ett annat uttryck

jag har ju berättat en hel del om mitt bildspråk och vad det grundar sig i - i alla fall utifrån den typ av bilder jag har visat hittills. men jag har två spår jag följer när det gäller just mitt bildspråk. det ena är just ur ett barns perspektiv på skogen och de små hålor som är hem åt diverse väsen och knytt.

det andra är detta.

jag tar mer än gärna inspiration ifrån åtminstone delar av den groteska konsten. jag är överlag väldigt förtjust i art grotesque, framför allt det mindset som ligger bakom det faktiska uttrycket. jag är till exempel jätteförtjust i medeltidens groteskeri, särskilt i hur man uttryckte det i form av hybrider mellan människa och djur/växt. där har vi ju en referens till de trädrötter och diverse knotor och grenar jag hittar, som ofta påminner om annat.

detta har dock inte särskilt mycket att göra med medeltiden. :D det här som jag visar idag, är mer inspirerat av 1800-talets gotik, till största delen de skräckberättelser som skrevs då i någon slags salig blandning av nationalromantik och psykologisk thriller. det är en snårskog av otäckheter som de allra flesta har att göra med psyket och dess mer okontrollerade påhitt. men hela den genren har naturligtvis också väldigt mycket med andra saker som har sin plats inom gotiken (som i sin tur har sin plats i det groteska).

gotiken är starkt förknippad med död, förgänglighet, förruttnelse, längtan, melankoli, ouppnåelig kärlek, hjärtesorg, allt-det-som-var, förlorad historia, och väldigt mycket mer i samma stil.

jag attraheras oerhört av detta, och har gjort så länge jag kan minnas. jag såg, och älskade, min första vampyr-tv-serie när jag var.. tja, nånstans runt 8 - 10 år gammal.

med andra ord är det något som tenderar att ta sig uttryck när jag fotograferar en viss typ av miljö. visst har jag visat bilder från kopparlunden här i västerås? tegelporr, som jag kallar det = gammal industrimiljö, bestående av tegelbyggnader med järngrindar. det är en variant av miljö där jag gärna hamnar i ett liknande bildspråk.

i det här inlägget visar jag bilder från några av kyrkogårdarna här i västerås. främst den som ligger bakom västerås domkyrka, och den som ligger på andra sidan ringvägen från just kopparlunden. båda de ställena har väldigt vacker miljö som är rolig att fotografera, även om jag inte har någon personlig relation till vare sig religion eller de som ligger begravda där.

och bara som parentes; jag är oerhört försiktig när jag fotograferar platser dit människor kan ha starka, känslomässiga band - oavsett om det är en grav, ett hus eller något annat. jag har själv oerhört stark integritet, och vill gärna respektera andras såsom jag själv vill bli respekterad. därför är det sällan jag fotograferar specifika gravar, om det inte är uppenbart att det inte längre finns någon som kan känna sig personligt kränkt över intrånget.

många äro de fotografer som pratar om vem de influerats av, och jag tänkte sälla mig till den kören - iaf delvis. när jag läste c-kursen i konstvetenskap skrev jag min uppsats om franske fotografen Eugène Atget och huruvida man kunde applicera den gotiska 1800-tals berättelsens bildlika skriftspråk på hans fotografiska verk (skvaller - svaret är ja). jag har långt ifrån sett allt av honom, men av det jag HAR sett, gillar jag det mesta. särskilt som han fotograferat många fasader i det gamla paris, vilket inkluderar en hel del groteska uttryck, och jag gillar ju sånt, såååå... ^^ .. sen att just atget såg sig själv mer som dokumentärfotograf än något annat - well, det är så, men inte automatiskt så iaf jag själv uppfattar hans bildmaterial.

en av de saker jag gillar med de gotiska berättelserna, är meta-effekten som uppstår av berättelser i berättelsen, och alla möjliga varianter på vindlande gångar som man trasslar in sig i, i tanken (och för all del, även fysiskt). även om trappan här samt den första bilden kanske inte är supertypiska för just det syftet, så är de tillräckligt gotiska precis som de är. båda är fotograferade vid uppsala domkyrka för ett gäng år sen (alla de här bilderna har några år på nacken).

