Camera Obscura
Jag skriver detta blogginlägg i sorg och vrede, över att "bryta tystnaden" och barnamord!
Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Bilden är beskuren)
Jag var nyligen och såg utställningen "Breaking the Silence" på Statens Försvarshitoriska Armémuseum. Den består av bilder tagna av israeliska soldater under deras militärtjänstgöring som beskriver olika "övergrepp" mot den arabiska befolkningen på sk ockuperat område. Nu handlar det INTE om mord, tortyr, våldtäkter eller andra övergrepp i den ändan av skalan utan om köande, väntan, gripanden med tillhörande handfängsel och ibland ögonbindel - och beslagtagna bilnycklar!
Nu kan man såklart ha åsikter om hur allvarlliga dessa "övergrepp" är, men mer om det längre ner i texten. Efter att ha sett utställningen så är min fråga: är detta en fotoutställning? Samtliga bilder saknar (i mitt tycke) verkshöjd och är på inget sätt upseendeväckande eller har något estetiskt värde. Nu följs utställningen av några fd israeliska soldater (oklart om de var fotograferna ifråga?) som kan ge sina berättelser som komplement till bilderna.
Foto:privat via Yesha Council (med tillstånd)
Pojken på bilden ovan hette Alad Fogel, han var 4år när han mördades förra veckan. Tillsammans med sin lillasyster Hadas, bara tre månader gammal, sin storebror Yoav, 11år, och mamma Ruth samt pappa Udi föll han offer för en arabisk terrorist som bröt sig in i deras hem och knivdödade dem. (Två andra syskon lyckades gömma sig och överlevde tillsammans med äldsta systern som var ute - men som hittade familjen mördad när hon kom hem.)
Vad har nu detta med "Breaking the Silence" att göra? Ganska mycket tyvärr...
Jag citerar en israelisk rapport:
"There were no terror alerts prior to the attack although Hamas networks had been known to be regrouping in Judea and Samaria for the purpose of attacking and kidnapping Israelis on both sides of the Green Line. Several Palestinians were recently detained at the few remaining West Bank checkpoints carrying pipe bombs, knives and fire bombs. Nonetheless the military did not recommend putting any of the checkpoints back even though the Palestinian Authority's security services had slowed down their counter-terror cooperation with Israel, therefore failing to keep their side of the bargain for the removal of the checkpoints."
Vägspärrarna och den minituösa kontrollerna fyller ett syfte, så ock de ibland "omotiverade" arresteringarna av personer som kan misstänkas ha något samröre med terrorister och/eller kriminella. Så vi kan - tyvärr - konstatera att när "trycket" mot de "misstänkta" inom den arabiska befokningen lättar så öppnar det för nya terrorattacker.
Israel har två "officiella" motparter på den arabiska sidan - PA (Palestinian Authority) under president Abbas på den sk "Västbanken" och Hamas på Gaza-remsan. De senare firade morden på familjen Fogel med att dela ut godis till barnen i Gaza.
Men det var de förstnämdas presidents organisation - Fatah's väpnade gren "Al-Aqsa Martyrernas Brigad" som tog på sig ansvaret för massakern på familjen Fogel. Bla säger de i sitt uttalande att morden var:
“...heroic operation... ...part of the natural response to the massacres of the fascist occupation against our people in the West Bank and Gaza Strip...
...We tell the criminals of the occupation that their crimes won’t pass without punishment.”
Både Hamas och PA gör sig skyldiga till grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna (mot sina egna landsmän) som tex utomrättsliga avrätningar, försvinnanden, systematisk tortyr osv. Att "bryta tysdnaden" inom dessa organisationer har ett pris - döden.
Men soldaterna bakom "Breaking the Silence" kan tryggt återvända hem till Israel, som är en demokratisk rättstat med - just det - yttrandefrihet.
Jag vill vill avsluta mitt inlägg med en hyllning till alla de israeliska ungdomar som gör sin värnplikt och riskerar sina liv för att trygga alla israelers rätt till liv och säkerhet.
Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Jerusalem
För historien visar - med skrämmande tydlighet - att judiska liv kan bara fullt ut beskyddas när det judiska folket är kapabelt att skydda och försvara sig själva. Förintelsen skulle inte ha inträffat om det funnits en judisk stat 1939 och den judiska staten är idag den yttersta garanten för att en ny förintelse aldrig inträffar - oavsett hur många individer (eller organisationer) som drömmer om en en sådan. Och som inte tvekar att sticka kniven i en tre månaders baby...
