Påskhelgen, en helg för återhämtning...

Min favoritbild från helgen.

Oavsett var en befinner sig i livet så tänker jag att alla har ett behov av återhämtning. En möjlighet att leva i nuet. Skratta, känna lycka och uppskatta enkla ting som hur solen värmer en, ger en framtidstro och får en att bara stanna till och njuta av stunden. Jag har alltid lättare att leva i nuet om jag gör ett miljöombyte från vardagen. Även om dagsturer kan fylla en med energi så finns det alltid saker i ens hem som talar om vad som förväntas av en i framtiden eller vad som håller en kvar i det förflutna.

För er som läst tidigare blogginlägg så har ni nog förstått att jag mer än gärna åker till Dalarna. Både för att jag får träffa människor jag verkligen tycker om men även för att naturen är så magisk. Besöket jag bloggade om vid förra inlägget bjöd på en del sol men även en hel del snö och kyla. Även detta besök innehöll snö i mängder, kyla men solen, den värmde kinderna fint.

I vanlig ordning tog vi oss till Fulufjället för att få fotografera lavskrikan. Då vi varit bortskämda och träffat på dem vid våra tre senaste besök så räknade vi nog med att även denna gång få en skörd med bilder på dem. Vi kom dit rätt tidigt, solen sken men vi möttes av total tysnad.  Inte ens kvitter från småfåglarna. Jag började bli nervös att vi inte skulle få se dem denna gång. Kan säga att det tog ett par timmar och jag hade nog gett upp och börjat känna mig lite besviken. Men de gjorde mig inte besviken, inte småfåglarna heller för den delen. Då vi stod vid samma plats som förra gången ville jag inte komma hem med bilder som en skulle tänka var tagna vid besöket gången innan.  Jag tänkte på bakgrund, ljus och placering. Placering är dock inte alltid lätt, då skärpa är något att eftersträva med. Testade att fota in bland grenar för att få lite mjukare känsla i bilden och fick till en del bilder som jag känner mig rätt nöjd med.

Lördagen var enda dagen jag fotograferade men hade en väldigt trevlig helg med god mat, famil och vänskap. Jag kände mig även lycklig, en känsla som ibland är lätt att glömma bort. Ett stort tack till min sambo som lånade mig sitt extra kamerahus då mitt egna har smuts på sensorn.

Oavsett hur ni spenderade helgen så hoppas jag att den gav er något magiskt!

Placeringen blev inte optimal men med tanke på hur rörlig tofsmesen är så får jag gilla läget.

Förvånas alltid över hur liten svartmesen är samtidigt som den är väldigt modig och vågar sig rätt nära.

Gillar hur färgerna i bakgrunden blev i bilden.

Ville få till en närbild, blev inte riktigt som jag tänkt mig och hade önskat en annan färg på bakgrunden.

Höll på att missa detta tillfälle.

Fångade lavskrikan precis innan den lyfte och flög iväg.

Dalarna, jag tröttnar aldrig på dig!

Ibland är det bra med en kortare tripp, att rensa knoppen och umgås med dem en älskar samt få lyxen att spendera lite tid med ens favoritfågel.

Helgen som var spenderades i Särna. Ni som läst mina tidigare inlägg har nog greppat min kärlek till Dalarna. Jag tycker att det är så häftigt hur naturen alltid kan vara så vacker, oavsett väder, oavsett årstid. Riktig vinter dessutom. Mängder av snö som formar ett helt annat landskap än vad jag tidigare sett under mina besök. Kylan som biter en rejält i kinderna men som ändå glädjer en då en kan ta på sig redigt med kläder och inte tänker på hur en ser ut.

I lördags chansade vi gällande vädret och åkte till Fulufjällets nationalpark. Har du inte varit där men  har möjligheten så rekomenderar jag ett besök. Framkomligheten är såklart sämre under vintertiden men det är allt bra magiskt ändå. Vinden besökte oss och vi fick umgås med småfåglarna en stund. Lavskrikan gjorde en uppvisning men försvann sedan. Misstänker att det kanske går får mycket energi för en större fågel att ta sig till och från en matning i kraftig vind. Lite grinig på mig själv som inte hann ta en bild på lavskrikan under lördagen. (Skulle ni fråga min sambo skulle han nog påstå att jag var mycket grinig)

Inte världens skärpa men här syns det att det blåste...

Vinden blåste runt snökristaller

Talgoxen kom bara förbi vid ett tillfälle när vi var där under lördagen, men lyste upp med sin gula färg.

Under söndagen gjorde vi ett nytt försök. Vi fick även sällskap av en ny bekantskap som jag följt i sociala medier. Väldigt trevligt! Solen sken och denna dag visade fem lavskrikor sin närvaro. Det var väldigt glädjande för det är nog min favoritfågel även om gärdsmygen slåss om den platsen.

Förhoppningsvis så dröjer det inte så länge tills jag får umgås med dem igen och jag är så tacksam över de reservat som finns där fåglar som dessa kan få fortsätta leva.

Bjussar på några bilder tagna med mobilen med.

