En oönskad årsdag

Hej kära läsare!

Årsdagar kan vara, som Ni vet, av allehanda sort, från bubblande glädje till djupaste sorg. Jag står inför en årsdag som i mina ögon är av tveksam karaktär. Det är snart ett år sedan jag fick en Cable Crossmaskin i huvudet, en olycka jag skrivit om tidigare. Ett år fyllt av konsekvenser sprungna ur denna olycka. Lite förvarning här, denna text är lite av terapeutisk art. Jag nyttjar detta forum som en megafon till min tankar, till min frustration, till min..... plats, där ord, fotografier och funderingar lyfts ur anonymitetens skugga för att brinna ett evighetskort ögonblick, att fjäderlätt stryka sig emot den informationsström som otyglat sköljer över, igenom oss dagligen och stundligen. I denna plats, utanför den bubbla jaget residerar i, finns en medvetenhet om andra vilka drabbats långt värre än jag, en medvetenhet närd av det informationsdis emanerat ur den otyglade ström vilken så furiöst omfamnar oss. Med detta sagt, årsdag närmar sig var det ja.

Så det är en årsdag, ett år sedan. Ett år fyllt med nya insikter, tankar. Ett år som tvingat mig att se på mig själv med andra ögon, ett år fyllt av ändrade vanor, uppskjutna och/eller avbrutna projekt. Ett år där små saker fått stora konsekvenser, som att snubbla till, att sätta sig lite för "hårt", få oväntad dunk i ryggen, gå eller stå för länge, de små knappt synbara avvikande ripplingarna i vardagens lugna yta vars ringar rister hårt i min rygg. Ett år jag inte kunnat spontant lyfta, bära, snickra, gräva och göra allt det andra man som hemmansägare vill, bör och måste för att underhålla det som är hem. Ett år med ändrade förutsättningar för min fotografering, anpassningar och åter anpassningar vilket hämmar kreativiteten, lusten och möjligheterna. En snärjd fotograf, begränsad till vad ryggen tål. Ett år.

Ett år med ihållande värk, inkonsekvent värk. Oförutsägbar. Ibland mild, avlägsen. Ibland brutalt närvarande, skoningslös. Hela tiden där, tärande. Demoniskt undfallande för åtgärder som massage, akupunktur, sjukgymnastik, alternativ behandling mm men ryggar (!) tillbaka något under kraften från värkmedikamenter, inte helt men något.......

Som Ni förstår så är besvären efter olyckan med den f-bannade CableCrossmaskinen kvar. Jag har under året haft, i sammanhanget, både bättre och sämre perioder för att nu den senaste tiden befinna mig på fel sida om det sammanhangsstrecket. Som sagt, jag är medveten att mina problem är relativt futtiga jämfört med många andras mångt mycket mer allvarliga sjukdomar och problem. Med respekt för alla dessa drabbade människor så är dock detta min röst, min sfär och denna smärtinvasion är inte alltför god i mig. Den tär och rister. Nu när årsdagen närmar sig belastas även sinnet än mer. Jag försöker för mig själv finna en väg genom detta, dels genom att skriva i terapeutiskt anda , som här, men även genom att försöka fånga vad smärtan är, att visualisera den, visa den för mig och andra.

En bekant till mig, med egna erfarenheter kring smärta och vad smärta gör, uppmanade mig att se smärtan som något man kunde skälla ut, skrika på, bli förbannad på. Att ge smärtan en "personlighet" som man kan ösa sin uppburna ilska på. Tanken tilltalade mig men jag fick inget grepp om själva processen, då. Nu, när jag är lite sämre, årsdagen kommer, besked saknas huruvida det är läkbart eller inte, ingen smärtfri horisont att fästa blicken mot, nu, sammanföll det. Jag är förbannad men kan inte skälla, jag vill ha bort smärtan men kan inte jaga bort den. Jag vet inte riktigt vad det är, hur den är..... Tanken föddes att skapa en bild av den, en fantasibild men ändå
 något som gör att jag kan "se".

Jag brukar inte överdrivet skriva om mina tankar kring de bilder jag skapar men här gör jag ett av undantagen. Processen är en del av denna textmassa. (Denna bild kommer, för Er som kanske vill se den i större format, att publiceras i största möjliga format under min kollektion "Konceptuella självporträtt" )
            