men bara för att innehållet är ett annat än det ni vant er vid att se från mig, innebär det inte att jag frångår mitt eget sätt att använda bildkomposition. här ovanför har vi ju en typisk geometrisk form, OCH dessutom en snygg inramning. :D

ytterligare en geometrisk form, även om den inte är avslutad.

en till ram-i-ramen OCH geometrisk form.

det här är en lite småkul bild. när jag postade bilderna från just den här fotograferingen på min dåvarande fotoblogg, var jag inte alls förtjust i den. nu när jag gick igenom mina bilder för att hitta de jag ville visa, dök den upp - och nu gillar jag den. skumt hur sånt förändras över tid. :)

samma fenomen med den här bilden - jag har en snarlik, som är fotograferad med staketet högre upp i bildytan, och av de tu valde jag den andra. den här gången valde jag tvärtom, för att jag gillar muren bakom mer i den här.

alla de här bilderna är naturligtvis inte hardcore-inspirerade av gotiken/det groteska. men jag tycker att de allihop är tillräckligt "åt det hållet" för att de ska vara värda att visa. det groteska och gotiken är så vansinnigt intressant eftersom det innehåller så extremt mycket symbolik. det senaste året har jag läst en del om främst medeltidens groteska konst - eller kanske ännu mer, mindset, och man behöver läsa en del för att ens komma i närheten av att förstå hur komplext det är.

det kan vara lätt att tro att det groteska och gotiken inte hör ihop, men gotiken är faktiskt "bara" en del av det groteska. art grotesque som det kallas på engelska, sträcker sig över och genom alla konstformer och fungerar som en samhällskritisk motpol till det som i tiden anses vara samhällsnorm. den gotik som utvecklades från nationalromantiken är en mycket specialiserad del av det groteska, och ägnar sig mest åt sinnets mysterier, liksom.. äsch, ska jag hålla på och berätta om allt det, blir det en hel jävla doktorsavhandling :D ni får klara er ändå. ^^

vi kan väl mest bara konstatera att - jag gillar det här. :) väldigt mycket, faktiskt. och slår man ihop det här med groteskeriet OCH min barndoms idéer om vilka som bodde ute i skogen, så har man mig i ett nötskal ganska precis, faktiskt. :)

kursskrivande mm

den här bilden är mest för allmän illustration, eftersom jag inte orkar sätta mig och leta efter bilder jag INTE redan har visat. :D

ville mest bara skvallra om att skrivandet av kursmaterial för onlinekursen i bildseende/bildkomposition går framåt. om man bortser från mina vurpor när det gäller dygnsrytmen, så verkar jag ha återhämtat mig hyfsat efter höstens äventyr. jag befinner mig mitt i en dygnsrytmvurpa just nu, och ska snart gå och sova efter att ha varit vaken sen igår vid lite senare än den här tiden.

det är ibland lite småjobbigt att vara jag, faktiskt. inte för att jag vantrivs med mig själv, utan för att min stressintolerans och mina svårigheter att hålla ordning på dygnet ställer till det för mig. lägg till det att jag också är en person som behöver ha ett visst (ganska stort) tuggmotstånd för att ha lust att engagera mig i saker, oavsett vad det är. jag behöver känna att det finns någon som tar emot mig och det jag erbjuder, för att det öht ska vara intressant att GÖRA något. nu när höstens fotokurs är slut, är det där tuggmotståndet borta, och jag tappar fart.

fast å andra sidan. jag har precis, bara idag, registrerat ett nytt konto på instagram. jag har/haft flera konton, men jag tröttnar alltid, och/eller tappar bort lösenorden. #facepalm den här gången hoppas jag dock att det ska funka, och att min uthållighet överstiger arbetet med att hålla ett sånt konto aktivt.  :D

angående onlinekursen, för den som undrar - jag är ungefär halvvägs in i skrivandet av kursen, och skulle tippa på att jag blir klar med den till jul (jag firar inte jul). troligen, kan jag tänka mig, kommer kursstarten att ske nån gång i februari. jag kommer att ge en saftig rabatt på kurspriset eftersom det är första gången, så är du intresserad - passa på. återkommer med mer info om det lite senare.

