I det enkla bor det vackra...

Jag håller med Ernst Kirchsteiger. I det enkla bor det vackra.

För ett tag sedan eller ja, under förra året köpte jag mig en ministudio. Jag ville skapa bilder att använda mig till sociala medier. För några dagar sedan var jag till en lokal blomsterhandel & kom hem med några vackra blommor. Jag beundrade specifikt tulpanerna & ville genast fånga deras skönhet. Perfekt att använda studion & här bjuder jag på resultatet.

Bakom kulisserna.

Äntligen vinter

Jag älskar det knarrande ljudet av mina steg i snön. Det lätta snöraset från grankvistarna när fåglarna landar på dem. Spåren, spåren i snön får jag inte glömma nämna. De som avslöjar att jag inte är så ensammen som jag kan inbilla mig att jag är. Det stora spåren från älgar & vildsvin, till de små spåren från sorkar & möss som får mig att le stort.

Kamerautrustningen vilade större delen av 2020 av flera skäl. Men detta år har inneburit flertalet utflykter och även några nya bilder. Jag upplever att jag tappar lite när jag inte fotograferat på ett tag. Att jag blir långsammare och inte lika observant men envisheten, den räddar mig i flera situationer. 

Det har fotats i starkt solljus till molnigt. Ljusförhållandena har ändrats snabbt i denna dunge där alla bilder i detta inlägg är tagna. Ibland har jag & maken varit själva, ibland har det varit andra på platsen med kamera eller kikare. Igår mötte vi ett par pratglada herrar & vi fick en massa tips om andra fotoplatser. Jag älskar att få höra om andras möten i naturen & det blev en hel del skratt. Insåg hur mycket jag saknat just dessa typer av möten som ger mig glädje oavsett om jag lyckats fånga något med kameran eller inte. Även om vi ska tänka på hålla avstånd ute i naturen så tycker jag även att vi ska tänka på hur mycket vi kan lyfta någons dag genom att vara trevliga.

Drömmen denna vinter är en räv i vinterpäls. Har av ren glädje sett räv vid flera tillfällen men inte där det varit lämpligt att stanna för att försöka få till en bild. Vilken bild drömmer du om att ta denna årstid?

Fick även besök av en annan favorit, dock höll sig ekorren på avstånd men lika charmiga i vanlig ordning.

Sist men inte minst, lite fåglar.

Nötkråkan, en av mina favoriter bland fåglar. Använde naturen som hjälp till vinjett.

Fick besök i närheten av där jag satt. I en fin liten gran som verkade populär att gömma sig i när fåglarna fått tag i nötter.

Blåmesen verkade vilja markera för andra blåmesar men själv tänkte jag att den lekte superhjälte.

Naturens egna lagar

Jag kan inte låta bli att känna en form av sorg när jag under mina promenader sett fågelungar som inte fått chansen till ett längre liv. Jag vet att det är naturens gång men ändå.

Unga björktrastar är de jag sett flest av. Både de som varit så små så att de knappt haft en fjäderdräkt men även ungar som kunnat flytta sig genom mindre försök till flygning. I början av sommaren hade vi två stycken utanför knuten som satt & ropade efter föda. Passade på att fotografera dem. Vi bor i ett område där det kryllar av kajor så jag hade en misstanke att dessa två skulle få det tufft. Dagen efter fann jag båda två döda & det bekräftade min känsla. Det som finns kvar av dem, är bilderna.

Men som tröst så har jag fått ta del av att se en harpalt växa upp när hen njutit av gräset vid vår lägenhet. Sen ska vi inte glömma den där måsungen. Förra året hade vi tre måsungar som höll en vaken då de verkade föredra att hänga utanför våra sovrumsfönster. I år gruvade jag mig för hur det skulle bli. Jag kunde ju höra det där ljusa pipet men inte se någon måsunge. Men en dag så gick det runt en fjunis. Skillnaden denna gång var att föräldrarna var vaksamma & jag bevittnade skrikande människor som skyndade sig in till porten eller till bilen. Nu när vi spenderat sommaren hemma istället för i Norrbotten eller i Dalarna som var tanken så kunde vi istället observera måsungens utveckling. Allt mellan flygträning till födosök. Efter ett tag dök den bara upp kvällstid.

Nu ser vi sällan till måsar utan kajorna fyller taken & träden med sin närvaro. Även om deras kackel kan vara tröttsamt kan jag ändå tänka hur mäktigt jag upplever det när det kommer moln av dem. Nu verkar vi ha fått en rovfågel i krokarna, vi tror att det är en sparvhök. Alltid lika spännande med andra fåglars beteende när den seglar över hustaken.