Ps.
Som ett svar på flera kommentarer så vill jag berätta om den israeliska armens call-center. De inrättade ett av världens största call-centers under det senaste "Gaza-kriget" - för att kunna ringa upp och varna arabiska civila som riskerade att komma i skottlinjen. Jag tog upp det med de fd soldaterna i "Breaking the Silence". De kände mycket väl till det, men menade att det var kontraproduktivt då det vid ett par tillfällen kunde styrkas att de som fått instruktioner från det ändå dödats eller skadats.
Vänta lite nu - ett totalt krig mot en välbeväpnad terrororganisation mitt ibland civila i ett av världens mest tätbefolkade urbana områden. Vilen annan arme ringer upp och varnar? Sverige i Afganistan? USA i Irak? Polisen i Mexico?
Förlustern av civila liv kunde ha varit skyhöga i Gaza, nu blev det dryga 1400 dödsoffer - totalt! Såklart alldeles för många - men jag vill påstå att vilken annan arme i världen skulle ha ställt till med enormt mycket mer förödelse under liknande omständigheter. Till saken hör även att skadade skadade civila (och kombatanter) evakuerades till sjukhus i Israel för bästa tänkbara vård. Arabiska och judiska läkare räddade - sida vid sida - enormt många liv.
Varför skriver jag nu allt detta? Därför att det är viktigt att skilja på "gråskalorna" i denna konflikt där inget är svart och vitt. Och Israel är ingen "skurkstat" - tvärtom, i ett otroligt pressat läge försöker de leva upp till högsta tänkbara moraliska och mänskliga standard. Att de sedan ibland misslyckas är bara att konstatera, men i mina ögon så har motparten en helt annan "moralisk kompass" - tyvärr.
Alla krig är en tragedi och förlusten av liv alltid oersättlig, oavsett ras, religion eller politisk åskådning....
Some thoughts on the DOGMA-07 vow of chastity - a portrait of my daughter and her squirrel.
Panasonic Lumix GF1 och 20mm f1,7. DOGMA, dvs obeskuren och mycket varsamt efterbehandlad i PS.
Jag har funderat lite över mitt DOGMA-löfte (för er som nu undrar vad det är så kan ni läsa mer om DOGMA 07 här). Panasonic Lumix GF1 har många fördelar, inte minst autofokusen och den mycket fina skärmsökaren, för att inte tala om den synnerligen kompetenta 20mm f1,7 optiken.
Leica M8+Summicron 50mm. Obeskuren samt framkallad från DNG och varsamt efterbehandlad i PS.
Men jag har allt mer börjat använda min Leica M8 igen, specielt vid mina fotopromenader. Jag tycker om mätsökaren, att betrakta motivet genom den, komponera och invänta ögonblicket - med kameran i ögonhöjd.
Leica M8+Summicron 50mm. Obeskuren, framkallad från DNG och varsamt efterbehandlad i PS.
Leica-optiken är milt sagt speciell - med en helt egen "glöd". Något odefinerbart men synnerligen närvarande i bilderna. Och med en omisskännlig "analog" känsla - både i handhavandet och i bilden.
Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren samt framkallad från DNG o varsamt efterbehandlad i PS.
Jag tycker även att Voigtländer-optiken matchar sina dyrare syskon från Leica bra, både optiskt, handhavandemässigt och inte minst rent utseendemässigt. Visst finns där en liten, liten skillnad, men den är verkligen försumbar - och vissa Voigtländergluggar har verkligen "Leica-glöden".
Leica M8+Voigtländer ColorSkopar 21/4. Obeskuren, framkallad från DNG + varsamt efterbehandlad i PS.
Sedan så rycker det lite i "vidvinkeltarmen" ;-) 40mm är ok, en bra kompromiss - men motsvarande 28mm (dvs en 21:a på M8:an) är kanske lite mera "jag". Seanste tiden så har Voigtländer ColorSkopar 21/4 suttit på M8:an, lite i ljussvagaste laget - men jag gillar perspektivet. DOGMA handlar ju om att hitta "sin egen" fotografi och förfina processen - allt för att i slutändan få just de bilder som jag vill ta - och som är "jag".