Så mysigt med spår från djuren och det magiska landskapet.

Det finns en liten stuga med eldmöjligheter, vilket för vår del innebar grillad korv till lunch.

Det här med selfies är inte riktigt min grej, men gör ett undantag och bjussar på en ändå.

Tack för att du tog dig tiden att läsa mitt inlägg!

Klarblå himmel, solens varma strålar & första mötet...

(Fortfarande min favoritbild)

För ca ett år sedan mötte jag äntligen hökugglan i det vilda för första gången. Jag hade gång efter gång sett bilder på den i ett område i Västmanland. Men även gång på gång kommit till platsen och inte sett en skymt av den. Ibland är det som att naturen håller inne viktiga möten till de där tillfällena som en är mest mottaglig och själsligt behöver mötet för att landa, läka och fyllas av glädje och tro. Det har hänt mig flera gånger och det är som att naturen omfamnar och tröstar en. Talar om att jag inte är ensam. För visst är det så att även om en har fantastiska människor runt om en som är fulla med ödmjukhet, omtanke och trygghet så kan en ändå känna sig ensam ibland. Naturen är som min andra familj.

Jag har mycket att tacka för. Mina sinnen har skärpts. Min observationsförmåga att se små levande varelser eller stora som med sin naturliga kamouflage göms har förbättrats. Att snabbt uppfatta rörelser, att kunna identifera vad jag sett och även i flera fall hinna ta den där bilden. Min sambo roar sig med att ändra på saker i lägenheten då och då, skrattar när jag berättar att jag upptäckt det. Oftast tar det inte alls lång tid. Det inte är så att jag går och kollar medvetet, det bara sker naturligt. Det känns även som en trygghet när vi kör bil, att synfältet ökat och att hjärnan tar upp  mer information och ja, då kan en se när en liten sork försöker ta sig över en väg.

Men tillbaka till mötet med hökugglan. Jag åkte iväg själv, solen sken och himlen var klar. Jag satte mig först vid en matning och kollade på småfåglarna som flög runt som helikoptrar och valde ut frön. Jag tänkte att det kanske ändå skulle vara värt att fortsätta efter vägen för att tänk om! ja, tänk om!

Satte mig i bilen och eftersom jag var ensam efter skogsvägen kunde jag hålla en låg hastighet och helt plötsligt ser jag skugga på en trädtopp. Blir helt lyrisk, stannar bilen och krånglar med kameran för att kunna få en dokumentationsbild för identifiering. Det kunde ju lika gärna vara en kråka som satt där. Men denna gången var det ingen kråka. Jag kör vidare för att parkera bilden. Går med snabba steg och hoppas att den ska vara kvar.

Där sitter hökugglan. Så vacker! Jag börjar fota, eller försöker fota. I min iver hade jag kommit åt manuell fokus på objektivet. Innan jag listade ut det tänkte jag att kameran hade hakat upp sig. Sitter på en sten och försöker lösa situationen, fylld av panik. Ringer min sambo, inget svar. Jag inser sedan vad jag missat och när jag nu är redo så sitter inte ugglan kvar. Tårarna kommer. Då händer det där som brukar hända när jag behöver det som mest. Ugglan är inte alls borta. Nej, det har bara valt att sätta sig betyligt mer nära mig. Det var en sagolik stund. Se den byta trädtopp ibland, spana och inte direkt bry sig om min närvaro. Historien tar inte slut här. För vet ni, samma vecka fick jag se den vid två tillfällen till.

(Gillar inte att fota mot blå bakgrund, men ibland är det bara gilla läget)

Vid andra tillfället fick jag och min vän Mattias se den jaga när vi satt i närheten. Vid tredje tillfället fick min sambo även se ugglan. Sen såg jag inte till den igen. Men då hade den redan gett mig tre fina historier av minnen att bära med mig.

(Beskuren)

(Hade valt en annan placering om jag fått samma möjlighet idag. Men vid detta tillfälle ville jag mes fånga den på bild)

I år har jag inte sett någon hökuggla. Men två dagar efter "årsdagen" så såg jag en sparvuggla för första gången, precis när jag behövde det som mest.

Det är lätt att glömma...

men också lätt att komma tillbaka. Ibland tar livet vändningar som gör att en kan bli lite vilse i livet och sånt en älskar att göra glöms bort för stunden. I mitt fall så har min kamera spenderat på tok för mycket tid som vilande, nästan så att det känts som ett måste i negativ form att ge sig ut även om jag vet att när jag väl är ute så kommer lugnet och lyckan. För att ladda batterierna, zooma in eller ut på ting i livet, för att se livets möjligheter är fotograferande ett viktigt verktyg för mig.

Måndag, solen sken, kylan bet mig i kinderna medan jag promenderade ut för att pricka av några ärenden. Jag hade lagt fram kläder, packat kameraväskan och ställt fram kastrullen för att värma upp ärtsoppa innan jag lämande lägenheten. Stegen hem blev till tunga steg, en stund av velande tog över innan jag beslutade mig för att stå fast vid mina planer.