nu ska jag dock strunta i allt vad fotografi heter (och allt annat), och ta ut min hund så han får pinka och eventuellt skita. sen ska jag gå och lägga mig och sova - utan väckarklocka. det står i malinka-lagen att man får göra så när man varit vaken ett helt dygn. då behöver kroppen och skallen sova tills den vaknar helt av sig själv.

så - sov gott, och på återskrivande! :)

oskärpa är som allt annat, relativ

jag är fortfarande inte helt utvilad och återhämtad - det tar nog en stund eller sju. mellan torsdag och fredag blev det ca 22 timmars vakentid, vilket inte alls var meningen - men så blev det.

idag, när jag ändå är vaken dagtid, tog jag med mig kameran när jag och hunden tog en promenad uppe i skogen igen. eller, iaf delvis i skogen. vi gick en kort bit i spåret, innan vi gick in i en av skogsdelarna (det finns flera större skogspartier som delas av, av asfalterade cykelvägar).

det retar mig att jag trots att vi gick ut redan runt halv elva-snåret, fick använda blixt. det retar mig ännu mer att jag trots blixten, ändå inte fick särskilt många bilder med skärpa jag känner mig bekväm och nöjd med.

ni ser ju själva - skärpan LÅTSAS som att den är där, men den ljuger. rätt kraftigt ljuger den, dessutom. och det är vansinnigt irriterande, eftersom jag aldrig kommer att gå exakt samma runda och hitta samma ställen igen. och även OM jag gjorde det, kommer det aldrig att se likadant ut, så det där med att ta om en bild, är ju liksom uteslutet. nu är de som de är.

den enda fördelen med dagens ansträngningar är att jag roffade åt mig ett par, tre bilder med (relativt) godtagbar skärpa, som jag ska använda som exempelbilder i kommande fotokurser. är man lättroad kan man ju underhålla sig med att gissa vilka bilder jag menar. :D

jag har funderat litegrand på hur jag fotograferat under hösten, vad det är jag lägger mitt bildspråk på, vad det är jag uttrycker osv. det är verkligen inte ägnat åt att förvåna - iaf inte för mig, som känner mig själv, men bortsett från hela barnsaga-grejen som jag skrev om i nåt tidigare inlägg, så har det också en hel del med sådant vi förknippar med hösten (som för övrigt är min bästa årstid, ur alla perspektiv). tänk på betydelsen i den groteska konsten, eller ännu mer specifikt, 1800-talets naturromantiska skräck = neogotik.

jag fotograferar med dessa två perspektiv i bakhuvudet, eftersom jag attraheras oerhört av båda delarna. men det gör ju också att det mesta jag gör hamnar i en viss stil.

(är det bara jag, eller ser ni också nån slags mellanting mellan hare/ekorre/bläckfisk horror-style i den här bilden?)

tankekedjan förde mig vidare in i funderingar om jag till våren kanske ska hitta ett annat förhållningssätt till mitt bildspråk, och fotografera på ett sätt som passar våren och sommaren lite bättre. jag tänker att jag kanske ska ägna mig åt att ha lite andra ord att fotografera utifrån. det råder ingen brist på fantasi på den fronten - jag har många tankar och idéer där. :D

jag tror att det kommer att bli en drös mindre projekt från och med nu. jag har ju minst två under vintern (inomhus). sen när dagsljuset börjar bli vettigt igen och det går att fotografera ute, utan att få spatt på skärpan, kommer det ju att bli mer utebilder igen.

den som lever får se. och eftersom jag tänker leva, så kommer ju iaf jag att märka vad som händer. :D just nu tänker jag dock, tror jag, glo på ytterligare ett avsnitt av house. en kanna te till också, tror jag. har varit vaken sen ca 01.30 i natt, så om några timmar är det dags att nanna. tror jag ska satsa på att drömma om fotografi och vad jag ska sysselsätta mig med framöver.

