Stanna, andas och känn hur luften är annorlunda..

sa jag till min sambo innan vi skulle gå in till stugan. För visst är det något magiskt med Dalarna. Varje gång vi är där så får jag en inre frid och är i nuet.

Då vi fått tips att lavskrikorna börjat bli aktiva bestämde vi oss får att åka till min mamma i Särna över helgen. Vi var där över midsommar men då blev det inte så lyckat just gällande lavskrika så vi kände båda att vi hade ett behov med ett nytt försök. Lördagen bjöd på regn och jag kan inte vara ledsen då jag vet att naturen varit i sånt behov av just vatten. Trots regnet bestämde vi oss för att åka till Fulufjällets nationalpark. Efter lite varm ärtsoppa så hade jag nog gett upp hoppet om att få se dem men precis när känslan var som starkast så visade sig en och en liten stund senare fick vi umgås med tre själar som var väldigt sociala, charmiga och blöta. När vi packar ihop för dagen för att återkomma under söndag dyker en ekorre upp. Jag blev lycklig i hela själen trots att jag vet att de är äggtjuvar. Hann få till en bild jag blev nöjd med innan den skuttade vidare på äventyr. Vi var båda väldigt tacksamma och glada över att vi struntade i regnet och fick möjligheten till denna upplevelse.

Under söndagen såg vi inte till någon lavskrika men ekorren gjorde oss sällskap och ville ha lite lunch. Fick även chans att se en liten ekorre vid Idre dock hann jag inte sätta den bilden jag önskat. Men den var så otroligt underbar så en bild var ju bättre än ingen.

Hemma i Västmanland, inte så pjåkigt det heller. Men Dalarna har ju mitt hjärta, det bara är så!