Intressant fundering...
Å jag har inget bra svar heller..
/B

Jag har också lagt märke till att jag älskar de stora fotografernas bilder utan att de är skarpa. Det måste ha nåt med känslan i bilden att göra. Skärpa tycks vara som stödhjul för oss amatörer medan mästarna använder den selektivt eller helt enkelt struntar i den för att ögonblicket inte tillåter tiden att ställa in den. Det är viktigare att ta bilden än att den är skarp.

Ha-ha! Bra fundering där nog väldigt många känner igen sig. Varför? Jo det är mycket mycket enklare att fixa bra skärpa än en bra bild. Därför får vi halvdana fotografer fokusera på skärpan som en klen tröst. Vi sitter där och kollar linjer i 100% på skärmen i stället för att vara ute och ta BILDEN!

Det är som med musikåtergivning. För somliga betyder reproduktionskvaliteten allt. Varenda detalj, från inspelning till uppspelning, måste göras på den allra dyraste och mest perfekta utrustningen, annars är de inte nöjda. Tänk vad mycket musik de går miste om!

Tror nog att de försökte få det så skarpt som möjligt efter de förutsättningar de hade ;)
Sedan att skärpa i sig själv skulle göra en bra bild är nog tveksamt, på samma sätt blir knappast skitbilder heller bättra av att de är oskarpa ;)

Men om jag kollar "de gamla mästarnas" bilder så tycker jag nog att det mesta är skarpt där det skall vara det. Om man kollar tex H C-B, Doisneau, Ronis, Brassai, Frank, Friedlander, Winogrand osv osv så vill jag nog påstå att det mesta är skarpt, och kanske viktigare i debatten, de plåtade alla med prylar som var bra för sin tid. H C-B till exempel släpade inte runt Atgets prylar i någon sorts "allt var bättre förr och dög det åt honom så ..." nostalgi.

De bilder som är oskarpa håller som regel trots att de är oskarpa, och inte för att de är oskarpa. Och oskärpan vi ibland bjuds på från exempelvis H C-B beror på att han inte hann ställa skärpan alla gånger, ofta hade han den förinställd på 4 meter, och eftersom han mestadels fotade med en 50:a så funkar inte hyperfokal något vidare.

När det gäller rena skärpevurmare så har vi ju tex Weston och hela gänget runt f64, och deras bilder håller ju som regel trots att de är skarpa ;)

Men just detta ser jag egentligen lite som en del av betongkonservatismen inom fotografin, inte nog att bilderna skall se ut exakt som förr för att de skall uppskattas, man skall även helst plåta med samma prylar som fotograferna använde då. Jag har svårt att förstå hur denna mentalitet skall kunna föra någonting framåt egentligen.

Alla dessa "gamla mästare" var nyskapande på sin tid, det är bara att kolla vilket bemötande exempelvis H C-B eller Frank med sin Americans fick från samtidens rådande etablissemang eller för den delens Brassaïs för tiden (30-talet) chockerande bilder från nattens Paris. Hade samma konservatism vg både bildstil och prylar fått råda då skulle vi aldrig kommit vidare från den käre Oscar Gustav Rejlander och hans kompisar ;)

Sedan om man kokar ned debatten till vad den handlat om den senaste tiden i olika bloggar : Hur bra prylar behöver man? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Så bra prylar som individen själv anser sig behöva. Om man inte köper det argumentet så hamnar man lätt i en filosofisk diskussion som inte slutar för än våra behov är nedskalade till ett höftskynke och lite mat ;)

-affe