Sämskskinnet är fotografens bästa vän!

Fotograferar man med Leica M eller någon annan kamera med mätsökare och/eller genomsiktsökare så är man van vid fenomenet - en "tumme" i sökaren.
Ofta blir det ett farligt putsande med vad man har till hands, skjortflikar, putsdukar eller linspapper. Själv föredrar jag det klassiska sämskskinnet. Det suger upp fett som inget annat, repar inte (om det är rent ;-) och är billigt i jämförelse med "high tech" microfiberdukar. Och det fungera ju såklart lika bra till filter och linsytor.

Sämskskinnet har även mycket fina isolerande egenskaper, perfekt att förvara temperaturkänsliga saker som batterier i. Jag brukar även förvara repkänsliga saker som tex sökare i sämskskinnspåsar. Helt enkelt ett underbart "universal material" - 100% naturligt.
Men det måste var ett obehandlat skinn - inte ett impregnerat "bilsämskskinn" från någon biltillbehörsbutik eller bensinmack ;-)

Vad får man om man korsar en Leica II och Ricoh GR-D III?

Leica II med M39 gänga (ombyggd från Leica I med fast optik) och Ricoh GR-D III med fast optik...

Sitter och skriver på min "hands on" artikel om Ricoh GXR, bla väljer jag ut och redigerar mina testbilder - tidsödande...

Och då slog det mig: att Ricoh GXR:s nytänkande är för 2000-talet lite av vad Leica II:s nytänkande var för 1930-talet. Leica utgick från sitt "film-hus" och skapade M39 gängan för optiken och Ricoh utgår från sitt "sensor-hus" och skapar "kameramodulen" för sensor+objektiv.


Ricoh GXR med 50mm f2,5 och en Leitz 50mm sökare - ett litet tips till Ricohs utvecklingsavdelning ;-)

Lika lite som man 1932 kunde veta vad som skulle bli standard under de komande 70-åren - lika lite vet vi idag. Faktum är att den digitlala kamerautvecklingen idag har många likheter med 1930-talets analoga "teknik-explosision".
Bara framtiden kan utvisa... 

Ps.
Och min Ricoh GXR-artikel kommer snart....

Ridån går upp för nästa generation ädelkompakter - men allt började med Leica!

Ricoh GR-D III  med ett fast 6mm (motsvarar 28mm) objektiv med f1,9 som största bländare.

Med begreppet "ädelkompakt" avses oftast en kompaktkamera med högklassisk (företrädesvis fast) optik, som tex Contax T2, Nikon 35Ti, Minox 35 GL och Ricoh GR - för att nämna några.
I den digital världen är den än så länge inte lika vanlig, de stora tillverkarna har satsat på avancerade zoom-kameror med funktioner, reglagege och RAW-format hämtat från DSLR-världen, som tex canon G10. "Riktiga" ädelkompakter med fast optik och optisk sökare (ofta tillval) ha bara släppts av Ricoh, Sigma och nu senast Leica. 

Men låt oss ta en titt på historien - hur det hela började.

                    
Leica O-serie kameran från 1923 - en prototyp som föregick Leica I

Den första riktiga (serietillverkade)  småbildskameran var faktisk per definition en ädelkompakt: Leica I (modell A) från 1925 med fast 50mm optik. Den hade en enkel optisk sökare, avståndsmätare (mätsökaren) var ett tillbehör som fästes i tillbehörsskon (samma som dagens blixtsko). Och den revolutionerade fotografin när den kom. Men den startade även en fotografisk evolution, 1930 infördes skruvgängan (M39) och Leican blev en systemkamera med utbytbar optik - den moderna kameran var född! Och bara två år senare kom Leica II, nu med integrerad mätsökare och med ett brett utbud av vidvinkel, normal och tele-objektiv, samt diverse tillbehör som spegelreflextillsats (Visoflex) och en uppsjö anordningar för makrofoto.


Från höger: Leica II, Leica M6 TTL, Leica M8 - samtliga med Summicron 50 alt 35mm objektiv.

På den vägen är det - kompakten som blev en kompakt systemkamera blev alla moderna kamerors "urmoder".
Och ser vi på själva Leicakameran så har det inte hänt så mycket: 1954 kom Leica M3 med M-bajonett och med förfinad mätsökare som visar ramar för bildutdsnittet för flera olika brännvidder. Sedan kom M5 1971 med inbyggd ljusmätare, med M6 som var i produktion från 1984 till 2002 nådde den analoga M-kameran sill fulländning. Och slutligen, 2006, med Leica M8 så blev M-kameran till slut digital. Men Leica M8 har alla grundläggande funktioner gemensamt med Leica II från 1930, den största skillnaden (om man bortser från digitaltekniken) är att kameran fått en bättre sökare men blivit större och klumpigare!

