Camera Obscura
Att fånga det mest förgängliga...
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 Kamerans JPG obeskuren, samtliga bilder.
Efter en lång arbetsdag, skolavslutning för dottern, osv - så är det hemskt skönt att få komma hem och bara vara. Börja känna in helgen, äta gott, ta en tupplur på maten, läsa en tidning... Dottern blåser såpbubblor - kan inte motstå frestelsen att ta lite bilder.
MacBooken står uppslagen på bordet på verandan, stoppar i minneskortet från Panasonic GF1:an. Kamerans JPG rakt in i PhotoShopp, nedskalning till 1024 pix, kontrastjustering och oskarp mask.
Så det är bara att skriva ett "live blog" inlägg och ladda upp bilderna ;-)
Ibland är livet så förföriskt enkelt, det gäller att ta vara på de stunderna.
Nu ska jag gå och flytta vattenspridaren....
Förr så valde vi vår kung - kanske dags att återgå till den ordningen igen?
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7
Under medeltiden så valde vi svenskar vår kung. På Mora äng (ca 1 mil sydost om Uppsala) och vid Mora stenar så samlades tinget och kungen valdes av de representerade stormannaätterna. Kanske inte demokrati i vår mening, men definitivt inget arvrike som idag. Kungavalet fullbordades genom att kungen ställde sig på Mora sten och en minnessten med hans namn restes.
När Magnus Eriksson valdes till kung 1319 (endast 3år gammal) så utfärdades också det berömda "Frihetsbrevet" - vårt alldeles egna svenska "Magna Charta".
Den siste kung som valdes vid Mora stenar var "Kristian tyrann" - han som ställde till med Stockolms blodbad. När väl Gustav Wasa "befriat" oss från danskarna och upplöst Kalmarunionen så hade han stöd för att införa arvrike. Han lät med största säkerhet även förstöra Mora stenar ifall nu någon skulle komma på andra tankar ;-)
Det som finns kvar av stenarna ligger idag i ett litet hus, byggt på 1700-talet, invid vägen. Den stora Mora sten är försvunnen, kvar finns någon "kungasten" och vår äldsta kända avbildning av "tre kronor" - som fortfarande är vår nations emblem.
Varför nu denna historielektion? Jo - jag tänker att efter all turbulens kring vår monark och den oundvikliga diskussionen om kungadömets vara eller icke vara - så kanske en återgång till kungaval vore det allra bästa?
Arachnophobia revisited (och varning för bilder på otäcka djur ;-)
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 samtliga bilder.
Vi tog en heldag på Skansen nyligen - till dotterns stora glädje! Ponnyridning, ansisktsmålning och en massa djur att klappa. Och vi tog rejält med tid i Akvariet, där man bla får klappa "farliga djur" som stingrocka, boaorm och fågelspindel.
Sist vi var där fick hon inte hålla fågelspindeln - men nu var hon stor nog. Så det var med äkta glädje hon lät den nyfikne krabaten krypa runt på händer och armar. En kille i tjugoårsåldern såg svimfärdig ut - han ville inte prova ;-)
(Tipset är att besöka Akvariet när det inte är allt för mycket folk där, då låter personalen en komma närmare djuren och få mer tid med dem.)
Sedan kan man ju fråga sig vilka djur som verkligen är otäckast?
Stolta stad
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 och väldigt mycket drag i reglagen i PhotoShop, men obeskuren såklart :-)
Stockholm har sina ljusa sidor :-)
Fujifilm X100 vs Leica - första intrycket!
Nu när Fujifilm X100 äntligen börjat levereras så kunde jag inte motstå frestelsen att klämma lite på den - och jämföra den med min Leica M8 (och Panasonic GF1). Det som i första hand intresserar mig är handhavandet och "känslan" i huset samt - såklart - den nya hybridsökaren.
Först av allt storleken - Fujifilm X100 är en stor kompaktkamera, nästan lika stor som Min Leica M8 och betydligt större än Panasonic Lumix GF1 /GF2. Orsaken är såklart att sökaren tar plats och att sensorns storlek - APS-C - tillsammans med optikens konstruktion begränsar möjligheterna för en kompaktare konstruktion. Bilderna får tala för sig själv.
Men kameran känns inte stor i handen. Den har ett mycket bra grepp och alla reglage är mycket logiskt (spec. för en gammal analogfotograf) placerade. Kameran är synnerligen intuitiv att använda - man behöver definitivt inte läsa bruksanvisningen för att komma igång ;-)
Faktum är att den med sina manuella reglage - som sitter där de ska sitta - är mycket lätta att använda "på det gamla vanliga sättet", dvs med kameran mot ögat. Och sökaren är värd en hel massa lovord. Glasklar, väldisponerad med all information som behövs - och med ett "klick" på vad som ser ut som en hederlig filmlösgörare på fronten så växlar man läge till elektronisksökare. Och helt plötsligt så har du en "DSLR" kamera med 100% visning (utan parallaxproblem) i sökaren. Coolt! Praxtiskt! Antagligen oumbärligt när du väl vant dig ;-)
Såklart kan man ävenanvända skärmen som sökare. Och den exponerade bilden kan visas både i sökaren (som då blixtsnabbt växlar till elektroniskt läge och tillbaka) eller på skärmen i vanlig ordning. Eller inte alls - för oss som vill bevara lite av den analoga känslan... Men att få se den exponerade bilden i den "optiska" sökaren någon sekund ger en fin konfirmation av exponeringen osv utan att man behöver ta kameran från ögat - mycket praktiskt!
En annan detalj som tilltalar mig är den klassiska avtryckaren, med gänga för mekanisk trådutlösare, och som möjliggör användandet av (mitt absoluta favorit tillbehör) en sk softrelease :-)
Slutligen - Fuji har valt en konstruktion där objektivet inte växer eller drar ihop sig vid på och avstängning. Istället är det ganska kompakt och sticker bara ut några centimeter från kamerakroppen. Så med det rejäla objektivlocket på plats så glider kameran lätt ner i fickan. Trots sin storlek så är Fujifilm X100 en verklig kompaktkamera. En ädelkompakt i ordets rätta bemärkelse. För bildkvaliten är imponerande.
Men mer om det i en kommande bloggpost.