Jag kör efter vägen, det brukar vara lätt att parkera men snön har gjort det svårt. Jag inser att jag måste gå en bit eller välja ett annat mål. Väljer att parkera bilen. Tunga steg. Väskan väger. Mina fodrade stövlar känns klumpiga. Jag stannar till då och då för att lyssna på vad skogen säger. Fåglar som varnar, ekorren som spanar från en trädgren och solen som lyser upp vägen en bit bort. Jag stannar till. Inser att det är dags att bestämma sig för att vända om eller fortsätta gå. Jag väljer det sistnämna. Jag möts av en kör fylld med fågelkvitter. Sätter mig ner, lutar mot ett träd. Jag omges av solens värme och låter ljuset ge mig energi. Jag tillåter mig själv att le och glädjas. Kylan gör sig påtaglig och mina tumvantar får värma händerna .Under en hög med grenar så ser jag hur det rör sig. Jag inser att det inte bara är fåglar som är mitt sällskap. Jag hinner ta en tydlig bild innan den lilla krabaten vänder om och ger sig in under grenarna igen.

Under tre timmar håller jag mig utomhus. Hinner även få sällskap under sista stunden av en vän.

När jag går mot bilen är stegen inte lika tunga. Stövlarna omfamnar mina fötter och värmer mig. Skogen pratar fortfarande. Spår från djur gör sig tydliga i snön. I stunden känns allt lite lättare. Nu är det inget måste längre, nu är det längtan igen.

Ett stort tack till min sambo & till min mamma som knuffade mig i rätt riktning.

Nu kan även jag berätta en historia om lavskrikan.

( Taget med Nikon D4s + 200-500mm )

Jag har hört många fina historier om möten med lavskrikan. Hur social och nyfiken denna vackra fågel är. Mitt första möte var i början av hösten. En regnig dag men jag var ändå i extas. Helgen som var spenderade jag och min sambo i Särna, även denna gång stod lavskrikan på önskelistan. Kamerautrustning, matsäck och lite mat till lavskrikorna packades och vi gav oss iväg mot Fulufjället. Min mamma och hennes sambo följde också med. Särna täcktes av dimma men vi möttes av sol när vi väl var framme vid Fulufjällets nationalpark. Strax efter att vi börjat gå ser jag en lavskrika och mammas sambo sträcker ut sin hand med lite mat som snabbt fångar fågelns uppmärksamhet. Vi går in en bit efter leden till en fin grillplats. Packar upp och inom kort har vi två lavskrikor som sedan umgås med oss tills vi packar ihop för dagen.

( Nikon D7100 + 35mm )

Det kanske ser enkelt ut på bilderna men det var definitivt allt annat än enkelt. Det är exempelvis smart att ladda batterierna till kameran innan. Tur att min sambo delar intresset och hade sin kamera med laddade batterier och lät mig låna den ett par gånger så att jag kunde få med mig några bilder hem. Historierna jag hört om människors möte med denna varelse stämde verkligen och detta borde ha gjort allt lätt som en plätt gällande fotandet. Fåglar är ju levande varelser trots allt, vilket innebär en hel del rörlighet. Snön som hade lagt sig på marken och träden var både positivt och negativ då det kan gynna en bild likväl som det kan förstöra en bild. Det naturliga ljuset ändrades från bild till bild. Konstant kontrollering av inställningar var ett måste i kombination av att flytta på sig ett par centimeter. Kylan gjorde sig även påmind och fota med handskklädda händer är inget jag föredrar.

Magiskt var det. Något annat kan jag inte påstå. Både att se glädjen i mitt sällskaps ögon när lavskrikorna dök upp och min egen lycka. Jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Att ha en lavskrika i min hand men det hindrade mig inte från att känna mig ödmjuk, lycklig och tacksam.

( Min sambo Björn fotad med en Nikon D4s + Sigmaobjektiv )

Jag och min sambo gjorde ett besök även under söndagen och träffade samma par, eller jag antar att det var samma par. De lät som R2D2 när jag hörde dem kommunicera med varandra. Jag förundrades över deras skicklighet att hålla balansen i min hand utan att skada mig. Kanske ska tillägga att jag kom ihåg att ladda batterierna till kameran denna gång. Solen visade sig inte utan det var rätt så grått , ännu kyligare och det gjorde det ännu svårare att få till bilder. Dock lyckades jag fota en del med mitt 35mm (till crop-sensor) vilket kändes rätt lyxigt då jag annars under ett år mest fotat med mitt 200-500mm.

( Fotade med min Nikon D7100 + 35mm samtidigt fågeln satt i min hand)

Helgen bjöd även på en magiskt solnedgång över Nipfjället, en tretåig hackspett och våfflor med hjorttronsylt.

(Taget med Nikon D4s + 200-500mm. Satte inte skärpan på hackspettens knopp men jag är glad att jag kunde dokumentera mötet)

( Stannade till och fotade när vi var på g ner)

Denna bild får avsluta inlägget. Jag frös som en tok och ville mest sätta mig i bilen igen men tänkte, denna bild måste tas trots frusna fingrar.