Men vad har nu detta med ädelkompakten att göra?


Leica X1 med APS-C sensor och ett fast 24mm (motsvara 35mm) objektiv.

Jo - när nu Leica släpper sin X1 (som är "skrämmande" lik en Leica I) så har den i stort sett bara en brist (eller egenskap som skiljer den från M-serien) - den har fast monterad optik. Och detta har den gemensamt med sina "kusiner" Ricoh GR-D III och Sigma DP-2.
Men ponera att historien upprepar sig - att ädelkompakterna förses med skruv eller bajonett-fattning. Något som hände Leica I redan efter fem år, men nu går det nog snabbare....


Olympus digital Pen-F, Micro-fourthirds standard, här med 17mm (motsvara 35mm) objektiv.  

För det har redan hänt ;-) Olympus var först ut (tidigare i år) med sin digitala Pen-F. Den kanske är lite för stor för att fullt ut jämföras med de ovan nämda ädelkompakterna, men den är betydligt mindre än en DSLR.

Så frågan är: vågar Leica, Sigma och Ricoh att följa efter Olympus exempel? Och när (snarare än om) de gör det - vad händer med den traditionella DSLR-marknaden? Är vi fotografer redo för ett paradigmskifte?

Jag tror det - uppenbarligen så är de "två stora": Nikon och Canon rädda för denna utveckling - de har inga ädelkompakter, än mindre "Pen-F motsvarigheter" i sitt sortiment.

Men en tillverkare som Leica, med sitt historiska arv, skulle kunna ta initiativet igen - om man skapar en produkt som inte bara är kvalitetsmässigt överlägsen utan även "rätt i tiden".

Welcome to the brave new world ;-)

The beauties and the beast - a follow up (with Leica M9)

Det är inte lätt det här med pedagogiken när man gör tester, spec. om de är "ovetenskapliga" och i bloggformat;-)
När jag läser igenom kommentarerna till mitt förra inlägg så inser jag att det omedelbart uppstår en del missförstånd. Främst pga att jag visade bildutsnittet i 200% föstoring utan någon som helst digital "skärpa" - vare sig från kameran eller Photoshop. Vilket såklart ser "oskarpt" ut, dessutom uppstod frågan om det var Noktonen som var bra eller om min Summicron var dålig ;-)

För att räta ut lite av frågetecknen så visar jag samma test igen - men nu med Leicas Summarit 35mm på bländare f/2,5 längs till vänster, därefter Summicron ASPH på f/2 följt av Voigtländers Nokton på f/1,2. Samma motiv men nu är utsnittet i 100% och ingen digital skärpa.


100% Från vänster: Summarit 35mm f/2,5 - Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2

Det intressanta är att alla objektiven är ganska likvärdiga på full öppning. Anmärkningsvärt är att Noktonen är ett och ett halft bländarsteg ljustsarkare än Summicronen (tvåg steg mot Summariten) men trots det levererar samma skärpa i centrum av bilden. Nu är det givitvis en stor skillnad om man tittar på kantskärpan, Summicronen är bäst, tätt följd av Summariten medan Noktonen är betydligt sämre och kräver flera stegs nedbländning för att komma ifatt. Orsaken är helt säkert att Voigtländer har valt att konstruera Noktonen så att den levererar optimal centrumskärpa redan på f/1,2 - till priset av tre asfäriska linsytor, sämre kantskärpa och en påtaglig vinjettering. Men till skillnad från mång andra "superljusstarka" objektiv så levererar Noktonen ännu bättre bildkvalitet nedbländad, dvs den går utmärkt att använda som "alround" glugg (om det inte vore för storleken ;-)


Oskarp mask. Från vänster: Summarit 35mm f/2,5 - Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2

För att förtydliga resultatet så visar jag samma bilder i samma utsnitt - 100% - men nu med "oskarp mask" aplicerad i Photoshop, så att bilderna påminner om resultatet från de flesta kameror med den egna "bildskärpningen" påslagen.

