Leican skall vara digital - basta! ;-)

Leica M9 och M8 

Det har dykt upp en del frågor och påståenden om Leica i allmänhet, och M Leicor i synnerhet, på olika FS-bloggar de senaste dagarna. En vän har även gått och "blivit med Leica" - en analog M6 "classic". Inget dumt val, spec. om man är uppväxt i det digitala... Tänkte skriva träsket :-) men det stämmer ju inte. Det digitala är inget träsk och en digital M-Leica är på många (dock inte alla) punkter överlägsen sina analoga syskon.


Leica M9, Summicron 35mm, ISO 200, kamerans JPG obeskuron och helt obehandlad.

Det är bara att konstatera att den Kodak CCD-sensor som sitter i både M8 och M9 gör en förträffligt arbete, den är helt klart (spec i fullformat på M9:an) överlägsen filmen på de flesta parametrar och ger en mycket naturtrogen återgivning. Även om den inte kan mäta sig med de mest avancerade DSLR-husens brusegenskaper på höga ISO så tycker jag att den har en färgåtergivning som bara överträffas av Hasselblads (o dyl mellanformats) CCD-bakstycken.


Leica M8, Color-Skopar 28mm, ISO 160 

Detta, i kombination med att ergonomin och handhavandet samt inte minst den fantastiska sökaren är samma som på tidigare analoga M-kameror, gör både M8 och M9 till fullvärdiga medlemmar i M-familjen. Och ett mycket starkt alternativ till analog "M-fotografi". Faktum är att sedan jag skaffade min M8 så har jag fotograferat försvinnande lite med mina analoga Leicor. Så var inte fallet när jag använde Nikon och Canons DSLR-system. Då hade jag alltid en Leica med Tri-X redo och det blev ett försvarligt antal rullar per år. Nu ligger fortfarande en "laddad" Leica alltid framme men valet faller nästan alltid på M8:an. Inte bara av bekvämligt utan för att den levererar en superb bildkvalitet -  och fungerar till 100% i mitt invanda "Leica fotograferings sätt".


Leica M8, M6 TTL och Leica II - 80 år av utveckling ;-) 

Den digitala M-kameran har sina rattar och reglage exakt som på en analog Leica och saknar nästan alla  DSLR-kamerans onödiga och ofta förvirrande finesser. Det gör att den aldrig kan mäta sig med en modern DSLR om man ser till parametrar som antal exponeringar per sekund osv.  Men den inbjuder till "klassisk" Leica M-fotografi där bilden och dess komposition står i centrum. Kameran reduceras till ett interface mellan fotografens seende och den slutliga bilden.
Jag tycker att den moderna DSLR-kameran ofta blir en "bildmaskin" som förväntas lösa alla problem och leverera en tekniskt perfekt bild. M-Leican förutsätter fotografens kontroll över exponering, skärpa, mm och lämnar över fotograferandet till fotografens intuition.


Ricoh GR-D III, Panasonic GF1 + 40/1,7 pancake, Leica M8+ Summicron 50mm 

Så har vi det här med priset -  är Leica bara något för (rika) snobbar?
Absolut inte! Man måste inte punga ut med en mindre förmögenhet för att uppleva "Leica-M fotografin". En begagnad analog Leica är en bra start, och ger en helt ny upplevelse. Den bjuder även på en introduktion och förståelse för fotografins grundförutsättningar, spec. om man är "digitaliserad" från start. 
Det finns även många prisvärda digital alternativ. Det börjar dyka upp beganade M8:or till rimliga priser. Om man inte vill investera i snordyr ny Leica optik så går begagnad utmärkt. Gluggarna är i princip outslitliga så även ett objektiv med över 50 år på nacken kan var ett mycket bra köp. Och så finns det ju både Zeiss och Voigtländeroptik med Leica M-fattning till humana priser - både nya och begagnade. (Inte heller att förglömma den ryska optiken med Leica-fattning.)
Vill man fotografera "the Leica way" digitalt men utan att köpa en Leica så är Panasonic GF-1 ett intressant alternativ, och med adapter kan man till och med använda Leica-M objektiv (med 2x förlängning).
Men man måste inte ha en "systemkamera" - en digital sk ädelkompakt återskapar även samma förhållningssätt till fotografin. Om man inte vill satsa på en Leica x1 så är Ricoh GR-D III och Sigma DP 2 starka kort. Gemensamt för Panasonic GF-1 och nämda ädelkompakter är ett de kräver en extra optisk sökare för att fullt ut fungera som "Leica substitut".  Och jag tycker personligen att den optiska sökaren är ett måste - rentav förutsättningen för det jag försökt beskriva i blogginlägget.

"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."
Henri Cartier-Bresson

Every grain of sand

Leica M8, Summicron-M 35/2 ASPH Obeskuren, framkallad från DNG och behandlad för tryck.

En bild på en av mina favoritplatser och en av mina favorit låtar. De hör liksom ihop... 



Ovan en ovanlig (lång ;-) live-version av Bob Dylan själv från 1995, nedan Emmylou Harris enormt fina cover från albumet "Wrecking Ball" .