Mina första tankar var ett ganska traditionellt själ(v)porträtt, försöka fånga smärtan ett ansikte uttrycker. Problemet var att jag inte ville se mig själv som smärtan, det skulle ju vara "någon annan" som jag kunde överföra någon typ av ilska på, föra över smärtan utanför jaget. En submänniska, en entitet i mig som inte är jag, den tanken föddes. Att visa ett ansikte, förvridet och förvanskat av smärta, som ett lager under mitt eget oroliga ansikte, en inåtvänd sprucken spegelbild av en monstruös demon. Tanken kändes rätt där och då. Jag skissade lite i huvudet hur det kunde te sig och ju mer jag framkallade synen desto mer fel kändes den. Smärtan, kom jag fram till slutligen, ville jag inte skulle sammankopplas med min person, alltså bilden av mitt ansikte. Tanken på en entitet tyckte jag däremot stämde bra så jag spann vidare med denna entitet som utgångspunkt. Någonstans i det läget kom jag att tänka på en annan beskrivning jag tidigare uttryckt i ett samtal, ett monster som gnager i min rygg. Jag landade i denna tanken att entiteten kunde vara ett monster som river och sliter i min rygg. Oåtkomlig för mina händer, icke synlig för mina ögon. Bilden jag fick framför mig var hur jag desperat söker fånga denna entitet/monster med mina händer under tiden som den sliter i min rygg. En bild som jag föll i god med.

Efter att jag finslipat tanken i huvudet så satte jag upp min lilla hemmastudio, arrangerade en enkel ljussättning och fotograferade min rygg i det att jag försökte få fram en desperat känsla där mina händer river efter monstret i ryggen. Efter det skulle "monstret" fotograferas. Min första tanke var att monstret skulle ha människolikande drag, lite häxlika fingrar och att det skulle synas som en kontur under huden på ryggen, med skarpa drag av fingrarna som nästan slitit upp huden inifrån, en mun som "äter" sig upp..... Jag fick inte det att fungera dock. Jag föll mer och mer åt tanken att ett monster skulle vara ett monster, ett odefinierbart djurliknade ting med äcklig igenkännbara attribut. Jag hittade det jag sökte på jobbet (sic).

Ny fotografering av både rygg och monster gjordes dagarna senare. Denna gång höll det ihop bättre, Ljuset kändes mer stringent och monstret hade den personlighet jag önskade. Då bilderna var uppladdade på datorn började fas två, att få ihop bilden. Min ursprungliga tanke var en svartvit bild där monstret skulle synas som en kontur under huden vilken river och sliter. Jag gjorde några försök men ju mer jag kämpade med tekniken så växte tanken att monstret penetrerat huden, inifrån kroppen. Ändrade mot den inriktningen och det kändes bra, det blev lite mer levande och påtagligt. När jag väl hade bestämt mig började finslipningen och arbetet att få allt på plats. Jag fick ändra och flytta, lägga till, ta bort, skugga, ljusa upp, kontrast mm. Slutligen var jag nöjd, nöjd med själva bildens koncept men något saknades. Det kändes platt på något sätt, som om smärtan, vilken jag var ute efter att få fram, inte ville visa sig.

Som alla Ni som läser detta vet, är kreativiteten under editerandet av fotografier en levande process, man följer inte bara sina intentioner utan även sina instinkter. Ibland så får inspirationen styra kreativiteten med instinkten som motor och resultera i oväntade och spontana utfall. Under denna process vittrade ideén om en rent svartvit bild bort, monstret växte fram till en färgskala i tanken att den då skapade en liten dimension till, en mer levande känsla. Resultatet blev att monstret fick en hudton i en fadd röd färg som jag tyckte harmoniserade med den i övrigt mörka och gryniga tonen i bilden, inte för gräll. Tänderna som sliter i mitt kött fick en gröngul ton i samma fadda anda. Jämföra, klick till rent svartvit, klick till färgton, klick till svartvit, klick färgton.... Färgtonen lyfte fram och accentuerade det jag ville visa. Likt förbannat saknades den sista punchen.

Vad som saknades för att få bilden komplett förflyktigades mig. Jag föll i något typ av kreativt missmod och lämnade bilden därhän. Dagen efter fortsatte jag och koncentrerade mig då på, vilkens tanke fötts minutrarna innan sömnen kvällen innan, den punkt som smärtar mest, där monstret äter sig ut. Ibland så är det de små lätta lösningarna som är svaren. Jag lade ett satureringslager och maskade fram en djupare, hårdare och blodrött fyllig ton i köttet där smärtan ständigt lever, den punkt som är ursprung, mitt nemesis. När den tonen kom fram föll allt på plats, det var nästan som om bilden vibrerade till och kroppen min reagerade på den vibrationen med en nära nog fysisk känsla i ryggen, ett svar, en kraft.... en lite läskig känsla.

Ett år, en årsdag....