Att ständigt fotografera sin fotoutrustning - är det verkligen ett friskt beteende?
Ibland drabbas jag av en oemotståndelig lust att fotografera mina kameror och objektiv. Oftast för att illustrera något utrustningsrelaterat blogginlägg. Men som senast - bara för att det är så roligt att plocka med grejorna ;-)
Bilden ovan föreställer de saker som jag använder mig mest av just nu. Min Ricoh GR-D III kom inte med (för den tog jag bilden med) och några analoga Leicor är undanstoppade eller står i vitrinskåpet tillsammans med några objektiv som jag sällan använder.
I bilden ser vi två analoga Voigtländer Bessa, en R2 med mätsökare och en L som helt saknar inbyggd sökare, främst avsedd för vidvinklar och hyperfokal-fokusering. Min Leica M8:a och Panasonic Lumix GF1:an - som är ett mycket bra komplement till Leican. Med en "Leica M till Micro 4/3" adapter kan samtliga gluggar användas även på Panasonicen. Dvs (nästan) alla gluggarna kan användas på samtliga kamerahus. Bränvidderna är:
15mm f4,5
20mm f1,7 (endast Micro 4/3)
21mm f4
25mm f4
28mm f2
35mm f1,2
35mm f2
50mm f2 (2st)
Men nu släpar jag inte så ofta runt på allt detta - oftast är det kombon på bilden ovan som hamnar i fotoväskan. Med M8:ans "bränviddsförlängning" så blir det en utrustning som motsvarar ca 28/4 + 35/2 + 50/2 +70/2.
Eller om jag är på "DOGMA-humör" - då blir det bara GF1:an med 20/1,7 (som motsvarar 40mm). Och ibland sätter jag en optisk sökare i tillbehörskon ;-)
Breaking news - Leica iM konceptet avslöjat: Leicas "EVIL" kamera med APS-C sensor?
Någon har anonymt skickat in uppgifter om Leicas hemliga "iM" koncept till sajten LeicaRumors.com. Det handlar om en "EVIL" variant av den klassiska M-kameran, dvs utan mätsökare men med elektroniks dito, APS-C sensor och "iM" bajonettfattning - vad det nu kan innebära?
Sant eller anka? Framtiden får utvisa, läs mer på Leicarumors.com.
Vad har Leica II från 1930-talet gemensamt med Panasonic Lumix GF1? - Mer än du tror ;-)
I bakgrunden en Leica II med Elmar 50/3,5, i förgrunden en Panasonic Lumix GF1 med en MicroFourThirds till Leica-M adapter och Voigtländer Color Skopar 25/4 samt en klassisk 50mm-sökare från Leitz .
Om man monterara ett 25mm objektiv, som Voigtländers Color Skopar 25/4, på Panasonic Lumix GF1 så blir det ett 50mm normalobjektiv i praktiken. Komplettera sedan med en optisk 50mm-sökare och du får något som starkt påminner om en 30-talskamera :-)
Rent handavandemässigt finns det stora likheter mellan Leica II från 1932 och Panasonic Lumix GF1 med ett "manuellt" (icke autofokus) objektiv. I Leican har du två sökare - en för skärpan och en för bildutsnittet. På samma sätt kan man använda Panasonicens skärmsökare i "förstoringsläge" för skärpan och sedan komponera bilden i den optiska sökaren. (Det går även bra att "backa" ut i helskärmsläge och använda den mycket fina skärmsökaren)
Men själva poängen med "retro outfitten" är att du fotograferar annorlunda. Låt oss kalla det "slow photography", tekniken och automatiserandet får stå tillbaka - motivet och kompositionen kommer i förgrunden. Handhavandet sker intuitivt, kameran blir en förlängning av sinnena. Och kamerans viktigaste del blir sökaren, i den ser fotografen bilden och komponerar den. När "allt stämmer" pressar fotografen avtryckaren och och bilden fångas - på sensor eller film. That's photography!
Sedan har ju digitalkameran fördelar, en "film" som aldrig tar slut, variabelt ISO, en helt egen "intelligens" när det gäller exponering och vitbalans, enorm kompatibilitet, osv.
Och såklart - man kan sätta på en superskarp "pancake" eller megazoom och låta autofokussystemet mm ta över - om man nu känner för det.
Lite som att både äta kakan och ha den kvar ;-)