fotografiska övningar

eftersom det är så många år sen jag var aktiv här på fotosidan, vet ni inte om det - men jag har ägnat oerhört många år åt att INTE fotografera porträtt särskilt ofta, och i stället ägnat mig åt att fotografera framför allt natur. och när jag säger natur, menar jag inte natur sådär som man tänker sig "naturfotografi", utan natur utifrån mitt barndoms-jags förkärlek för magiska varelser som bor i skogen.

det har alltså blivit många detaljbilder, ofta och gärna på träd, löv, trädrötter och så vidare. det är i mångt och mycket det jag har byggt mitt bildspråk på - och jag är dessutom väldigt förtjust i det. ovanpå det, tycker jag också att jag är rätt bra på det.

men nu när jag hittat tillbaka hit, märker jag till viss del ett skifte i vad jag letar efter när jag går upp i skogen med hunden. det är en skog jag fotograferat väldigt, väldigt mycket i, och medan jag är lite smålöjligt förtjust i nämnda trädrötter, löv osv, så har jag länge tänkt att jag skulle behöva öva mig på att fotografera lite större vyer. och med större vyer menar jag inte-närbilder. :D

det finns iofs flera saker jag behöver öva mig på. en sådan sak är att göra fotografier med starka färger till svartvitt, utan att det blir alltför rörigt. hösten är bland det vackraste jag vet, men höstlöven som gör sig så bra i just färg, har en tendens att bli lite väl kontrastrika i svartvitt. för mig blir det lätt ett gytter av grått, svart och vitt, och jag tycker ibland att det kan vara svårt att se vad tusan det ÄR, just för att det är så gyttrigt. 

så jag har börjat ägna mig åt lite annat än närbilderna som jag är så förtjust i. min grundtanke är fortfarande densamme - det har med skogsmagi att göra, med hemliga stigar, att förfölja och bli förföljd, att smyga och inte bli sedd, osv, att göra. den enda skillnaden är att jag nu försöker hitta utsnitt som innefattar lite mer miljö än jag är van vid.

skogsdrottningens höstkrona

jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om mina ansträngningar ännu. det ser rätt ok ut, men jag tror att jag behöver öva betydligt mer innan jag kan säga att jag är helt bekväm med det jag gör.

i övrigt kan jag säga att jag är helt slut i både skallen och kroppen sen gårdagens äventyr. det är nackdelen med att ha den där icke-befintliga stresstoleransen. det går åt absurda mängder energi att ta sig iväg på minsta äventyr.

fast jag ska erkänna att jag HAR fått en nytändning på just porträtt. jag pratade med en av tjejerna jag ska fotografera i morgon (en av mina bästa väninnor), och sade att det här är liksom bara början.. hädanefter får man leva med att stå modell vid min minsta nyck. :D :D :D

men tills i morgon så får både ni och jag titta på de här bilderna. och det gör ju faktiskt inte ont, det heller. även om det är ovant att välja bort detaljbilderna till fördel för större scenerier, så tycker jag ändå att det är helt ok att titta på. om inte annat hoppas jag att det kommer att utveckla mitt bildspråk och mitt sätt att se utanför detaljerna en aning, och då är det ju inte bortkastad tid.

2024-10-25 19:36   syntax

Fint fotograferat. Verkar familjärt för mig:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/drommarnas-skog.htm

Svar från pisces 2024-10-25 19:45

jag kan verkligen förstå varför det kändes hemtamt - din skog och min skog påminner en hel del om varandra. men jag gissar att det inte är samma ^^

håller med dig om att skogen - och resten av all natur, är besjälad. jag har många och långa åsikter om hur människan som art hanterar sin plats på jorden, och sin relation till naturen, these days.

syntax 2024-10-25 20:12

Mina funderingar om detta startade med att jag läste Rachel Carsons bok "Tyst vår" i mitten av 1960-talet...

Svar från pisces 2024-10-25 20:59

det var långt före min tid :)

mina funderingar grundar sig i flera saker. dels min egen inställning till naturen och moder jord (och för mig är jorden en moder), dels i rena iakttagelser av människan som art, vår girighet, maktgalenhet, övertro på oss själva och vår rätt att ta allt vi vill ha, bara för att vi vill ha det, osv. jag erkänner glatt och villigt att jag inte har någon särdeles smickrande bild av människan som art, just.

men. jorden kommer att överleva människan, och jorden kommer dessutom att läka ihop efter människan. vi, däremot, kommer inte att överleva de förändringar som jorden kommer att genomgå. inte i långa loppet.

vår största miss - eller, iaf en av våra största missar, är att vi har glömt bort att vi är en del av naturen, och att naturen alltid är störst, starkast och tuffast.

syntax 2024-10-25 21:23

Hur naturen sätter gränser för oss, och vad sådana saker kan komma att betyda för oss som art - och vad som händer om vi överträder dessa gränser, utreddes av en engelsk matematiker och samhällsdebattör som hette Thomas Malthus runt sekelskiftet 1700/1800.
Det var långt före din tid, så saken har stötts och blötts länge...

Svar från pisces 2024-10-25 21:57

oooh, nu måste jag genast googla! ^^

du är onekligen en intressant källa till ny kunskap! =)

2024-10-25 22:38   Lena Holm

Om du inte känner till Carsons "Tyst vår" föreslår jag att du börjar där. Rachel Carson dog för övrigt i bröstcancer 1964.
Hälsningar Lena

Svar från pisces 2024-10-25 22:45

jag får lägga den till min absurt långa lista av böcker jag villhöver införskaffa mig, helt enkelt. :)