mina hundar

den här bilden är otroligt jobbig att se. det är den bild jag använde för att meddela på facebook, att min hund gått ur tiden. det är ganska precis 5½ år sen, om jag inte räknat fel. jag blir i princip alltid ledsen när jag tittar på den här bilden.

det här är försvarsmaktens ella. jag började som fodervärd åt henne, och när de inte ville ha henne tillbaka pga hennes medfödda, taskiga leder, tog jag över henne. hon var en helt jävla fantastisk hund, men fruktansvärt jobbig att leva med. vi tjafsade ganska konstant, hon och jag, och vi avgudade samtidigt marken den andra gick på. den relation vi hade, var av det slaget man har tur om man får uppleva en gång i livet.

hon var alltid skitlycklig, min ella. sådär så det var jobbigt. älskade alla gjorde hon dessutom - iaf folk. andra hundar, not so much, särskilt inte tikar. hon var en riktig bitch, min knäpplisa. rätt liten för att vara schäfer också, folk frågade ofta om hon var en border collie eller blandras. troligen för den icke-rastypiska vita fläcken hon hade på bröstet.

fotogenisk som få, dessutom. så fort jag riktade kameran åt hennes håll visste hon vad jag ville och slog ner arslet, tippade huvudet på sned och flinade stort. antalet bilder hon INTE blev bra på, är extremt få.

i princip varje gång det dyker upp en bild bland minnena på facebook, eller när jag går igenom gamla bilder, är det som att få ett slag i magen. hon hade en mycket direkt blick, och till och med genom en digital bild är det som att se rätt in i hennes själ, och som att hon ser rätt in i min själ från andra sidan. det är rätt vanligt att jag bryter ihop, fortfarande, fast att det gått flera år.

ungefär åtta månader efter att jag förlorat ella, kom boyo in i mitt liv. han är också en schäfer, men inte fullt lika häftig som ella. han har inga papper, eftersom jag inte bryr mig särdeles om sånt. däremot är han väldigt mycket schäfer - pipig, gnällig, extremt mammig, en drama queen, överdrivet positiv och social... han överensstämmer inte alls med den där bilden man har av schäfrar som stora, vaktiga, farliga osv. plus att han är helsvart. svarta schäfrar är inte så vanliga här där jag bor, men försvaret har en del såna, och det verkar vara vanligare nedåt skåne till.

det här hörnet är ett av mina favoritställen nere i kopparlunden, här i västerås. har fotograferat en del brudpar här, samt såklart, båda mina hundar.

ella och boyo är väldigt lika varandra, samtidigt som de är extremt olika. uppfödd av försvaret hade ella givetvis extremt mycket vilja, driv, hennes energi sträckte sig några varv runt universum och tillbaka innan den började om igen, hon blev extremt sällan trött sådär som hundar blir, och hon satte en standard för mig i hur hundar "ska" vara. både hon och boyo var och är extremt mammiga, sådär så man får skämmas ibland. men det är egentligen inte så konstigt - jag lever ensam med dem, det är bara jag som går ut med dem, ger dem mat, sover med dem osv. klart de blir mammiga.

boyo är en sån kille som tycker att han är rätt häftig. egentligen är han inte det. trygg och stabil är han tillsammans med mig, men han är faktiskt rätt mesig egentligen. ella, däremot, behövde inte bevisa att hon var häftig. när vi var ute på nätterna och mötte yngre killgäng, delade de sig och gick på sidorna om oss med respekt och klämde ibland ur sig "fin hund du har". de viker gärna undan för boyo också, men han har inte alls samma energi som ella. han är heller inte alls lika fotogenisk som hon. att jag någon gång emellanåt lyckas få en och annan bra bild på honom är betydligt mer tur än skicklighet, kan jag säga.

jag önskar så att de här två fått träffa varandra och leva ihop. ella skulle ha dominerat skiten ur stackars boyo, så det kanske är tur att det inte blev så. men de hade älskat varandra, det är jag helt övertygad om.

