Naturens egna lagar

Jag kan inte låta bli att känna en form av sorg när jag under mina promenader sett fågelungar som inte fått chansen till ett längre liv. Jag vet att det är naturens gång men ändå.

Unga björktrastar är de jag sett flest av. Både de som varit så små så att de knappt haft en fjäderdräkt men även ungar som kunnat flytta sig genom mindre försök till flygning. I början av sommaren hade vi två stycken utanför knuten som satt & ropade efter föda. Passade på att fotografera dem. Vi bor i ett område där det kryllar av kajor så jag hade en misstanke att dessa två skulle få det tufft. Dagen efter fann jag båda två döda & det bekräftade min känsla. Det som finns kvar av dem, är bilderna.

Men som tröst så har jag fått ta del av att se en harpalt växa upp när hen njutit av gräset vid vår lägenhet. Sen ska vi inte glömma den där måsungen. Förra året hade vi tre måsungar som höll en vaken då de verkade föredra att hänga utanför våra sovrumsfönster. I år gruvade jag mig för hur det skulle bli. Jag kunde ju höra det där ljusa pipet men inte se någon måsunge. Men en dag så gick det runt en fjunis. Skillnaden denna gång var att föräldrarna var vaksamma & jag bevittnade skrikande människor som skyndade sig in till porten eller till bilen. Nu när vi spenderat sommaren hemma istället för i Norrbotten eller i Dalarna som var tanken så kunde vi istället observera måsungens utveckling. Allt mellan flygträning till födosök. Efter ett tag dök den bara upp kvällstid.

Nu ser vi sällan till måsar utan kajorna fyller taken & träden med sin närvaro. Även om deras kackel kan vara tröttsamt kan jag ändå tänka hur mäktigt jag upplever det när det kommer moln av dem. Nu verkar vi ha fått en rovfågel i krokarna, vi tror att det är en sparvhök. Alltid lika spännande med andra fåglars beteende när den seglar över hustaken.

Snart är hösten här, underställ & ärtsoppa väntar. Då är det dags att komma igång med fotograferandet & bloggandet igen.