Snart är hösten här, underställ & ärtsoppa väntar. Då är det dags att komma igång med fotograferandet & bloggandet igen.

Vårtecken, för den ormrädde...

Först såg jag ingen alls men sen så stod de där, blåsipporna. Ett av de första magiska vårtecken som bryter sig fram genom torkade löv och talar om att nu är våren på gång och det kommer gå fort. Snart byts blåsipporna ut mot vitsipporna som täcker marken som snö. Det är så fint att se på dessa blommor, hur det syns om det varit en mulen dag genom att de står och ser lite hängiga ut. Eller när solen visat sina strålar och de totalt öppnar sig samtidigt som de sträcker ut sig stolta mot värmen. Tänk om dessa små blommor kunde förstå vilken glädje som sprids, hur deras närvaro ger hopp. För visst är det lika magiskt varje år.

Jag lägger mig platt på marken, fastnar i snår, hör ljudet av humlor i närheten och är full av spår från skogen när jag reser mig upp. Men jag vill ju så gärna visa dem från just denna vinkel. Jag vill att vit/blåsipporna ska få vara i fokus.

Sen ska vi inte glömma de som är så lätta att missa till en början. Med sina ludna små knoppar tätt mot marken. Men när en väl hittat dem så finner en ofta en blomma i sin prakt med färg och ståtlighet. Tidigare år har jag bara funnit några få men i år så fylldes en bit av backen av just backsippor till min och säkert många andras glädje.

Sist men inte minst så kommer mina favoriter till vårtecken. Grodor och paddor som söker sig fram. Jag blir som lyckligast när jag ser hur det rör sig på marken när jag är i skogen men då jag finner färre och färre av dessa själar så åker jag till Västerås där det under en kort period finns möjlighet att få syn på grodor i en park.

Efter en promenad efter en skogsväg kom vi till en liten sjö. Först fann jag en padda simmandes i vattnet. Spontant ville jag hoppa i och plocka upp den. Men efter en liten promenad på en spång sitter en liten padda som solen skiner på och jag blir så glad. Jag tar några bilder innan jag hjälper den bort så vi inte ska kliva på den på vår väg tillbaka. Känner tacksamhet hela vägen hem. Jag hoppas verkligen att jag får se både fler paddor och grodor igen.

Jag hoppas att du haft en fin helg & att veckan börjar fint!

Vårtecknet som alla längtat efter?

Eller hur var det nu med vårtecken, är alla efterlängtade?

Jag hade aldrig sett varken en snok eller huggorm innan jag var 25 eller något sånt ute i det fria. Åt andra sidan så växte jag upp i Norrland och jag har ingen koll på hur utbrett det är med orm just där. Mitt första möte med en snok var när jag klippte en gräsmatta med rätt högt gräs, hade fullt upp med att stanna för att rädda grodor från bladen. Så såg jag något skimrande röra sig på marken, min första tanke var just då att det var en väldigt stor daggmask innan jag insåg att det faktiskt var en orm.

Jag har full förståelse för att de skapar obehag hos många människor, de överraskar oss i det torra gräset i snabb fart. De kommer simmandes vid vattenytan som den mest självklara saken i världen. Blicken på snoken är tom medan huggormens blick kan ge ett intryck av en brinnande ilska.

Jag själv har under största delen av mitt liv haft fobi mot spindlar, min kropp har reagerat innan jag själv riktigt uppfattat varför. När jag flyttade till nuvarande lägenheten så var det bara att vänja sig. Bara för någon dag sedan så flyttar jag på en spindel för att inte döda den och maken säker, håller du i spindeln? Jag reflerkterade inte ens över det. Nu är spindar och ormar inte lika men själva fobin med obehag och rädsla kan jag förstå. Ormar har jag inte varit lika rädda för. Dock så vill jag påpeka att jag har respekt för dem och är väldigt tacksam för de chanser jag får tillsammans med dem. Då vi är två som delar intresse så håller vi koll på omgivningen, att ormen som fotas inte känner att den behöver försvara sig.

Det finns platser som är kända gällande möjligheten att se orm på våren. Det innebär också att både hundägare kommer med sina hundar eller att nyfikna barn följer med. Det är ändå viktigt att inte glömma bort att de kan hugga även om de oftast väljer att fly. Sist fick jag snällt peka ut en huggorm som låg rätt gömd och såg mer ut som en pinne då ett barn var nära att ställa sig där.

Jag hoppas att ni alla har en fin påskhelg trots omständigheterna. Sen så vill jag påminna om att avstånd till varandra gäller även utomhus!

(Alla bilder i detta inlägg är tagna 2020.)