Klarblå himmel, solens varma strålar & första mötet...

(Fortfarande min favoritbild)

För ca ett år sedan mötte jag äntligen hökugglan i det vilda för första gången. Jag hade gång efter gång sett bilder på den i ett område i Västmanland. Men även gång på gång kommit till platsen och inte sett en skymt av den. Ibland är det som att naturen håller inne viktiga möten till de där tillfällena som en är mest mottaglig och själsligt behöver mötet för att landa, läka och fyllas av glädje och tro. Det har hänt mig flera gånger och det är som att naturen omfamnar och tröstar en. Talar om att jag inte är ensam. För visst är det så att även om en har fantastiska människor runt om en som är fulla med ödmjukhet, omtanke och trygghet så kan en ändå känna sig ensam ibland. Naturen är som min andra familj.

Jag har mycket att tacka för. Mina sinnen har skärpts. Min observationsförmåga att se små levande varelser eller stora som med sin naturliga kamouflage göms har förbättrats. Att snabbt uppfatta rörelser, att kunna identifera vad jag sett och även i flera fall hinna ta den där bilden. Min sambo roar sig med att ändra på saker i lägenheten då och då, skrattar när jag berättar att jag upptäckt det. Oftast tar det inte alls lång tid. Det inte är så att jag går och kollar medvetet, det bara sker naturligt. Det känns även som en trygghet när vi kör bil, att synfältet ökat och att hjärnan tar upp  mer information och ja, då kan en se när en liten sork försöker ta sig över en väg.

Men tillbaka till mötet med hökugglan. Jag åkte iväg själv, solen sken och himlen var klar. Jag satte mig först vid en matning och kollade på småfåglarna som flög runt som helikoptrar och valde ut frön. Jag tänkte att det kanske ändå skulle vara värt att fortsätta efter vägen för att tänk om! ja, tänk om!

Satte mig i bilen och eftersom jag var ensam efter skogsvägen kunde jag hålla en låg hastighet och helt plötsligt ser jag skugga på en trädtopp. Blir helt lyrisk, stannar bilen och krånglar med kameran för att kunna få en dokumentationsbild för identifiering. Det kunde ju lika gärna vara en kråka som satt där. Men denna gången var det ingen kråka. Jag kör vidare för att parkera bilden. Går med snabba steg och hoppas att den ska vara kvar.

Där sitter hökugglan. Så vacker! Jag börjar fota, eller försöker fota. I min iver hade jag kommit åt manuell fokus på objektivet. Innan jag listade ut det tänkte jag att kameran hade hakat upp sig. Sitter på en sten och försöker lösa situationen, fylld av panik. Ringer min sambo, inget svar. Jag inser sedan vad jag missat och när jag nu är redo så sitter inte ugglan kvar. Tårarna kommer. Då händer det där som brukar hända när jag behöver det som mest. Ugglan är inte alls borta. Nej, det har bara valt att sätta sig betyligt mer nära mig. Det var en sagolik stund. Se den byta trädtopp ibland, spana och inte direkt bry sig om min närvaro. Historien tar inte slut här. För vet ni, samma vecka fick jag se den vid två tillfällen till.

(Gillar inte att fota mot blå bakgrund, men ibland är det bara gilla läget)

Vid andra tillfället fick jag och min vän Mattias se den jaga när vi satt i närheten. Vid tredje tillfället fick min sambo även se ugglan. Sen såg jag inte till den igen. Men då hade den redan gett mig tre fina historier av minnen att bära med mig.

(Beskuren)

(Hade valt en annan placering om jag fått samma möjlighet idag. Men vid detta tillfälle ville jag mes fånga den på bild)

I år har jag inte sett någon hökuggla. Men två dagar efter "årsdagen" så såg jag en sparvuggla för första gången, precis när jag behövde det som mest.

Det är lätt att glömma...

men också lätt att komma tillbaka. Ibland tar livet vändningar som gör att en kan bli lite vilse i livet och sånt en älskar att göra glöms bort för stunden. I mitt fall så har min kamera spenderat på tok för mycket tid som vilande, nästan så att det känts som ett måste i negativ form att ge sig ut även om jag vet att när jag väl är ute så kommer lugnet och lyckan. För att ladda batterierna, zooma in eller ut på ting i livet, för att se livets möjligheter är fotograferande ett viktigt verktyg för mig.

Måndag, solen sken, kylan bet mig i kinderna medan jag promenderade ut för att pricka av några ärenden. Jag hade lagt fram kläder, packat kameraväskan och ställt fram kastrullen för att värma upp ärtsoppa innan jag lämande lägenheten. Stegen hem blev till tunga steg, en stund av velande tog över innan jag beslutade mig för att stå fast vid mina planer.

Jag kör efter vägen, det brukar vara lätt att parkera men snön har gjort det svårt. Jag inser att jag måste gå en bit eller välja ett annat mål. Väljer att parkera bilen. Tunga steg. Väskan väger. Mina fodrade stövlar känns klumpiga. Jag stannar till då och då för att lyssna på vad skogen säger. Fåglar som varnar, ekorren som spanar från en trädgren och solen som lyser upp vägen en bit bort. Jag stannar till. Inser att det är dags att bestämma sig för att vända om eller fortsätta gå. Jag väljer det sistnämna. Jag möts av en kör fylld med fågelkvitter. Sätter mig ner, lutar mot ett träd. Jag omges av solens värme och låter ljuset ge mig energi. Jag tillåter mig själv att le och glädjas. Kylan gör sig påtaglig och mina tumvantar får värma händerna .Under en hög med grenar så ser jag hur det rör sig. Jag inser att det inte bara är fåglar som är mitt sällskap. Jag hinner ta en tydlig bild innan den lilla krabaten vänder om och ger sig in under grenarna igen.

Under tre timmar håller jag mig utomhus. Hinner även få sällskap under sista stunden av en vän.

När jag går mot bilen är stegen inte lika tunga. Stövlarna omfamnar mina fötter och värmer mig. Skogen pratar fortfarande. Spår från djur gör sig tydliga i snön. I stunden känns allt lite lättare. Nu är det inget måste längre, nu är det längtan igen.

Ett stort tack till min sambo & till min mamma som knuffade mig i rätt riktning.