Att vara fokuserad bakom kameran ...

är för mig en form av terapi. Jag har arbetat i förskolan under rätt många år och även om det kan vara otroligt givande så känner jag att jag inte riktigt får nyttja min kompetens eller utvecklas på en tillfredsställande nivå, jag har förstått under en tid att det är menat att jag ska arbeta med något annat. Valde därför att klara mig som vikarie för att få en mer flexibel möjlighet till att utvecklas och finna min roll utanför förskolans värld. Längtan är stor efter kollegor, en utvecklande arbetsplats med en arbetsgivare som ser potentialen i mig. Men jag har förstått att resan har många omvägar. Jag har dock lärt mig en massa om mig själv och ibland får jag höra att jag är modig, men ska erkänna att jag ibland undrar om jag inte är galen. Läst om hållbar utveckling, gått en fotokurs hos Fotografiska och tillhör polisens volontärer i Västmanland. Alla har vi säker varit i denna sits på något sätt, om det inte har varit gällande ett byte av yrke kanske det har varit en annan resa, en resa som kan kännas ensam fast fantastiska nära och kära hejar på en efter vägen. Jag längtar efter ett kontorsarbete då jag har listat ut att det här med administration, det är banns min grej. Men tills jag träffar på rekryteraren som vågar satsa på en fröken som mig så har jag tillåtit mig att fotografera mer i år än vad jag arbetat i förskolan. Ekonomiskt har jag blivit kreativ och lever på sparade pengar eller rannsakar mig själv genom att sälja av sånt jag faktiskt inte måste äga. Jag "offrade" designklassiker för att kunna köpa mitt senaste objektiv, men vilken glädje det har gett mig. Annars är det sparade pengar, inga bidrag, bara ett ekonomiskt sinne som gjort det möjligt. 

Jag är en tänkare, mest hela tiden, både på gott och ont. Där kommer terapin in. För är det något som kräver total närvaro enligt mig är det just fotograferandet. Både för att bilden ska bli bra men även för att jag ska vara där i nuet och uppleva själva händelsen med. Ibland tar jag mig iväg med kameran själv men oftast har jag sällskap av min sambo eller mina fina vänner. Torsdagen förra vecka spenderades i Örebro med skratt och glädje med min vän Mattias. En vän som låter mig surra på som en tok och vara precis den jag faktiskt är. Oklart om han återhämtat sig från skräcken då jag slagit på GPS:en och inte informerat om att den skulle prata, rätt högt dessutom. I söndags var jag på äventyr med en annan vän, Hans, en mycket klok man med så mycket kunskap och så många historier att dela med sig av och jag inser att det här med livet, det behöver fyllas med äventyr så länge det är möjligt. 

Visst kan jag vara arg eller frustrerad efter en dag om resultaten av bilderna inte blivit bra men oftast känner jag mig harmoniskt och lycklig. Nämnde i mitt första blogginlägg om möten, det är för mig otroligt givande. Jag har fått förtroende så många gånger att få ta del av andras historier och det är värdefullt. Så har jag mött just dig därute och vi har samtalat så tack! Tack för att du berikat mitt liv.

Min slutsats är nog att jag önskar att alla läkare började skriva ut fotograferande som recept till människor som kämpar med att bryta normer, livsval och vill utmana sig själv utanför ens trygga vrå.

Bilderna är tagna under förra veckan. 

En rödbena på äventyr, det är först i år jag börjat fota vadare och jag förstår varför så många gillar just dessa.

Grönbena

Mindre hackspett, en klar favorit som jag såg för första gången för något år sedan. Efter denna fotades i lördags hade jag lyckan at få se ännu en fast i en annan del av området,  den var ännu mindre.

Detta är för mig en kaxig fågel, jagar bort mindre vadare, häger och rovfåglar. Vilket har gjort att jag gått miste om fotochanser som har varit klockrena.

En stilig vigg.

Ett par sothönor som samarbetar med bobygge. Väldigt fint att se.

När det väl blir bra, då blir det bra...

Jag beslutade mig för att lösa det här med min svacka som jag upplevde att jag hamnat i, testade inställningar, kollade av bilderna hela tiden för att se var fokus hamnade, om jag behövde byta vinkel, var ljuset landande osv. Jag fotograferade fyra av sju dagar under förra veckan, två av dagarna var mer intensiva och jag valde att spendera tid i Örebro då jag tycker att det finns sådana möjligheter där. Jag ska vid ett senare inlägg bjuda på bilder av vadare och mindre hackspett men detta inlägg tillägnar jag den gåsfamilj som lät mig ta flera bilder på deras fjuniga ungar. 