Slutsatsen är att alla tre objektiven är grymt bra, antagligen bättre än motsvarande DSLR-gluggar oavsett tillverkare, det är främst pris och storlek som skiljer dem åt. Och i det perspektivet så framstår Voigtländers Nokton närmast som ett optiskt mirakel för 9500 kr medans Leicas Summarit och Summicron levererar vad som kan förväntas för 12500 respektive 25500 kr.

The beauty and the beasts: Summicron 35mm vs Nokton 35mm and Ultron 28mm on a Leica M9

Leica M9, Summicron 35mm f/2 Kamerans JPG Detta är bilden som jag utgått från - obeskuren.

En av mina absoluta favoritgluggar är Leicas asfäriska Summicron 35mm f/2, en annan är Voigtländers Nokton 35mm f/1,2. (den senare går tyvärr inte att använda på Leica M8). Och pga att 35:an blir en normal på M8:an så har Voigtländers Ultron 28mm f/2 fått bli min nya "standard vidvinkel" på digital-Leican (motsvarar i praktiken ganska exakt 37mm).

För mig har Leica Summicron-M ASPH 35mm i många år representerat den högsta graden av optisk perfektion, den levererar krispiga, distorsionsfria och vinjetteringsfria bilder med skärpa ända ut i hörnen på alla bländare. Och den är ett "mellanpris" objektiv för Leica: dagspris ca 25.500 Kr ;-)
Jag har länge drömt om ett riktigt ljusstarkt objektiv, antingen en Summilux 35:a eller en Noctilux 50. Valet föll slutligen på Voigtländers Nokton 35:a som kombinerar vidvinkels tolerans mot långa slutartider (man tjänar minst ett steg jämfört med normalen) med "Noctens" brutala ljusstyrka - till ett i Leica-sammanhang lågt pris: ca 10.000 Kr. 
Men numera är Voigtländers ljusstarka f/2 28:a den vanligaste gluggen på min M8 - på papperet nästan identisk med den sju gånger dyrarare Leica motsvarigheten: Summicron ASPH 28mm f/2 - 5.500 Kr mot 35.000 Kr!

Leica M9 med sitt fullformat och sina 18 miljoner pixlar inbjöd till en liten jämförelse: hur står sig dessa tre gluggar på full öppning mot varandra?
Så jag fotograferade samma motiv med alla tre, samma inställningar i kameran: 160 ISO, f/2 och 1/125 sek. alt. f/1,2 och 1/250 sek. Nedan är ett utsnitt (centrum) från kamerans JPG i 200% förtsoring:


Centrumskärpa. Från vänster: Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Givetvis så är testet ovetenskapligt ;-) Jag har inte använt stativ och jag har tagit ett steg framåt för att få samma bildutsnitt med 28:an som med 35:orna. Ganska så väntat är Summicronen skarpast, med skillnaden är inte enorm och Noktonen överraskar verkligen på bländare f/1,2. Man kan konstatera att objektiven är förvånansvärt likvärdiga med tanke på priskillnaden. Men detta var som sagt bildens centrum, om man betraktar bilden längre ut mot kanterna kan man konstatera att Summicronen spelar i en egen division, Utronen men framför allt Nokton är helt klart konstruerade för att ge maximal skärpa i centrum vid full öppning. Bländar man ner ett par steg så blir objektiven betydligt mera homogena i sin återgivning. Detta gäller även vinjetteringen, Summicronen är befriad från fenomenet men både Noktonen (inte oväntat) och Ultronen uppvisar en klart synlig vinjettering vid största bländare. Något som dock försvinner helt när optiken bländas ner.


Vinjettering. Från vänster: Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Nästa intressanta område för en jämförelse är den sk "bokeh'n" eller "släppet". Dvs hur objekt återges i de delar av bilden som ligger utan för skärpeplanet - kort och gott: hur snygg är oskärpan?


Bokeh. Från vänster Summicron 35mm f/2 - Nokton 35mm f/1,2 - Ultron 28mm f/2 

Döm själva ;-)

Min sammanfattning blir: Summicronen är såklart bäst men spec. Noktonen överraskar verkligen. Med tre asfäriska linsytor så är den närmast en optisk "Ferrari" till "Fiat-pris" ;-) Ultronen är bra (spec. jämförd med DSLR-optik) men den har lite svårt att hävda sig mot de två andra objektiven i testen på full glugg. Nedbländad är den dock helt likvärdig. Antagligen beror detta främst på att Ultronen saknar asfäriska linser. Å andra sidan så märks inte detta så mycket på M8:an som effektivt "beskär" lite av svagheterna ;-)