Camera Obscura
Mina analoga vänner...
I bilden - tre generationer Leica: II från 1932, M2 från 1964 och M6TTL från 2001
Ibland saknar jag dem...
Till för inte så länge sedan hade jag alltid en analog, mekanisk kamera och film med som backup på alla jobb. Och tills alldeles nyligen så hade jag alltid en Leica med Tri-X i med mig, vad jag än gjorde - men nu blir det alt oftare blir en Leica M8 eller en Ricoh GR-D III istället. Varför?
Jo - för jag är både lite lat och snål ;-)
En Tri-X 36 kostar ca 40 Kr och framnkallning med kontaktkarta går på minst 100 Kr. Inte så dyrt, men krångligt - bilderna måste ju skannas. Och det är där jag kommer til korta, att vänta ca en vecka på bilderna, sedan gå igenom kontaktkartan för att slutligen skanna - jämfört med att bara stoppa minneskortet i läsaren när jag kommer hem.
Jag hade fortfarande min vana trogen en M6:a med som "dokumentationskamera" på ett jobb för några år sedan, varvid en modell frågade:
-Fungerar den? Jag menar, blir det verkligen några bilder?
Jo den fungerar, men jag kan inte visa några bilder nu på en gång, om en vecka kanske...
Leica M8 med en Voigtländer Ultron 28/2, flankerad av två Leica Summicroner, 50/2 och 35/2
Men M8:an känns analog!
Alla mina Leitz/Leica/Voigtländer-gluggar passar och med "Thumbs up" och en "Softrelease" monterade så är nästan upplevelsen intakt ;-)
Lite av mitt analoga "Kamera CV", några är nu sålda - några finns kvar...
Övre från vänster: Leicaflex SL2 1974, Olympus Pen F (halvformat) 1969, Nikon F4s 1988
Mellan från vänster: Nikon FM2N 1990, Leica M6TTL 0,58 2001, Leica I från 1930 ombygd till
modell II Nedre från vänster: Leica M6 TTL 0,85 2002, Leica M2 1968, Voigtländer Bessa L 1999
Ps.
Denna bloggpost publicerades ursprungligen under april 2007 men har nu uppdaterats. Då min blogg hade färre läsare första året än jämfört med nu, så återpublicerar jag de intressantaste inläggen från 2007 då och då.
Ladda ner Erwin Puts "Leica Pocket Guide" gratis!
Erwin Puts, som snart kommer ut med en uppdaterad "Leica Lens Compendium", har lagt ut "Leica Pocket Guide" på 129 sidor som PDF på sin hemsida - för alla att ladda hem gratis!
Tack Erwin!
"Leica Pocket Guide" innehåller information om serienummer, specifikation och tillverkningsår för alla Leitz/Leica kameror och objektiv tom 2009, även specialmodellerna. Ett måste, då senaste upplagan av "Leica Pocket Book" bara sträcker sig tom 2002.
Den optiska sökaren - en fotografisk fetishism?
Mina optiska extrasökare, jag har nog en till varje objektiv, nästan....
"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."
Citatet ovan från Henri Cartier-Bresson fångar essensen av att använda en optisk sökare - "the extension of my eye", dvs kameran blir en del av mig och mitt seende. Jag tror att man kan få samma upplevelse med en riktigt bra sökare, oavsett teknik. Men det går inte att komma ifrån att den optiska genomsiktssökaren med ljusram som anger bildutsnittet är särskild lämplig. Speciellt då den visar mer än själva bildutsnittet vilket ger fotografen möjlighet att kontrollera skeendet utanför bilden, man kan till och med (med vissa sökare) fotografera med båda ögonen öppna.
Sprängskiss av Leica M6 mätsökaren - i stort sett samma konstruktion som Leica M2, M4, M4-P, M7, M8 osv
Genom att integrera en optisk avståndsmätare, en mätsökare, i den optiska sökaren så får vi ett optiskt precionsinstrument som inte bara anger aktuellt bildutsnitt utan även indikerar exakt fokus. Leica har utvecklat denna sökare till perfektion i sina M-kameror. Ljusramarna, som inte bara automatiskt ger rätt brännvidd vid objektivbyte, rör sig även med fokusering för att vid alla avstånd eliminera det sk paralaxfelet. Och mätsökaren är mycket lätt att fokusera, spec vid svagt ljus där den överträffar alla autofokussystem.