        
Som Ni förstår skriver jag detta några dagar efter att jag gjort färdigt bilden. Jag har betraktat den mycket, tänkt och begrundat, är nöjd. Vad jag ytterligare noterat är en lite naiv känsla som vuxit fram ur bilden. Är den för uppenbar, förutsägbar, enkelt naiv i val av material och uttryck? Jag vet inte riktigt... oavsett är jag fortfarande nöjd. Vad den upplevda naiviteten däremot gett mig i tankar är hur skör men viktig även denna är. Tre naiviteter bär vi med oss har jag kommit fram till, det är inget som hindrar att vi äger dessa i våra sinnen under hela våra liv men deras personligheter avgränsas av de erfarenheter vi bygger våra liv med. Det är den barnsliga naiviteten, den som förundras och fascineras av det enkla, dolt magiska som världen och livet är, det som ses av barns ögon men är förgängligt för vuxnas, och att vara barn har inget med ålder att göra. Den andra är den trotsigt, uppstudsiga oerfarna naiviteten som framförallt ungdomen men även medelåldern, om än lite visare, bär. Den som säger att man odödlig, omnipotent, allvetande och oemotståndlig. Den tredje naiviteten är vuxennaiviteten, den som äldre äger. Att se världen med den vises ögon, erfarenheternas lärdomar, stoikerns intelligens, se livet ur ett värde, att roas, förundras och betrakta med ett överseende leende vår värld. Få men lyckliga är de som lever hela livet med alla tre, många är vi som njuter och njutit av de enskilda naiviteterna i den tid vi var/är samtida med de.

För mig, när jag tänkte dessa tankar, fick mitt lätta missmod känslan att de två första naiviteterna är mig förflugna nu, ett år vilket malt ner dessa in i mina mörka minnesförlustsvindlingar... en tanke som oroade. Följdtanken som erupterade inom min tankesfär fick mig att darra till. Tanken som flög upp, och även om det låter gammelmodigt högtravande så var tankens ordval: "Gud hjälpe mig om smärtan får mig att tappa min vuxennaivitet också!!!"  

Lev väl

2014-02-01 13:17   aasaboe

Att skriva är en utomordentligt bra terapi. Får man till det så här levande och bra kan det dessutom hjälpa andra att förstå.

Din "smärtbild" är mycket bra! En liten djävul som lever om där inne, sköter elden som ibland skickar ett moln av smärtgnistor som pyr där de landar i kroppen. Utmärkt!

Jag hoppas innerligt att det ska finnas en väg för dig att få det bättre!

2014-02-02 23:23   Obi-Wan Kenobi

Hej Christer!
Skriva är bra! Om det jag skriver når det fram till mig själv känns det lite befriande, om det även når fram till andra lyfts någon typ av ok från tyngda axlar.... Ditt inlägg, Dina tankar lyfter ok!

Din bild av smärtbilden är dessutom suveränt tolkad med en levande och närvarande känsla... " ett moln av smärtgnistor som pyr där de landar i kroppen" Jag ryser hur bra det beskriver en så personlig känsla. För mig växer synen inför min bild av denna tolkning!
Tack!!!
//Peter\\

2014-02-03 12:36   aasaboe

Hej.
Jag heter Kristina, och är gift med Christer Nilsson, som har kommenterat dina inlägg tidigare. Jag har läst ditt ett-års. Tänkvärt, välformulerat och välskrivet. Skulle gärna läsa något mera av din hand - hur skulle det vara om du skrev något mera omfattande, en bok till exempel?! Och jag gillade verkligen det där med de tre naiviteterna! Tror att jag har kvar den från barndomen, nr 2 behövs ju inte numera.
MVH Kristina

Svar från Obi-Wan Kenobi 2014-02-04 21:53

Hej Kristina!
Dina ord värmer och smickrar. Att skriva något mer omfattande är en ambition men bara det än så länge.... Dock så har jag samlat lite bilder kopplat till text, lite prosa, i en bok som (tack och lov/tvärr) inte blev mer än ett testutkast i tre ex. Får se vad framtiden bär inom sig......

........ jag tror kanske inte man egentligen mister sina naiviteter, snarare begraver dem inom sig. Känner man, som Du verkar ha upplevt, den spontana kontakten till den barnsliga naiviteten i det att Du läste mina rader så är jag övertygad att den lever starkt i Dig. Lek fram den via den undflyende magin barnen hittar i det som är precis bakom synfältet.....
//Peter\\

aasaboe 2014-02-05 10:03

Hej Peter.
Oj då! Det kallar jag svar det ... Du har nog rätt om naivitet nr 2, nästan. Kan den vara undanstoppad någonstans, för att kunna plockas fram när man blir heligt förbannad? - Jodå, här leks det, med ord, med bilder, med annat. Håller på med skulptur, stengods, huvudsakligen djurmotiv. Och hur det skulle gå till att sluta med alla de här sakerna vet jag bara inte.
MVH Kristina