Orsak till flytt

Eftersom jag sedan en månad tillbaks har flyttat och befinner mig på en ny spännande plats finner jag numera utmanande och intressanta motiv lite varstans:)

Att flytta är inte speciellt roligt eller enkelt, åtminstone inte om en flyttar själv. Det tar tid och kan vara både tungt och slitsamt. Men det har ju sina tjusningar att möta nya miljöer, få nya grannar och kanske nya vänner. 

En flytt kan ju i och för sig se lite olika ut, beroende på varför en lämnar en plats för en annan. Orsakerna varierar, förstås...

Någon flyttar till. En annan flyttar ifrån. Några flyr och andra kanske fördrivs.

Somligas flytt kanske till och med förhindras.

Fårade rester av en traktor

Någon gång under tidigt 1950-tal gissningsvis...

Då rullade det omkring en skinande blank och alldeles ny Bolinder-Munktell, kanske en 230, möjligen någon annan modell.

Kanske gjorde den glada, lite lekfullt svängda fåror i jorden, likt skrattrynkor i bördig, mättad, välgödslad jord.

Kanske harvade den bara på i steniga tegar i ett kärvt småländskt landskap och drömde stålkantade drömmar om oljebyten och nya packningar.

Kanske slutade den så småningom att bruka jord och skog, upphörde att troget knoga omkring på åkrar och hagar.

Kanske hostade motorn till i en lite ansträngd, oljedoftande rökpuff och startade sedan aldrig mera...

Kanske övergavs den bara i en gammal lada någonstans.

Kanske tuffar det fortfarande omkring en liten B-M i gamla traktorers paradis, fast utan sin alldeles egna originalfrontplåt.

Men varje dag så skiner faktiskt solen på den rostiga och lite buckliga frontplåten i skogsbrynet, om än bara för en stund, och emellanåt så lägger någon dessutom märke till den och tycker med all rätta att den faktiskt har sin charm; även om resten av traktorn är på annan plats sedan länge.

Kanske minnen av en gammal traktor lever kvar:)

Ett endaste kliv

När mörkret på sätt och vis är en hård realitet och när snön finns lite överallt...

När horisonten synes svart, långt intensivare än marinblått och tysta, kalla, svarta evigheter härskar; långt bortom det mörka, och ljuset inte längre når fram, igenom, och knappast ens längre orkar flämta... 

När en bister verklighet under en majoritet av dygnets timmar naket och dött påminner om de strängaste och enklaste av japanska träsnitt, och en på sätt och vis ser och får förståelse för det allra mest avskalade i en ytterst näringsfattig tillvaro.

När en i tystnad, under köldens bistra grepp slutligen lämnar moderskeppet, iförd heltäckande overall, och försöker sig på att beskriva smått främmande livsformer i dessa annorlunda och främmande...trakter:)

När en på alla sätt saknar värme och gröda, och allt en hoppas på, är att återse en levande plats, och möjligen ett och annat varmt och vänligt leende:)

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där."

En del har favoritmotiv. Somliga har sina drömmotiv. Ni vet, de där motiven en ger sig på gång efter annan i hopp om att lyckas, och kanske dessutom lyckas bara aningen lite bättre den här än förra gången.

Vissa motiv kanske är enklare än andra. Förmodligen är det så. Och sen har en ju den ständiga frågan om hur redigerat något ska vara, eller kanske snarare, ska tillåtas vara. Här skruvades det friskt på rattarna, den här gången:) En av mina favoriter är i alla fall just det här motivet:

En väl upplyst skogsmaskin, skördare eller skotare spelar mindre roll, huvudsaken är att den är väl upplyst där inne i skogen, och gärna med lite vitt på backen som i mitt tycke förstärker den formidabla cirkel av ljus som maskinen gärna får befinna sig i. Förr eller senare blir jag nog nöjd...

Idag glömde jag i all hast pannlampan, och det där med att stövla ut i nyhuggen mörk skog i skarpt motljus - Nej tack:)

Bloggpostens titel är första strofen i en dikt av Erik Blomberg (1894 - 1965)

Tolkningsföreträdet

När är det rakt egentligen, och hur rakt bör något egentligen vara för att bli accepterat.

När ska det rakas, rätas, böjas, lutas eller krökas och när är det bara lite skevt:)

En bör ju inte titta snett på vare sig folk eller fä, men om en lägger huvudet på sned och ler lite grann, då kanske det känns bra.

Årets första bilder, förmodligen inte de sista...

Grått nytt hår!