Leica M8med vattenpass och 21mm extrasökare samt en Leica 1,25x sökarlupp monterad
Leicas nyare M-kameror har normalt sökarramar för 28, 35, 50, 75, 90 och 135mm, något färre i de äldre modellerna. Bränvidder längre än 135mm är svåra att hantera med mätsökare, men den lämpar sig desto bättre för vidvinklar. Därför finns det en uppsjö tillbehörssökare för brännvidder ner till 12mm. Dessutom kan sökaren kompletteras med försatser, som ger större förstoring (nogrannhet) i sökaren, anpassning för makro, vattenpass, mm.
Leica M9, Summicron-M ASPH 35/2 Framkallad från DNG i PS, obeskuren (Min favoritgata på Söder ;-)
Visst, mätsökaren är inget för sportfotografer eller fågelfolket, men för reportage, gatufotografi, dokumentation, resor, porträtt, mm där det handlar om att fånga det avgörande ögonblicket, ofta obemärkt och i befintligt ljus, där är den optiska sökaren oöverträffad.
Har du aldrig betraktat motivet och komponerat bilden i en glasklar sökare, där du ser allt som rör sig in i bilden utanför ramen, för att sedan pressa avtryckaren och faktiskt se vad du fotograferar, för sökaren blir inte svart i exponeringsögonblicket, så måste du prova det!
Låt mig som avslutning citera Elliott Erwitt:
"There's a profound difference between the simple non-reflex, direct-viewing camera (such as a range-finder Leica) and a SLR. With a reflex you tend to make the picture in the camera; with the other, you see the picture and then put a frame around it. The RF camera is also faster, quicker to focus, less noisy, and smaller, but these advantages are much less important than the fundamental difference."
Ps.
Mitt blogginlägg om EVIL-cameras, dvs elektroniska sökare.
Ridån går upp för nästa generation ädelkompakter - men allt började med Leica!
Ricoh GR-D III med ett fast 6mm (motsvarar 28mm) objektiv med f1,9 som största bländare.
Med begreppet "ädelkompakt" avses oftast en kompaktkamera med högklassisk (företrädesvis fast) optik, som tex Contax T2, Nikon 35Ti, Minox 35 GL och Ricoh GR - för att nämna några.
I den digital världen är den än så länge inte lika vanlig, de stora tillverkarna har satsat på avancerade zoom-kameror med funktioner, reglagege och RAW-format hämtat från DSLR-världen, som tex canon G10. "Riktiga" ädelkompakter med fast optik och optisk sökare (ofta tillval) ha bara släppts av Ricoh, Sigma och nu senast Leica.
Men låt oss ta en titt på historien - hur det hela började.
Leica O-serie kameran från 1923 - en prototyp som föregick Leica I
Den första riktiga (serietillverkade) småbildskameran var faktisk per definition en ädelkompakt: Leica I (modell A) från 1925 med fast 50mm optik. Den hade en enkel optisk sökare, avståndsmätare (mätsökaren) var ett tillbehör som fästes i tillbehörsskon (samma som dagens blixtsko). Och den revolutionerade fotografin när den kom. Men den startade även en fotografisk evolution, 1930 infördes skruvgängan (M39) och Leican blev en systemkamera med utbytbar optik - den moderna kameran var född! Och bara två år senare kom Leica II, nu med integrerad mätsökare och med ett brett utbud av vidvinkel, normal och tele-objektiv, samt diverse tillbehör som spegelreflextillsats (Visoflex) och en uppsjö anordningar för makrofoto.
Från höger: Leica II, Leica M6 TTL, Leica M8 - samtliga med Summicron 50 alt 35mm objektiv.
På den vägen är det - kompakten som blev en kompakt systemkamera blev alla moderna kamerors "urmoder".
Och ser vi på själva Leicakameran så har det inte hänt så mycket: 1954 kom Leica M3 med M-bajonett och med förfinad mätsökare som visar ramar för bildutdsnittet för flera olika brännvidder. Sedan kom M5 1971 med inbyggd ljusmätare, med M6 som var i produktion från 1984 till 2002 nådde den analoga M-kameran sill fulländning. Och slutligen, 2006, med Leica M8 så blev M-kameran till slut digital. Men Leica M8 har alla grundläggande funktioner gemensamt med Leica II från 1930, den största skillnaden (om man bortser från digitaltekniken) är att kameran fått en bättre sökare men blivit större och klumpigare!
Men vad har nu detta med ädelkompakten att göra?
Leica X1 med APS-C sensor och ett fast 24mm (motsvara 35mm) objektiv.
Jo - när nu Leica släpper sin X1 (som är "skrämmande" lik en Leica I) så har den i stort sett bara en brist (eller egenskap som skiljer den från M-serien) - den har fast monterad optik. Och detta har den gemensamt med sina "kusiner" Ricoh GR-D III och Sigma DP-2.
