2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Är iPhone vår tids Leica?

                                       
  När Oskar Barnack för snart 100 år sedan konstruerade embryot till den första Leican (men kameran skulle inte komma ut på marknaden för än 1925 pga depression, krig och annat elände) så hade han några bärande idéer: liten, diskret och med fullgod bildkvalitet. 



Märk väl det sista - fullgod bildkvalitet. På 20-talet var inte Leican, trots en mycket fin optik, det bästa valet om du ville få maximal bildkvalitet och högsta möjliga "upplösning" i dina bilder. 35mm filmen, som egentligen var avsedd för rörlig bild, hade sina begränsningar, speciellt vid höga ISO (Och allt över ISO 20 var högt på den tiden... )



Sedan skulle Leica - tack vare sin unika design och kvalitet - utvecklas från fotojournalisternas favorit till en "varumärkes ikon", men det är en helt annan historia.

Men det som slog mig är Oskar Barnacks ursprungs idé har stora likheter med dagens iPhone - kameran som du alltid har med dig! Och både Leican på sin tid och iPhonen idag har inte bara revolutionerat hur vi tar våra bilder utan även hur vi delar med oss av dem till andra.

Själv har jag många snapshots som är tagna med med iPhone, och delade via Instagram, men som under andra omständigheter definitivt skulle varit "Leica-bilder":

"Hädiska tankar"? Eller kommer vi att få se iPhonen utvecklas till vår tids fotojournalisters och mästerfotografers favorit arbetsredskap? 

En bild i HCB's anda - det handlar om det avgörande ögonblicket

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Bilden är garanterat obeskuren och omanipulerad.

Nu blir det lätt pretantiöst om man säger att man tar bilder i Henri Cartier-Bressons anda - det handlar snarare om att låta sig inspireras.

För mig personligen handlar det om att förstå hur HCB närmade sig motovet. Det finns säkert de som säger att jag bara kopierar honom och inte utvecklar en egen bildstil. Men ett sådant påståendet tror jag är fel.
Då jag är en unik person med mitt eget bildseende, tycke och smak, så blir aldrig mitt fotograferande någon "kopiering". Men genom att införliva HCB's filosofi och metod så utvecklas mitt eget fotograferande och min personliga stil förfinas.

Ta bilden ovan som exempel. Först identifierade jag motivet, linjespelet och definereda utsnittet. Sedan väntade jag medans bilden fick liv i sökaren - och när det ögonblick uppstod då samtliga element (i detta fall personer) i bilden vägde jämt - då exponerade jag. Dvs jag invätade det "avgörande ögonblicket" då kompositionen (enl. mig) var perfekt.

Jag tror att mästarnas kunskap, vare sig det handlar om HCB, Adams, Capa, Lanting eller vår egen Östling - alltid är till hjälp och aldrig ett hinder, i den egna utvecklingen. Sedan väljer man såklart mästare utifrån den stil och det motivområde man själv uppskattar.

Men detta att "lärlingen" kan lära sig utan "mästare" - det är ett sent post-postmodernt axiom. 

Om att gå i en mästares fotspår (eller att ta bilder som HCB)

Boken "The Mind's Eye" av Henri Cartier-Bresson - kan köpas från AdLibris för 137 Kr - en enkel investering.

Man kan ju alltid börja med att läsa boken. 
Att skaffa samma verktyg hjälper inte - det handlar om att ta till sig mästarens förhållningssätt, att förstå hans syfte och mening.

I vårt post-postmoderna samhälle så finns det en enorm vurm för enkla lösningar och även ett ifrågasättande av alla tidigare mästare.

Vi i vår tid, men vår enorma kunskap och alla överlägsna verktyg - tycker oss alltid ha ett övertag mot de som gått före.

Frågan är om vi verkligen har det....

Varför Leica M? Jag svarar: den optiska sökaren!

Optiska extrasökare. (Detta är en återpostning av "Den optiska sökaren - en fotografisk fetishism?" från 28/1.

"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."

Citatet ovan från Henri Cartier-Bresson fångar essensen av att använda en optisk sökare - "the extension of my eye", dvs kameran blir en del av mig och mitt seende. Jag tror att man kan få samma upplevelse med en riktigt bra sökare, oavsett teknik. Men det går inte att komma ifrån att den optiska genomsiktssökaren med ljusram som anger bildutsnittet är särskild lämplig. Speciellt då den visar mer än själva bildutsnittet vilket ger fotografen möjlighet att kontrollera skeendet utanför bilden, man kan till och med (med vissa sökare) fotografera med båda ögonen öppna.


Sprängskiss av Leica M6 mätsökaren - i stort sett samma konstruktion som Leica M2, M4, M4-P, M7, M8 osv

Genom att integrera en optisk avståndsmätare, en mätsökare, i den optiska sökaren så får vi ett optiskt precionsinstrument som inte bara anger aktuellt bildutsnitt utan även indikerar exakt fokus. Leica har utvecklat denna sökare till perfektion i sina M-kameror. Ljusramarna, som inte bara automatiskt ger rätt brännvidd vid objektivbyte, rör sig även med fokusering för att vid alla avstånd eliminera det sk paralaxfelet. Och mätsökaren är mycket lätt att fokusera, spec vid svagt ljus där den överträffar alla autofokussystem.


Leica M8med vattenpass och 21mm extrasökare samt en Leica 1,25x sökarlupp monterad

Leicas nyare M-kameror har normalt sökarramar för 28, 35, 50, 75, 90 och 135mm, något färre i de äldre modellerna. Bränvidder längre än 135mm är svåra att hantera med mätsökare, men den lämpar sig desto bättre för vidvinklar. Därför finns det en uppsjö tillbehörssökare för brännvidder ner till 12mm. Dessutom kan sökaren kompletteras med försatser, som ger större förstoring (nogrannhet) i sökaren, anpassning för makro, vattenpass, mm.


Leica M9, Summicron-M ASPH 35/2 Framkallad från DNG i PS, obeskuren (Min favoritgata på Söder ;-)

Visst, mätsökaren är inget för sportfotografer eller fågelfolket, men för reportage, gatufotografi, dokumentation, resor, porträtt, mm där det handlar om att fånga det avgörande ögonblicket, ofta obemärkt och i befintligt ljus, där är den optiska sökaren oöverträffad.

Har du aldrig betraktat motivet och komponerat bilden i en glasklar sökare, där du ser allt som rör sig in i bilden utanför ramen, för att sedan pressa avtryckaren och faktiskt se vad du fotograferar, för sökaren blir inte svart i exponeringsögonblicket, så måste du prova det!

Låt mig som avslutning citera Elliott Erwitt:
"There's a profound difference between the simple non-reflex, direct-viewing camera (such as a range-finder Leica) and a SLR. With a reflex you tend to make the picture in the camera; with the other, you see the picture and then put a frame around it. The RF camera is also faster, quicker to focus, less noisy, and smaller, but these advantages are much less important than the fundamental difference."

Ps.
Mitt blogginlägg om EVIL-cameras, dvs elektroniska sökare.

--- OBS! ---
Detta är en "återpostning" av inlägget - Den optiska sökaren - en fotografisk fetishism? - från den 28/1 i år, främst som ett svar på Torbjörn Olssons fråga i samband med min förra bloggpost.