Camera Obscura
Mitt ute i havet står en övergiven betongplattform… #blogg100
Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskurna - samtliga bilder.
Häromveckan var det ett ovanligt lågt vattenstånd i Öresund, man kunde från Skanörs revlar gå långt, långt ut på det som vanligtvis är havsbotten. Öresund är grunt och med ett "tidvatten" som styrs av vindar och havsströmmar (inte månen som tex i Engelskakanalen) så kan vattennivån skilja sig över en meter till vardags, och upp emot två meter i extrema situationer. Så här lågt vatten hade jag inte upplevt tidigare, flera kilometer norr om Skanörs norra revel kunde jag torrskodd nå fundamentet för en sedan länge borttagen klockboj. En gång i tiden (antagligen innan Falsterbokanalen anlades) så varnade den båtar för revet. Min morbror brukade vid lågvatten ta sig ut till den i jolle och faktiskt övernatta på den ibland. Han uppskattade känsla av ligga och sova under bar himmel mitt ute i havet!
I bakgrunden syns både vindkraftverken och Öresundsbron som dominera horisonten, och några hundra meter bortom vattenbrynet finns djuprännorna som inte minst möjliggör båttrafiken genom Falsterbokanalen. Strax till höger kan man ana plattformen som en svart prick vid vattenbrynet...
Att gå så långt ut på havsbotten ger en viss pirrande obehagskänsla - tänk om vattnet kommer tillbaka, innan jag hinner undan?
Nu är det till vardags ca 1-1,5 meter djupt här, så det finns nog ingen risk för att drunkna. Men det kan ju bli rejält blött kring fötterna ;-)
Jag kommer som sagt att blogga varje dag i hundra dagar - detta var inlägg #2 i utmaningen #blogg100 :-)
Ett försök att kombinera några vitt skilda intressen...
Bilderna är tagna med en Nikon-kompakt i ett enkelt uv-hus från Kjell & Co - man måste ju börja någonstans. Ovan ett dykarur av militär typ från MWC.
Jag har snorklat en del i sommar och försökt få lite fina undervattensbilder - utan någon större framgång. Undervattensdjuren som lever i/på Öresunds sandbotten är notoriskt svårfångade, krabborna springer undan och skrubborna gömmer sig väldigt väl i sanden. Min lilla kompakt har inte en chans att fokusera snabbt och exakt nog...
Så jag tänkt att jag skulle kunna fotografera lite klockor (dykarur) istället. De hör ju hemma i vattnet på sätt och vis och de ligger garanterat still ;-)
Klockan ovan är en "Steinhart Ocean Vintage Military" som är en sk hommage (hyllning) till Rolex berömda "Mil-Sub" eller rättare sagt Submariner referens 5517. En klocka som levererades till brittiska försvaret på 70-talet, ca 1000 köptes in men bara ett hundratal finns idag bevarade i ursprungligt skick. De flesta exemplaren "avrustades" efter fullgjord tjänst och fick nya urtavlor, visare och vridringsinlägg - eller så destruerades de helt enkelt. Detta gör att en "Mil-Sub" i fint skick går på ca miljonen - om man nu alls får tag i en. Och detta öppnar upp för seriösa "hommager", för designen är inte bara mycket snygg - den är också fri då mönsterskyddet gått ut. Steinharts version är trogen originalet i detaljer som de svärdsformade visarna, gulfärgade indexmarkeringarna och vridringens skala som löper runt hela ringen och inte bara till "15" som brukligt. Men den skiljer sig också markant på flera punkter, inte minst är boetten större här än på originalet. Ingen "klocknörd" skulle förväxla dem av misstag - "Ocean Vintage Military" är inte en kopia utan just en "hommage". Och en mycket välgjord sådan, vattentät till 300 meter samt inuti tickar ett automatiskt ETA-verk - klockan andas schweizisk kvalitet!
Den andra klockan är en "Automatic Military Diver GTLS Tritium" från "Military Watch Company - MWC". Klockan har en svart PVD-behandlad boett, tritium belysning i visare och index samt fasta bandstift. Vattentät till 200 meter och utrustad med ett automatiskt urverk från Seiko, men den finns även att få med ett schweiziskt kvarts-urverk. Den här klockan och den speciella tekniken med micro-tuber med radioaktiv tritiumgas har jag bloggat om tidigare - läs inlägget här.
Ricoh GR-D III hemma på skrivbordet i fönsterljus (och lite reflektorer) - på klockan sitter ett sk "Zulu" armband i buffelläder.
Men - klockorna blir nog snyggast på land (som ovan) under lite mer kontrollerade former ;-)
Hur man hanterar sommarens värme i storstadens landskap...
Ricoh GR-D III - Ribersborg i Malmö.
Jag och familjen söker oss ständigt till vatten, som tur är så är Malmö en stad med mycket vatten och flera fina badstränder. Sedan så drar vi oss ofta söderut, ner mot Klagshamn och framför allt till Skanör. Gemensamt för stränderna norr om Falsterborevet är att vattnet är varmare i Öresund än i Östersjön, och lite saltare.
Själv trivs jag bäst i vattnet, gärna under ytan, i lagom långa (fri) dyk på inte allt för djupt vatten...
Försöker också ta lite bilder under vattnet, men det är svårt, jag är ju total novis. Det blir mest bilder på olika dykarur på väg upp mot ytan och ljuset ;-) Kanske läge att gå en kurs?
A hard day's work - crowned with a royal kiss!
Nikon D300s och AF-S 70-200/2,8 II Bilden är faktiskt något beskuren :-) Copyright Johan Ericson / Kungliga Magasinet.
Idag hade vi fem fotografer ackrediterade - jag var en av dem. Min position var nr 9: Evert Taubes Terass, dit kortegen anlände så att brudpar och gäster kunde gå ombord på skärgårdsbåtar för vidare befordran till Drottningholm. Roligt och lite annorlunda att trängas med pressfolk från hela världen i en liten "fålla". Och allt handlade om sekunder och ögonblick som inte fick missas!
Eftertanke - efter en vecka med extrem lyx...
Fujifilm X-pro1 med Fujinon 60/2,4, kamerans JPG via PS - obeskuren osv i vanlig ordning - ovan Chopards "Happy Sport" helt inklädd i diamanter :-)
Efter en vecka uppslukad av Baselworlds extrema lyx och yta så upplevde jag något som satte allt i perspektiv. Det är lätt att tappa fokus i livet och det är lätt att drabbas av vanföreställningar angående vad som gör oss lyckliga och skänker äkta tillfredsställelse...
Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2, kamerans JPG via PS - obeskuren osv... (mannen på bilden är inte han jag skriver om i inlägget).
På väg hem från Basel stannade jag i Frankfurt, och under en kvällspromenad, minuterna efter jag tagit bilden ovan passerade jag en man utanför ingången till Domen. Han hade ett vackert långt grått hår och ett välansat skägg. Klädseln var proper med en lång svart yllerock. Jag lade märke till hans ödmjuka klara blå blick. När jag passerade sade han mycket tyst, nästan skamset - "en euro?"
Jag svarade reflexmässigt - "jag talar inte tyska". Och gick vidare.
Men något i mannens uppsyn och ödmjuka utstrålning bet sig fast i mitt sinne, jag var bara tvungen att gå tillbaka till honom.
"Till mat?" - frågade jag.
"Ja, till mat svarade han" med stadig blick. Han fick mer än en euro.
Verkligheten. Och vi definieras inte av de kläder, klockor eller smycken vi bär, inte heller av storleken på våra bankkonton - utan av våra personligheter och våra handlingar. Rika som fattiga.