Men ponera att historien upprepar sig - att ädelkompakterna förses med skruv eller bajonett-fattning. Något som hände Leica I redan efter fem år, men nu går det nog snabbare....
Olympus digital Pen-F, Micro-fourthirds standard, här med 17mm (motsvara 35mm) objektiv.
För det har redan hänt ;-) Olympus var först ut (tidigare i år) med sin digitala Pen-F. Den kanske är lite för stor för att fullt ut jämföras med de ovan nämda ädelkompakterna, men den är betydligt mindre än en DSLR.
Så frågan är: vågar Leica, Sigma och Ricoh att följa efter Olympus exempel? Och när (snarare än om) de gör det - vad händer med den traditionella DSLR-marknaden? Är vi fotografer redo för ett paradigmskifte?
Jag tror det - uppenbarligen så är de "två stora": Nikon och Canon rädda för denna utveckling - de har inga ädelkompakter, än mindre "Pen-F motsvarigheter" i sitt sortiment.
Men en tillverkare som Leica, med sitt historiska arv, skulle kunna ta initiativet igen - om man skapar en produkt som inte bara är kvalitetsmässigt överlägsen utan även "rätt i tiden".
Welcome to the brave new world ;-)
Jag och mina DOGMA-kameror (ett sista bloggtest innan de blir allt för omoderna :-)
Canon EOS 5D + 28/1,8, Leica M6 TTL + 35/2, Ricoh GR-DII (28/2,4), Leica M8 + 28/2
Har funderat lite kring de olika kameror som jag använt i min "DOGMA-fotografi". De har en del gemensamt, inte minst det att de alla snart är äldre modeller ;-)
Men låt mig börja från början: "pre-DOGMA", då jag intuitivt fotograferade enl. DOGMA men utan att ha formulerat förutsättningarna. Från 2000 var Leica M6 TTL, Summicron ASPH 35mm och Tri-X mitt självklara val. (Innan dess var det Nikon F4s med 35/1,4 och ännu tidigare Leica M4 och Summilux 35.)
Leica M6 TTL, Summicron ASPH 35/2, Tri-X Pan, Minolta Dimage Scan Elite 5400
Men efter hand som jag blev digital så landade jag med Canon EOS 5D med 28/1,8 USM. Det var enkelt att kunna tanka bilderna rakt in i datorn och fullformat var ju nästan som film ;-)
Canon EOS 5D, EF 28/1,8 USM
Och vid den här tiden, hösten 2007, så formulerade jag och Bengt DOGMA 07 manifestet. Men mitt första löfte fick bli en liten, smidig och mera diskret kamera: Ricoh GR-D II. Dessutom bestämde jag mig för att fokusear på färg.
Ricoh GR-D II
Men jag saknade hela tiden Leica M upplevelsen, Ricoh kom närmare än Canon, och nära skjuter ju ingen hare. Såklart plåtade jag med min analoga M-utrustning parallelt, men de ibland långa ledtiderna från fotografering till inskannat negativ, dsv en färdig bild för bloggen eller DOGMA-poolen avskräckte mig. Så det fick bli en Leica M8 till slut :-)
Leica M8, Summicronen ASPH 35/2 (motsvarar ca 50mm på M8:an)
Sedan är det ju det här med brännvidd, jag började med 35:an som nästan motsvarar en 50mm på M8:an för att gå över till 28mm som ju i praktiken kommer nära 35mm - som är min absoluta favoritbrännvidd!
Leica M8, Color-Skopar 28/3,5 (motsvarar ca 35mm på M8:an)
Nu har samtliga nämda kameror det gemensamt att de är ersatta av nya modeller (eller kommer att bli det de närmaste dagarna), EOS 5D mkII har gjort gamla femman "omodern", Ricoh GR-D III med högre ljustyrka och bättre brusegenskaper har precis släppts och placerat GR-D II:an på avbytarbänken. Och nu komer Leica M9 om en vecka, med fullformat och lite till ;-)
Men hur stor betydelse har den tekniska utvecklingen och hur mycket skiljer det mellan kamerorna i praktiken? Och behöver man verkligen byta upp sig? Och om man gör så - vad är det man egentligen får för pengarna?
Jag har bestämt mig för att prova de olika kamerorna här i bloggen så fort de blir tillgängliga.
För att lägga "ribban" så tog jag med alla tre digitala "DOGMA-kamerorna" med ut för att göra en enkel (och ovetenskaplig) gämförelse: "Canon EOS 5D vs Ricoh GR-D II vs Leica M8"
- läs om resultatet här!
Ps.
Och - jag är medveten om att för DOGMA så fungerar vilken "fotoapparat" som helst lika bra :-) Men jag är nog lite av teknik-nörd trots allt.....