Musik för mina öron & balsam för själen ...

(Rödhake)

Är det något som jag mår bra av är det att det fågelsång/kvitter. Det är som att alla måsten och allt grubbleri försvinner för en liten stund och låter själen vila. Under morgonen var vår bil på service så vi höll oss i skogen i väntan, bofink, kungsfågel och rödhaken vara bara några av de fåglar som balsamerade min själ. Klart jag blir överlycklig när jag lyckas fånga en av dessa på bild men är det något jag skulle vilja uppmuntra alla till är att bara stanna upp och lyssna, bara för en liten stund.

Jag har nog bara snubblat in på det här med att fotografera fåglar men desto mer jag studerar dem desto mer förälskad blir jag. Ofta bjuder de mig på skratt, gör mig mer nyfiken och jag har fått ett syfte med mitt fotograferande genom fåglarna. Jag tänker, att om jag kan få bara en själ att bli förälskad i någon av fåglarna jag har fångat på bild, ja, då kanske den människan gör ett aktivt miljöval, stort som litet.

Jag hoppas att fåglarna aldrig tystar...

(Tofsmes)

(Gulsparv)

(Kungsfågel)

(Stjärtmes)

(Gråsiska)

Det här med obekväma positioner vid fotografering...

Jag måste erkänna att jag tvingar på mina nära och kära historier gällande hur klurigt det kan vara med att få till en bild och nämner även att det inte är speciellt glamouröst.

Denna padda hittade jag utanför gäststugan hos min mor och hennes sambo, i Särna. Hade precis ätit frukost och gick runt i pyjamas, satte mig på en bänk och njöt av omgivningen. Av en slump kollar jag ner på marken och till min lycka får jag syn på denna otroligt fina padda. Någon minut senare ligger jag på kalla stenplattor på marken och har det där ruset jag i mitt tidigare inlägg nämnde. Efter att jag fått några bilder upptäcker jag att paddan har en envis myra som bitit sig fast på ena benet, försöker få bort den och sedan tar sig paddan ner i ett svalt hål vid gången. Såg den inte igen, det kändes dock som att det var meningen att just vi skulle mötas.

Både innan och efter denna bild är tagen har jag (ni känner säkert igen er) förvånats över vilka positioner en kan inta för en bra bild, kroppen kan krampa, skaka, vikten från utrustningen har nästan fått mig att grina (mitt egna fel som mer än sällan använder stativ), vatten som tagit sig in i skorna, marken som kyler ner ens kropp, mossan som blöter ner ens knän osv. Ett tillfälle som jag fortfarande minns väl var när jag låg i ett gömse i Holland för att få syn på kungsfiskaren. Fem timmar i samma position och ni kanske har precis som jag tänkt, jag rör mig lite bara, det blir säkert bättre för kroppen då men det har visat sig motsatsen. Ett annat var när jag fotade en mus i skogen för några veckor sedan, hade bra kläder och en sten att luta mig mot och vila kameran på. Hade även lagt ut sittungerlag under knäna. Visade sig dock inte hjälpa, det var en tålamodsprövning, vilket det ofta kan vara när det fotograferas, blöt om knän, hela framsidan av kroppen och självklart satt jag inte så bra så att kroppen började värka. Jag fick dock den bilden jag ville ha. Det är väl därför jag fortsätter utmana min kropp, mina kläder och min utrustning, för när det blir bra, då är det alltid värt det. Kan tillägga att min kamera samt kamerarem luktar skog sedan det tillfället.

Det händer även att jag fotograferar motorsport, då gäller det även där att hitta de optimala positionerna för att få till de bilder en önskar. Skillnaden på att fota en padda är att alltid vara beredd på att kunna ta sig snabbt från platsen då däck, däckrester, grus, gegga, bildelar eller en fordon kan komma för nära. Jag kommer gärna hem med bra bilder och hel utrustning.

Sittunderlag bär jag oftast med mig, har skaffat vadarstövlar för grodsäsongen och har avklippta regnbyxor som skyddar kameran när en regnskur överraskar en. När det kommer till motorsport använder jag mig alltid av aktiva hörselkåpor och varselväst. Känner jag mig själv rätt så kommer jag fortsätta upptäcka hur nära det var att jag satte mig i någon form av djurbajs eller skrika högt i bilen när jag inser att stativet ligger kvar hemma!.

När en liten varelse ger en större varelse lyckorus...

Nu var det inte stjärtmesen som skulle fångas på bild, det var lappugglan, igen. Lappugglan fanns på plats men ibland blir det bara så att det tänkta målet en hoppas att fotografera kanske inte dyker upp eller fotoläget inte är optimalt för att fånga ögonblicket. Det gör mig ingenting, ibland ger det mig mer än vad jag ens kunnat tänka mig då det alltid dyker upp något annat spännande. Oftast är jag rätt målmedveten gällande objektet jag vill fotografera under dagen och har insett att det lätt blir någon form av tunnelseende. Det är tur att naturen skakar om min värld så ofta den faktiskt gör det, presenterar sina otroliga skapelser och det ruset jag kan få, det önskar jag att alla kunde få ta del av.

Denna lilla vackra varelse är min sambos favorit, visst blir han ofta riktigt glad när vi får ta del av så många fina äventyr, fast just stjärtmesen, den reaktionen glömmer jag aldrig. Vi började väl fotografera fåglar för lite mer än ett år sedan, det finns alltså en hel del att lära. Första mötet med stjärtmesen för min sambo, var när vi parkerade vid en skog för att fika. Jag hinner bara uppfatat att det är fåglar i närheten men Björn hinner uppfatta exakt vilken fågel det är och lyckoruset som slog till var obetalbart. Oftast är det jag som är helt skakig och överlycklig men just denna gång, då var det min sambo som visade reaktionen.

Mitt första möte var när jag besökte Örebro med min fina vän Mattias, det var han som observerade en stjärtmes som förmodligen höll på med bobygge. Jag hann ta en bild, den har en fin fjäder i sin näbb som gömmer halva fågeln och då förstod jag varför Björn är så förtjust i denna fågel.

Igår var vi ett gäng själar som huttrade i skuggan där lappugglan valde att jaga. Vi bestämde oss för att kliva in i solen efter att ugglan ljudlöst tog sig in i skogen. Thomas, en fotograf jag beundrat under ett tag på Instragram säger att han hör stjärtmesen. Mycket riktigt, det dyker upp ett sällskap.  Att lyckas fokusera, uppleva och fotografera under ett lyckorus, det är en sport i sig. Men både jag och min sambo fick oss några bilder på stjärtmesen. Nu är jag ännu mer trollbunden av denna lilla varelse.

Lappugglan skapar möten...

Som jag har grubblat på hur jag ska formulera mitt första blogginlägg och på innehållet. Jag hade tänkt att berätta om hur det började, mitt fotograferande och mitt intresse för naturen men det hinner jag med att skriva om vid senare tillfälle. Denna otroliga lappuggla har jag haft turen att få uppleva de flesta gångerna jag besökt området där den verkar trivas och även fått till ett par bilder vilket jag är väldigt tacksam över såklart. Jag hade dock inte räknat med alla otroligt härliga människor jag skulle träffa på, vi har skrattat, utbytt historier. beundrat ugglan och jag har känt mig rikare i själen efter varje gång. Mitt första inlägg blir kort men som ett tack till lappugglan som skapat fantastiska möten.