2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

4 år med bloggen - lite om mina bilder och en kärleksförklaring till fotografin i alla dess former (nästan ;-)

Jag tror på den omdelbara, direkta  bilden, den som jag ser i sökaren och som fångas på film eller minneskort. Den bilden är, i någon mån, sanning - en fryst tusendels sekund som komponerats av mitt öga. Subjektivt - men trots det sann, fångad av optiken och presenterad obeskuren och omanipulerad.



Bilden har alltid ett budskap, jag som upphovsman har såklart en tanke, men det är betraktaren som gör den slutgiltiga tolkningen. Hela den processen underlättas om betraktaren kan lita på att fotografen inte manipulerat bilden. Bilden berättar en historia, den är subjektiv, men motivet är det som fanns framför linsen i exponeringsögonblicket.



Sedan så finns det bilder som jag tagit av kommersiella själ, uppdragsbilder, reklambilder och modebilder. De lever sitt eget liv och för dem gäller andra regler.



Jag älskar gatufoto, de enkla, nära och berörande bilderna. De välkomponerade bilderna. De bilder som förmedlar doften av mänskligt liv.



Men bilder får gärna även uppröra och provocera. Och de får flytta gränser, väcka starka känslor och bränna sig fast i människors medvetande.



De kan ta sig ann det oförklarliga, det mörka, det onämnbara, och kanske kan de bringa någon förståelse, till och med lite medkänsla.



Foto handlar också om det som är vackert. Om möten. Om bilder av människor. Porträtt.

Ps.
Vill du veta mer om var, när och hur bilderna är tagna så klicka på dem - de är alla länkade från mina olika album här på Fotosidan. 

Jag kan inte hjälpa det - men jag längtar till havet...

Nikon F4s + 20/2,8 och Kodachrome. Skanörs revlar en höststorm för många år sedan.

Då tänker jag inte på Östersjöns bräkta vatten utan Öresunds och Kattegats salta, gröna, klara vatten. Långgrunda sandstränder och häftiga höststormar, och en vind som aldrig mojnar. Och finkornig vit sand som ständigt flyttar på sig och kan gömma allt från små bärnstenar till stora vikingaskepp. 

  Ricoh GR-D II. Samma plats som ovan, en hösttorm för något år sedan...

 
Sigma DP1. Samma strand, en annan höst.

Tack Pär - för "Kodachrome 2010"!

Leica M2, Summilux 35/1,4 och Kodachrome 64 (Min standard utrustning under många år)

Tycker Pär Eliaesons initiativ till "Kodachrome 2010" gruppen är mycket bra. Det skall bli intressant att följa utvecklingen av bildpoolen och njuta av alla Kodachromebilder. Hoppas att det inte bara blir nostalgi, utan att många lägger upp nytagna bilder - innan framkallningsmaskinerna stannar för gott...

När jag går igenom mina egna Kodachromebilder så lägger jag märke till att de som visats ofta (med projektor på duk) uppvisar lite spår av sk "ljusblekning" medan de som legat orörda (mörkt) i arkivet har helt intakta färger. Detta är nog dess enda riktiga svaghet - känsligheten för ljus. Något som alla vi som glömt ett Kodachromedia på ett tänt ljusbord inte kunnat ungå att notera ;-)

(Har fortfarande några oframkallade Kodachrome liggande i frysen - får se om jag får tummarna loss och skickar in dem för framkallning innan det är för sent ;-)

Kodachrome - en annan tid, en annan plats, en annan kamera, en annan film, ett annat liv.

Nikon F4s, Nikkor-AF 80-200/2,8 ED (Inte Kodachrome utan Ektachrome som jag gick över till ;-)

Medan jag städar i mitt bildarkiv och skannar några gamla semester bilder, så tänker på när jag slutade använda Kodachrome. För jag beklagar verkligen att filmen försvinner, men med hande på hjärtat så måste jag erkänna att jag tog sista (framkallade) rullen -96!


Ricoh GR-D II En vy över ljusbordet, med bla Kodachromes klassiska pappramar :-))

Saningen är att jag inte var så nöjd med Kodachromen på slutet, först av allt för att man fick den ramad och ibland så klippte de fel (spec på mörka bilder) så jag började beställa den oramad (genom att klippa hörnet på framkallningspåsen). Men det värsta var nog att jag upplevde den som mindre "färg-exakt", kanske för att E-6 filmerna blivit bättre men nog mest pga framkallningen flyttade från Sverige, till först Schweiz och sedan USA. Så länge Kodak kramkallade själva och i Sverige så kunde man få filmen med vändande post - och färgerna var, som jag upplevde det,  perfekta. Men efter flytten tog det inte bara tid, jag upplevde att färgerna började bli osäkra och "stickiga", kanske pga slarv i labbet eller kanske pga tex röntgen påverkan då filmerna skannades av tullen tillsammans med övrig internationell post....


Leica M8, Color-Skopar 28/3,5 En blick in i en skåps-sektion av arkivet - den mera sorterade ;-)

Annars hade/har nog Kodachromen bara en svaghet - den ljusbleks - dvs den måste förvaras i absolut mörker och bör inte visas med projektor allt för ofta. Men å andra sidan så åldras (mörkerbleks) den inte som andra filmer utan behåller sina färger år efter år. Så i svagheten låg även en styrka, och då den var okänslig för åldrande och temperaturer så var den en perfekt resekamrat :-)


Leica M8, Color-Skopar 28/3,5 Vardagsrumet under intensivt sorterande av CD-skivor o negativ.

Jag anstränger mig alltid för att få lite ordning på arkiven inför semestern, kanske för att det är roligare att komma hem då :-) I förgrunden står pärmarna med mina S/V-negativ och några kartonger och kuvert med kontaktkopior. Och anblicken av de röda Agfa-kartongerna väcker nostalgiska minnen. Agfa var mitt favoritmärke i mörkrummet, jag vet inte hur många röda 30x40 kartonger jag har liggande, oftast med kopior och/eller kontaktkartor i ;-) Tyvärr så har jag inte kontaktkopior till alla negativark, vilket försvårar sökningar i arkivet. Men S/V-arkivet växer fortfarande, numera med en 10-20 Tri-X per år och jag är nogrannare med kontaktkartorna idag.