Inte alla pennor

Pennan är mäktigare än svärdet påstås det emellanåt. Finns nog mycket att säga om det ämnet. Och förmodligen i andra bättre lämpade forum än det här. Men det förtjänar att sägas, eller kanske snarare skrivas.

Kameran är inte så klen den heller, i rätt händer förstås. I fel händer kan nog det mesta bli farligt.

Pennan är kinesisk och ganska hårt hållen. Bilden är ganska mörk, men jag är rätt nöjd, bara budskapet når fram så :)

Vilse i vädret

En kopp kaffe vid solväggen. Fågelkvitter. Knoppar som skulle kunna ha inspirerat till och med Karin Boye.

Gott om tid för fotografering för närvarande. Varför?

Jooo... Jobbar ju med snöröjning vintertid :)

Och gräsklippning sommartid kanske ska tilläggas.

Det står januari i almanackan, men i hjärtat kvittrar det som vore det april <3

Fullformat eller fulformat

Tonåringar gör det säkert varje dag, ja åtminstone tjejerna - Det har man ju hört... De har till och med givit oss ett antal nyord. Selfie, duckface, ja ni vet :)

Men vad i hela he****e gör jag med alla mobilbilderna? Jag har funderat på det där ända sen jag (för bara några få dagar sedan) började lägga upp mina bilder här, och egentligen bra mycket längre än så. Men visst, när jag tänker efter så anar jag nog ett svar. För visst är det väl så; att - Alla kan ju inte äga en Hasselblad, och alla har inte heller ett objektiv lämpat för att fånga närbilder på savannen, trots att lejonen kanske vilar under acacian bara något hundratal meter bort. Man gräver där man står helt enkelt. Man använder det man har och skulle man enbart ha mobilen till hands, ja då blir det inget foto från någon Hasselblad; den här gången... Lite genant för någon kanske, men hellre en bild i ett skissblock än ingen bild alls. (min egen åsikt)

Så jag kommer förmodligen att skapa en mapp för mobilbilder. För utvecklingen är nu en gång för alla sådan att - Visst framkallas det förmodligen fortfarande med framkallningsvätskor och i mörkrum. Åtminstone i vissa kretsar. För egen del bedömer jag att mobilbilder (numera) håller en "good enough" kvalitet för att bevaras under eget namn. För, jag menar - Lite svårt att förneka instagrams existens eller hur :)

"Med linsskyddet på" (Ursprungligen publicerad i VästboAndan: april 2003)

"En bild säger mer än tusen ord." Det är ett ganska vedertaget talesätt. I sådana fall är en bild vilken som helst värd lite mer än två av mina krönikor. Detta eftersom de oftast innehåller ungefär femhundra ord. Bilder lockar mig och har alltid gjort det. Kanske för att jag inte behärskar tekniken, inte riktigt förmår att göra möjligheterna rättvisa med mina ganska begränsade kunskaper. Numera har jag trots denna brist nästan alltid en kamera nära till hands. I mig brinner en ivrig längtan att om så bara en endaste gång få ta den där fulländade bilden. Ja den behöver faktiskt inte vara så fulländad, bara den är uttrycksfull. Vissa kort blir numera ganska så godtagbara, men jag lyckas aldrig få det där lilla extra. Det som särskiljer bilden och gör den till något utöver det vanliga. En av de bästa bilder jag någonsin sett var tagen på en Nobelmiddag. Tvärsöver ett hav av människor hade fotografen lyckats fånga drottning Silvias uppmärksamhet. Av alla de närvarande på bilden var det bara hon som tittade rakt in i kameran. En magnifik bild av en dignitet som jag förmodligen aldrig kommer att uppnå. 

Min första kamera kostade mig ungefär femtio kronor och var inköpt på Hobbex. En inte alltför kvalificerad gissning är att hela min omgivning antagligen ganska snabbt efteråt blev vansinnigt trötta på mig. Med sann upptäckarglädje fångade jag hela världen på bild. När jag så småningom fick korten i min hand svalnade intresset avsevärt. Oskärpa, stympade figurer och obegripliga diffusa kompositioner var vad som fanns på det fåtal fotografier som inte var helt svarta. De många svarta korten framkallades aldrig, något som antagligen räddade hushållsekonomin. Så här efteråt förstår jag att mina talanger som fotograf är något som jag ärvt från min mor. Hon har med sin kamera "halshuggit" fler människor än jag trott var möjligt. Vid ett tillfälle frågade jag henne varför hon tagit tre likadana foton på en skottkärra. Hon rafsade snabbt åt sig korten och studerade dem noga innan hon gav mig förklaringen. På ett av dem anades skuggan av en person. Faktiskt stack också spetsen av en gummistövel lite försynt in i bilden om man tittade riktigt noga. Det var ju han – min kusin, det såg jag väl… Joo, visst lilla mamma, visst…

Den kamera jag numera använder är en svindyr, avancerad och digital historia som ger mig bästa möjliga förutsättningar för en bra bild. Effektiv och potent, säkert och visst, men jag arbetar lika snabbt och effektivt med den som om jag hade fastfrusna tumvantar på händerna. Om jag mot alla odds skulle få upp kameran tillräckligt snabbt för att fånga något intressant på bild så är i regel batterierna på upphällningen eller linsskyddet fortfarande på. Sakta men säkert förbättrar jag mina bilder, men drömmar om att bli en erkänd och duktig fotograf lär dock (nog) få förbli just drömmar. Ett är i alla fall säkert. Om jag hela tiden envist bär med mig en kamera så lär förr eller senare tillfällen till bra bilder nog dyka upp. Eftersom bilden sägs vara värd så mycket som tusen ord så kanske det kan vara värt det, även om jag nog egentligen föredrar ordet framför bilden.