Jag åkte med min sambo Björn rätt så tidigt till Örebro i lördags och vi observerade rätt snabbt att flera gäss hade fått ungar till vår stora glädje. Just på detta ställe kunde vi inte komma tillräckligt bra till för att slippa fota från ett stående perspektiv. Försökte men det blev inga klockrena bilder, när vi var klara vid första stället tog vi oss till en annan del av området och där finner vi ett par till familjer. Jag bestämmer mig för att testa, båda jag och min sambo (som även fotograferar) lägger oss på gräset för att inte skrämma eller stressa gässen. En familj bestämmer sig att komma upp från vattnet och jag märker rätt snabbt att jag vill ha ett annat ljus på ungarna då jag inte kan avgöra om det kommer bli ett bra resultat i första läget. Jag kryper och  ålar runt lite och finner en bra plats. Föräldrarna uppfattar mig inte som något hot då de låter deras ungar komma mig rätt nära. Men som det är med fotografering på offentliga platser, en är sällan ensam och en joggare bestämmer sig för att stanna upp, gå rätt klumpigt mot dem för att ta en mobilbild och stämningen ändras lite såklart. Jag hade dock fått en del bilder jag trodde skulle fungera när jag ser att de bestämmer sig för att gå upp vid en stig. Placerar mig på marken igen, bland alla möjliga kryp, men hade ju redan legat på våt mark med fågelbajs så vad gjorde det. Åter igen så var jag inget hot och fick njuta av hur fågelungarna sprang mellan sina föräldrar som stod på varsin sida av stigen. Under denna tid hann både joggare och ett annat sällskap passera, de fick inte samma förtroende utan ett argt fräsande. Jag kände mig otroligt tacksam för möjligheten. Det är trots allt viktigt att komma ihåg att visa respekt och ödmjukhet. Bättre belöning än såhär kunde jag inte ha fått!

Det här med prestationsångest...

Jag har haft en otroligt tur under en längre period nu när skärpa, ljus och komposition har suttit vilket gett mig ny energi och pepp i mitt fotograferande. Efter ett par dagar med motsatsen ställde jag mig frågan, har min tur gått över nu?

Jag har kommit hem med bilder som enligt mig själv varit en katastrof och jag blir besviken ska jag erkänna. Jag förstår att teknik har sina begränsningar och nu verkar jag själv även haft det. Jag kollar bilderna och grubblar över hur det ska bli bra till nästa gång och det är väl utvecklande, det som pushar mig till att ta bättre bilder men jag skulle ljuga om jag för en liten stund inte blev arg, besviken och frustrerad. Jag tycker ofta att jag borde ha satt bilden, kollar inställningar och har blivit bättre på att kolla bilderna redan på plats. Dessa dagar har det varit otroligt starkt ljus och det har inte gynnat mina bilder, inte heller det mörker molnen bjudit på, men det är inte bara det, kanske jag själv har varit ur fokus. Jag har oftast sällskap av min sambo Björn eller min vän Mattias och när jag ser deras otroliga bildresultat så kan jag inte låta bli att jämföra. Hur ska jag hitta balansen? Att utvecklas av mina misslyckanden och ändå känna att jag ska fortsätta fotografera. Hur gör ni? 

Bilderna jag bjuder på är några av de få jag själv varit nöjd med under ca 10 dagar samt några som helt enkelt inte blev som jag själv önskat. 

Inte en rörelse eller knappt ett ljud vid en fågelmatning som annars är välbesökt, inte så konstigt då det finns så många andra läckerheter att välja på. Jag lägger bort kameran, börjar äta på min smörgås som har en geggig men god röra i sig och när jag står där, kladdig om händerna, då dyker den upp.  En hel del tålamod samt att jag la mig på marken bland en massa myror men lite solrosfrön lockade fram denna otroliga varelse och jag är så tacksam över bildresultatet. 

Fick nys om att ett gräsandspar fått ungar, gick ner en solig eftermiddag i hopp om att fånga dem på bild. Jag fick kämpa som en tok, snabba och bytte färdriktning hela tiden, ibland kom de så nära så jag hann inte få fokus på dem alls. Men vilka ljuvliga dunbollar och vilken lättnad att ett par bilder av en hel drös ändå visade deras söthet. 

Varje gång vi besökt Hjälstaviken har solen mer eller mindre gömt sig, i detta fall gjorde det mig inget.

Naturområden kring Örebro bjussar verkligen på variation, här en huggorm som slingrade sig bland torra löv. Ett populärt besöksmål för många vilket gör att det inte är så lätt att få sig en bra vinkel och att det oftast måste fota ovanifrån. Jag är inte rädd för ormar, respekterar dem dock och har full förståelse varför de kan uppfattas som otäcka. 

Här hade jag så gärna velat ha skärpa på själva fåglarna.

Denna fågel hade jag verkligen velat få ett bättre resultat på, hela bilden faktiskt.

Denna sparvel måste jag helt enkelt komma närmre och försöka få mer skärpa på.

Jag avslutar inlägget med att bjuda en bild som skulle innehållit en kaja på en gren, kajan flög iväg och jag tappade fokus....