Nathalia Edenmont "Only Child"

Hejhej

Jag styrde kosan till Alingsås i lördags för att besöka Nathalia Edenmonts utställning "Only Child". Omtalad i lokalpressen och till viss del i regionala nyheter för den huvudlösa hanteringen när kulturnämndens ordförande i Alingsås självsvådligt agerade censuröverhet gällande utställningens frontbild. Nu innehöll ju utställningen mer bilder än just den som oroade kulturnämnden.

Jag börjar med att uttrycka min besvikelse. Utställningen lämnade mig egendomligt oberörd. Jag har sett några av Nathalias tidigare verk, dock bara i bokform eller i tidskrifter men där fanns en kittlande känsla av gränsöverskridande provokation parat med god teknik och formspråk som lockade till denna utflykt.

Bilderna/fotografierna/konstverken var i mina ögon och för min känsla ovanligt livlösa. Arrangemangen i bilderna var explicit engagerat, tekniken ofelbar, komposition klockren och presentationen av utställningen i stort glimrande. Symboliken, vilken jag inte är särskilt bevandrad i, är tydligen hämtad ur vår massiva konst-, religion och socialhistoria med en djupare innebörd i valet av blomsterarrangemang, artefakter, formspråk och poseringar. Allt är så väl genomarbetat men ack så livlöst. Lika engagerat som förarbetet är lika oengagerat verkar själva exponeringsögonblicket vara, det omfattande både fotograf och modeller. Man når vägs ände precis innan bilden skapas helt enkelt.

Det kanske är det som målet var, jag vet inte men jag hade gärna känt passionen mer i budskapet än som det nu kändes, att passionen låg i projektets utförande.

Jag är ju bara en av alla människor här i vår värld (sic) och det vore oerhört tråkigt om alla klickade på samma saker. Var det värt resan? Absolut! Kan jag rekommendera utställningen? Självklart! Tycker jag den var bra? Absolut inte.

//Peter\\