Den optiska sökaren - en fotografisk fetishism?

Mina optiska extrasökare, jag har nog en till varje objektiv, nästan....

"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."

Citatet ovan från Henri Cartier-Bresson fångar essensen av att använda en optisk sökare - "the extension of my eye", dvs kameran blir en del av mig och mitt seende. Jag tror att man kan få samma upplevelse med en riktigt bra sökare, oavsett teknik. Men det går inte att komma ifrån att den optiska genomsiktssökaren med ljusram som anger bildutsnittet är särskild lämplig. Speciellt då den visar mer än själva bildutsnittet vilket ger fotografen möjlighet att kontrollera skeendet utanför bilden, man kan till och med (med vissa sökare) fotografera med båda ögonen öppna.


Sprängskiss av Leica M6 mätsökaren - i stort sett samma konstruktion som Leica M2, M4, M4-P, M7, M8 osv

Genom att integrera en optisk avståndsmätare, en mätsökare, i den optiska sökaren så får vi ett optiskt precionsinstrument som inte bara anger aktuellt bildutsnitt utan även indikerar exakt fokus. Leica har utvecklat denna sökare till perfektion i sina M-kameror. Ljusramarna, som inte bara automatiskt ger rätt brännvidd vid objektivbyte, rör sig även med fokusering för att vid alla avstånd eliminera det sk paralaxfelet. Och mätsökaren är mycket lätt att fokusera, spec vid svagt ljus där den överträffar alla autofokussystem.


Leica M8med vattenpass och 21mm extrasökare samt en Leica 1,25x sökarlupp monterad

Leicas nyare M-kameror har normalt sökarramar för 28, 35, 50, 75, 90 och 135mm, något färre i de äldre modellerna. Bränvidder längre än 135mm är svåra att hantera med mätsökare, men den lämpar sig desto bättre för vidvinklar. Därför finns det en uppsjö tillbehörssökare för brännvidder ner till 12mm. Dessutom kan sökaren kompletteras med försatser, som ger större förstoring (nogrannhet) i sökaren, anpassning för makro, vattenpass, mm.


Leica M9, Summicron-M ASPH 35/2 Framkallad från DNG i PS, obeskuren (Min favoritgata på Söder ;-)

Visst, mätsökaren är inget för sportfotografer eller fågelfolket, men för reportage, gatufotografi, dokumentation, resor, porträtt, mm där det handlar om att fånga det avgörande ögonblicket, ofta obemärkt och i befintligt ljus, där är den optiska sökaren oöverträffad.

Har du aldrig betraktat motivet och komponerat bilden i en glasklar sökare, där du ser allt som rör sig in i bilden utanför ramen, för att sedan pressa avtryckaren och faktiskt se vad du fotograferar, för sökaren blir inte svart i exponeringsögonblicket, så måste du prova det!

Låt mig som avslutning citera Elliott Erwitt:
"There's a profound difference between the simple non-reflex, direct-viewing camera (such as a range-finder Leica) and a SLR. With a reflex you tend to make the picture in the camera; with the other, you see the picture and then put a frame around it. The RF camera is also faster, quicker to focus, less noisy, and smaller, but these advantages are much less important than the fundamental difference."
 
Ps.
Mitt blogginlägg om EVIL-cameras, dvs elektroniska sökare.

The beauties and the beast - a follow up (with Leica M9)

Det är inte lätt det här med pedagogiken när man gör tester, spec. om de är "ovetenskapliga" och i bloggformat;-)
När jag läser igenom kommentarerna till mitt förra inlägg så inser jag att det omedelbart uppstår en del missförstånd. Främst pga att jag visade bildutsnittet i 200% föstoring utan någon som helst digital "skärpa" - vare sig från kameran eller Photoshop. Vilket såklart ser "oskarpt" ut, dessutom uppstod frågan om det var Noktonen som var bra eller om min Summicron var dålig ;-)

För att räta ut lite av frågetecknen så visar jag samma test igen - men nu med Leicas Summarit 35mm på bländare f/2,5 längs till vänster, därefter Summicron ASPH på f/2 följt av Voigtländers Nokton på f/1,2. Samma motiv men nu är utsnittet i 100% och ingen digital skärpa.


100% Från vänster: Summarit 35mm f/2,5 - Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2

Det intressanta är att alla objektiven är ganska likvärdiga på full öppning. Anmärkningsvärt är att Noktonen är ett och ett halft bländarsteg ljustsarkare än Summicronen (tvåg steg mot Summariten) men trots det levererar samma skärpa i centrum av bilden. Nu är det givitvis en stor skillnad om man tittar på kantskärpan, Summicronen är bäst, tätt följd av Summariten medan Noktonen är betydligt sämre och kräver flera stegs nedbländning för att komma ifatt. Orsaken är helt säkert att Voigtländer har valt att konstruera Noktonen så att den levererar optimal centrumskärpa redan på f/1,2 - till priset av tre asfäriska linsytor, sämre kantskärpa och en påtaglig vinjettering. Men till skillnad från mång andra "superljusstarka" objektiv så levererar Noktonen ännu bättre bildkvalitet nedbländad, dvs den går utmärkt att använda som "alround" glugg (om det inte vore för storleken ;-)


Oskarp mask. Från vänster: Summarit 35mm f/2,5 - Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2

För att förtydliga resultatet så visar jag samma bilder i samma utsnitt - 100% - men nu med "oskarp mask" aplicerad i Photoshop, så att bilderna påminner om resultatet från de flesta kameror med den egna "bildskärpningen" påslagen.

