Hur fungerar sensorn - egentligen? Bra artikelserie i Leica Fotografie International
I de tre senaste (2-4/10) numren av min favorit tidskrift Leica Fotografie International är det en artikelserie om hur sensorn fungerar - "How the sensor redefines the rules of photography".
Jag som är gammal analogfotograf har fått flera "uppenbarelser" efter att ha läst dessa och faktiskt ändrat flera parametrar i mitt fotograferande!
De är mycket välskrivna och pedagogiskt illustrerade (detalj av en illustration i faksimil ovan). Det är som sagt flera saker som jag först nu förstår - trots att jag plöjt ett antal fotoböcker mm, mm ;-)
Ett litet exempel:
Med s/v-film så exponerar du "efter skuggorna" men med dia-film så tillåter man sig en måttlig underexponering istället. Med digital-kameran har man ofta applicerat "dia-tänket" då sensorn är känslig för överexponering. När max antal fotoner har träffat sensorns diod så är det "fullt" - dvs ingen information skrivs och den pixeln är ohjälpligt överexponerad.
Men - om du underexponerar delar av bilden så ökar bruset (pga hur sensorn fungerar) i de mörka (lågdager) delaran av bilden. Vilket ställer til problem och fina detaljer kan gå förlorade.
Hemligheten är att du måste exponera exakt rätt - mycket nogrannare än på filmtiden ;-) Har du en kamera med sk matrixmätning och massa datorhjälp inbyggd så löser sig detta lite av sig själv. (Inte minst min nya Panasonic GF1 har en massa elektroniska "gadgets" för att hjälpa till på detta området.) Men plåtar man tex med en Leica M8/M9 med vanlig centrumvägd-mätare - då måste man tänka till ordentligt. Och kanske viktigast av allt - ta en rejäl titt på bilden histogram.
Sedan jag ändrade mitt exponerings-tänk så får jag faktiskt mycket mindre lågdagerbrus i mina M8-bilder, även på högre ISO-tal.
Tack för hjälpen LFI! ;-)
//Chasid
Jag läste också articklarna om sensorns funktionssätt, mycket givande, som det mesta i denna tidning tycker jag.
-affe
Min Fuji S5 pro (byggd på Nikon D200-chassi) har en unik lösning på detta. De 12 megapixlarna är uppdelade i två grupper om 6 megapixlar var. Den ena gruppen är ljuskänsligare än den andra och hanterar därför lågdagrarna bättre. Den andra tar bäst hand om högdagrarna. Jag antar att det behövs en hel del jobb för bildprocessorn för att malla ihop de två gruppernas resultat, men den klarar av saken förvånansvärt bra. På bekostnad av tid, kanske jag ska tillägga. Det är ingen snabb kamera. Men den har stått sig. Jag har haft den i tre år, och den fick på sin tid betyget Toppklass av Cyberfoto. Men nu har den utgått.
För mig framstår frågan om dynamiskt omfång som en av de viktigaste och svåraste när det gäller digitalfoto.