kollade av bilderna hela tiden för att se var fokus hamnade, om jag behövde byta vinkel, var ljuset landande osv. Jag fotograferade fyra av sju dagar under förra veckan, två av dagarna var mer intensiva och jag valde att spendera tid i Örebro då jag tycker att det finns sådana möjligheter där. Jag ska vid ett senare inlägg bjuda på bilder av vadare och mindre hackspett men detta inlägg tillägnar jag den gåsfamilj som lät mig ta flera bilder på deras fjuniga ungar. 

Jag åkte med min sambo Björn rätt så tidigt till Örebro i lördags och vi observerade rätt snabbt att flera gäss hade fått ungar till vår stora glädje. Just på detta ställe kunde vi inte komma tillräckligt bra till för att slippa fota från ett stående perspektiv. Försökte men det blev inga klockrena bilder, när vi var klara vid första stället tog vi oss till en annan del av området och där finner vi ett par till familjer. Jag bestämmer mig för att testa, båda jag och min sambo (som även fotograferar) lägger oss på gräset för att inte skrämma eller stressa gässen. En familj bestämmer sig att komma upp från vattnet och jag märker rätt snabbt att jag vill ha ett annat ljus på ungarna då jag inte kan avgöra om det kommer bli ett bra resultat i första läget. Jag kryper och  ålar runt lite och finner en bra plats. Föräldrarna uppfattar mig inte som något hot då de låter deras ungar komma mig rätt nära. Men som det är med fotografering på offentliga platser, en är sällan ensam och en joggare bestämmer sig för att stanna upp, gå rätt klumpigt mot dem för att ta en mobilbild och stämningen ändras lite såklart. Jag hade dock fått en del bilder jag trodde skulle fungera när jag ser att de bestämmer sig för att gå upp vid en stig. Placerar mig på marken igen, bland alla möjliga kryp, men hade ju redan legat på våt mark med fågelbajs så vad gjorde det. Åter igen så var jag inget hot och fick njuta av hur fågelungarna sprang mellan sina föräldrar som stod på varsin sida av stigen. Under denna tid hann både joggare och ett annat sällskap passera, de fick inte samma förtroende utan ett argt fräsande. Jag kände mig otroligt tacksam för möjligheten. Det är trots allt viktigt att komma ihåg att visa respekt och ödmjukhet. Bättre belöning än såhär kunde jag inte ha fått!

När en liten varelse ger en större varelse lyckorus...

Nu var det inte stjärtmesen som skulle fångas på bild, det var lappugglan, igen. Lappugglan fanns på plats men ibland blir det bara så att det tänkta målet en hoppas att fotografera kanske inte dyker upp eller fotoläget inte är optimalt för att fånga ögonblicket. Det gör mig ingenting, ibland ger det mig mer än vad jag ens kunnat tänka mig då det alltid dyker upp något annat spännande. Oftast är jag rätt målmedveten gällande objektet jag vill fotografera under dagen och har insett att det lätt blir någon form av tunnelseende. Det är tur att naturen skakar om min värld så ofta den faktiskt gör det, presenterar sina otroliga skapelser och det ruset jag kan få, det önskar jag att alla kunde få ta del av.

Denna lilla vackra varelse är min sambos favorit, visst blir han ofta riktigt glad när vi får ta del av så många fina äventyr, fast just stjärtmesen, den reaktionen glömmer jag aldrig. Vi började väl fotografera fåglar för lite mer än ett år sedan, det finns alltså en hel del att lära. Första mötet med stjärtmesen för min sambo, var när vi parkerade vid en skog för att fika. Jag hinner bara uppfatat att det är fåglar i närheten men Björn hinner uppfatta exakt vilken fågel det är och lyckoruset som slog till var obetalbart. Oftast är det jag som är helt skakig och överlycklig men just denna gång, då var det min sambo som visade reaktionen.

Mitt första möte var när jag besökte Örebro med min fina vän Mattias, det var han som observerade en stjärtmes som förmodligen höll på med bobygge. Jag hann ta en bild, den har en fin fjäder i sin näbb som gömmer halva fågeln och då förstod jag varför Björn är så förtjust i denna fågel.

Igår var vi ett gäng själar som huttrade i skuggan där lappugglan valde att jaga. Vi bestämde oss för att kliva in i solen efter att ugglan ljudlöst tog sig in i skogen. Thomas, en fotograf jag beundrat under ett tag på Instragram säger att han hör stjärtmesen. Mycket riktigt, det dyker upp ett sällskap.  Att lyckas fokusera, uppleva och fotografera under ett lyckorus, det är en sport i sig. Men både jag och min sambo fick oss några bilder på stjärtmesen. Nu är jag ännu mer trollbunden av denna lilla varelse.