Slutsatsen är att alla tre objektiven är grymt bra, antagligen bättre än motsvarande DSLR-gluggar oavsett tillverkare, det är främst pris och storlek som skiljer dem åt. Och i det perspektivet så framstår Voigtländers Nokton närmast som ett optiskt mirakel för 9500 kr medans Leicas Summarit och Summicron levererar vad som kan förväntas för 12500 respektive 25500 kr.

The beauty and the beasts: Summicron 35mm vs Nokton 35mm and Ultron 28mm on a Leica M9

Leica M9, Summicron 35mm f/2 Kamerans JPG Detta är bilden som jag utgått från - obeskuren.

En av mina absoluta favoritgluggar är Leicas asfäriska Summicron 35mm f/2, en annan är Voigtländers Nokton 35mm f/1,2. (den senare går tyvärr inte att använda på Leica M8). Och pga att 35:an blir en normal på M8:an så har Voigtländers Ultron 28mm f/2 fått bli min nya "standard vidvinkel" på digital-Leican (motsvarar i praktiken ganska exakt 37mm).

För mig har Leica Summicron-M ASPH 35mm i många år representerat den högsta graden av optisk perfektion, den levererar krispiga, distorsionsfria och vinjetteringsfria bilder med skärpa ända ut i hörnen på alla bländare. Och den är ett "mellanpris" objektiv för Leica: dagspris ca 25.500 Kr ;-)
Jag har länge drömt om ett riktigt ljusstarkt objektiv, antingen en Summilux 35:a eller en Noctilux 50. Valet föll slutligen på Voigtländers Nokton 35:a som kombinerar vidvinkels tolerans mot långa slutartider (man tjänar minst ett steg jämfört med normalen) med "Noctens" brutala ljusstyrka - till ett i Leica-sammanhang lågt pris: ca 10.000 Kr. 
Men numera är Voigtländers ljusstarka f/2 28:a den vanligaste gluggen på min M8 - på papperet nästan identisk med den sju gånger dyrarare Leica motsvarigheten: Summicron ASPH 28mm f/2 - 5.500 Kr mot 35.000 Kr!

Leica M9 med sitt fullformat och sina 18 miljoner pixlar inbjöd till en liten jämförelse: hur står sig dessa tre gluggar på full öppning mot varandra?
Så jag fotograferade samma motiv med alla tre, samma inställningar i kameran: 160 ISO, f/2 och 1/125 sek. alt. f/1,2 och 1/250 sek. Nedan är ett utsnitt (centrum) från kamerans JPG i 200% förtsoring:


Centrumskärpa. Från vänster: Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Givetvis så är testet ovetenskapligt ;-) Jag har inte använt stativ och jag har tagit ett steg framåt för att få samma bildutsnitt med 28:an som med 35:orna. Ganska så väntat är Summicronen skarpast, med skillnaden är inte enorm och Noktonen överraskar verkligen på bländare f/1,2. Man kan konstatera att objektiven är förvånansvärt likvärdiga med tanke på priskillnaden. Men detta var som sagt bildens centrum, om man betraktar bilden längre ut mot kanterna kan man konstatera att Summicronen spelar i en egen division, Utronen men framför allt Nokton är helt klart konstruerade för att ge maximal skärpa i centrum vid full öppning. Bländar man ner ett par steg så blir objektiven betydligt mera homogena i sin återgivning. Detta gäller även vinjetteringen, Summicronen är befriad från fenomenet men både Noktonen (inte oväntat) och Ultronen uppvisar en klart synlig vinjettering vid största bländare. Något som dock försvinner helt när optiken bländas ner.


Vinjettering. Från vänster: Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Nästa intressanta område för en jämförelse är den sk "bokeh'n" eller "släppet". Dvs hur objekt återges i de delar av bilden som ligger utan för skärpeplanet - kort och gott: hur snygg är oskärpan?


Bokeh. Från vänster Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Döm själva ;-)

Min sammanfattning blir: Summicronen är såklart bäst men spec. Noktonen överraskar verkligen. Med tre asfäriska linsytor så är den närmast en optisk "Ferrari" till "Fiat-pris" ;-) Ultronen är bra (spec. jämförd med DSLR-optik) men den har lite svårt att hävda sig mot de två andra objektiven i testen på full glugg. Nedbländad är den dock helt likvärdig. Antagligen beror detta främst på att Ultronen saknar asfäriska linser. Å andra sidan så märks inte detta så mycket på M8:an som effektivt "beskär" lite av svagheterna ;-)