själv saknar jag ella så hjärtat går i bitar. till vardags funkar det, men såna här gånger när jag envisas med att tänka på henne, titta på gamla bilder, då blir det jobbigt. och det finns ingen som kan fylla hålet efter henne. boyo har ju liksom skaffat sig ett alldeles eget utrymme i mitt hjärta, men han kan inte fylla hennes.

det är priset man får betala för att älska ett djur. förr eller senare lämnar de en.

sluttampen av hösten

jag gör mitt bästa för att vila, men den här veckan går det rätt mycket tid till att producera främst armband och örhängen, så att jag har något att sälja på söndag. utöver det, har mitt dygn rullat ytterligare ett par varv. idag är jag rätt trött i skallen, skall erkännas.

trots det tog jag mig upp i skogen med hunden. det var trögt att hitta bilder idag. jag liksom såg dem inte, på det där viset som jag brukar. vi gick inte skitlångt, men jag fotograferade mer än jag trodde. resultatet blev lite si och så. som vanligt, just nu, en hel del oskärpa, vilket känns lite trist.

just idag verkade jag vilja öva mig på mer oreda i bildytan, än jag normalt attraheras av. bilden ovan är en av de få bilder jag tyckte blev någotsånär, av just den sorten. i vanliga fall föredrar jag ju enkelt och tydligt när det gäller linjer - ordning och reda (eftersom jag inte är så ordningsam annars :D ).

jag längtar till nästa vecka, när allt jag har åtagit mig är färdigt. det här är nog första dagen där jag känner att det faktiskt börjar bli jobbigt. särskilt det här med dygnsrytmen. den som inte varit med om detta förstår nog inte hur jobbigt det är att inte ha kontroll över hur, när och varför man (vill) sova. jag har en störd dygnsrytm i vanliga fall också, men normalt sett så är den stabil. så instabil som den är nu, har den varit i runt ett halvår.

men. även om jag är trött och stressad, så är jag ändå glad att jag och hunden tog oss upp i skogen, och att jag tog med mig kameran. det är lustigt, ändå, hur jag går där såpass ofta med kameran, och ändå hittar nya grejer att fotografera varje gång.

och med tanke på att hösten väldigt, väldigt snart är slut, gäller det att passa på - trots att ljuset är så oerhört svagt. sista biten, på väg hem, fick jag ta fram blixten, men till och med den hjälpte only so far.

bilden här ovanför är fotograferad vid de fällda träden jag berättat om tidigare. ni har sett just den här, fast från andra hållet.

den här bilden roffade jag åt mig på väg upp till skogen. för att komma dit behöver man gå en stig genom ett mindre skogsparti, och där finns det ett par träd som växer mer eller mindre ihop nere vid rötterna. det finns mycket kul att fotografera just där, om man har lust.

bilden här ovanför gillar jag på grund av droppformen grenen har. jag tycker att det är jättefint. tog en till, men närmare, och av de två blev det här favoriten.

jag känner mig lite småtråkig som inte skriver mer ingående om hur jag tänker, just idag. men jag orkar fan inte. min skalle är helt slut. mer spännande inlägg får helt enkelt vänta tills jag har tagit mig igenom de närmaste dagarna och varit iväg på julmarknaden i sala (och förhoppningsvis sålt en del smycken).

haha, det får mig iofs att tänka på att jag känner mig lyckligt lottad. jag har ett mindre projekt jag ska fotografera under vintern (egentligen fler), och det jag tänkt fotografera har stått i ett av mina källarförråd. var ner för ett tag sen och skulle ta upp den, men lyckades inte få upp hänglåset. för ett par dagar sen gick jag ner igen, och tursamt nog var det inte fel nyckel, utan jag kom in. well, det är en sanning med modifikation, eftersom förrådet är proppfullt med skräp. men - jag fick tag i det jag skulle ha, alltså känner jag mig lyckligt lottad. :) förr eller senare kommer ni att få se vad det är - lovar! =)

men inte idag.