Vi får se hur det utvecklas

En västkusttjommes Stockholmskänslor

Hej kära läsare!

Bloggar ut i världen igen i ett av dessa sporadiska blogghopp i vars gungfly jag siktar på tuvorna, hamnar dock på sniskan ibland men det ger erfarenheter inför nästa hopp. Jag hade ynnesten att få tillbringa några dagar i vår kära, vackra huvudstad Stockholm. Dagarna var upptagna av plikter men kvällarna som övergick i tidig natt hade jag egentid vilken tillbringades med apostlahästarna flitigt galopperande.

Besökte kulturhuset och Imogen Cunningham utställningen på Galleri 3. Vilken liten pärla denna kvinna var. En utställning som varmt rekommenderas om Ni har vägarna förbi. Gratis inträde vill jag i en parantes tillägga och man kan inte annat än glädjas över den servicen som våra offentliga inrättningar bjuder på. Hann även med The Wild Wonders of Europe Outdoor Exhibition på Raoul Wallenbergs plats. Man blir andlöst imponerad av hur vacker vår moder jord är och med vilken skicklighet de utvalda fotograferna fångar det unika och hänförande som utspelas. Denna lilla obetydliga glob i universums oändlighet innehåller så otroligt mycket vackert och vi människor, som självutnämnda förvaltare, våldför oss på den under inflytande av en sjuklig ursäkt som benämns ekonomisk vinning.

Denna tanke fick ytterligare bränsle vid besöket av Fotografiska där Pieter Hugos utställning fick olusten att bubbla. Bilderna från Agbogbloshie Market som på något sätt skildrar välfärdens ände gör ont, bilderna ur Vestiges of a Genocide är outhärdliga i sin råa rättframhet. Så mycket ondska som finns inympad i dessa platser och kvarlevor är en grym påminnelse att vi människor inte kan, eller vill, lära oss av vår historia.

För misantropen i mig var det för väl att även Marcus Bleasdale representerades på Fotografiska. Hans bilder i Farming out of Poverty blev en behövlig motpol till ovan dystopi. Små insatser av engagerade medmänniskor i utsatta platser får via hjälpande organisationer medel att själva lösa sina problem, sina umbäranden och det fungerar!!! Båda dessa utställningar på Fotografiska är nästan ett måste om man befinner sig i Stockholm under tiden de visas. Det är det mest onda och det mest goda vi människor mäktar med präntat på bild och i båda fallen kan, behöver vi få insikten att vi inte är förmer.

Behöver inte nämna Helmut Newton men gör det ändå. Det räcker med det, han är en av de stora och för mig är det värt hela inträdet bara för att se favvoporträttet i utställningskvalitet ;-)

Ja, det blev ju mycket blogg igen, mer än vad som var tänkt men det bubblar när man väl börjar skriva. Resten av tiden utanför kulturbesöken fotograferades det friskt. Min vana trogen så blev det högt och lågt. Med tanke på de känslor som besöket i helhet gav så tänkte jag visa lite bilder från resan som är mer känsla än estetik för mig. Dessa bilder tilltalar säkert få av Er läsare men är känslomässigt träffande i mig..... Hoppas Ni kan finna lite nöje i betraktelsen ändå.

Lev väl!