Betongdjungel

Jag tycker om att lära. Det är inte alltid jag är så förtjust i inlärningskurvor, men ibland svänger de. Kanske till och med rockar, för att vara hyfsat i takt med tiden och rocka både sockor och inlärningskurvor:) Kurvor i sig är inte så dumt det heller, så länge de inte inbegriper kurvorna i bildredigeringsprogram. Där rockar sockorna inte mycket kan jag säga. Blir mer slowfox av det hela, eller kanske bara stampa lite grann med den ena vänsterfoten, för det mesta i otakt känns det som...

Det där med streetphoto har aldrig känts så särskilt prioriterat. Av ungefär samma anledning som det inte fotograferas särskilt många älgar på Södermalm antar jag:) Gnosjös förutsättningar för den typen av fotografi är, hur ska jag säga det...bristfälliga. Skulle jag våga mig på ett försök med streetphoto i Gnosjö så skulle jag förmodligen dessutom råka illa ut, eller åtminstone utsätta mig för risken att bli blängd på eller utskälld och avkrävd en förklaring. Så jag och raketgeväret passade på när vi av en händelse råkade passera Värnamo tidigare idag. (Sigma 150-500 mm) Därav smeknamnet raketgeväret. Finns inte särskilt många fotonördar med 500 mm objektiv i lilla Gnosjö, även om de förmodligen existerar, och hur det nu än är - Det går inte att smyga så bra med lite över en halv meter kamera i ansiktet:) 

Det där med streetphoto förresten. Att camouflera sig i det anonyma folkhavet och obemärkt kunna fotografera stadslivet. Jag har konstaterat följande: Jag känner mig liiite som en smygtittare. Det känns som om en invaderar någons privatliv, smått skamfyllt sådär. Förmodligen kommer det att gå över, med bara lite mer rutin. Skulle det inte kännas som om det lättar, ja då kanske inte streetphoto är min grej helt enkelt. Men visst, det ska erkännas. Det är riktigt, riktigt roligt:) Speciellt om man lyckas bra förstås, men enbart själva jakten på motivet är som oftast i övrigt fotograferande, ett rent nöje. Tror nog att jag prövar fler gånger.

Om jag hade pengar, jabba dabba dibbi dibbi...

För närvarande ligger Max Tegmarks bok om ett matematiskt universum uppslagen i min säng. Hans sätt att förklara matematik och universum i stort har flera gånger fått mig, en mer eller mindre matematisk analfabet att haja till och bli smått intresserad. Till och med så pass att en viss förståelse sömnigt börjar röra på sig, där bland de matematiska kamrarna någonstans i djupet av de blågrå vindlingarna.

Enligt honom kan vi bara se så långt ut i universum som ljuset har färdats, av den enkla anledningen att ljuset ännu inte nått oss - Bakåt i tiden, mot alltings ursprung. Möjligtvis rör jag till det en aning, så jag ska försöka avstå från fler detaljer kring ämnet. De senaste dagarna har jag på avstånd studerat forntidens representanter. Flygande ättlingar till dinosaurerna. Inte särskilt svårt alls att känna tidens tyngd när man står där i mosskanten en disig vårmorgon och hör tranor och korpar på avstånd.

Jag ser dagligen rapporter om tranornas ökande antal, och jag har faktiskt sett dem sträcka förbi emellanåt såväl som enstaka fåglar här och där. Igår gav jag mig iväg för att finna dem, och de fanns redan på plats, ett par, vid en ekbacke strax utanför Nissafors där jag studerat dem tidigare. Ett par bilder blev det, inget märkvärdigt, men rätt okej foton, sett till vilken kapacitet mitt objektiv har, ett Sigma 150-500 mm. 1:5-6,3 APO HSM som förmodligen redan sett sina bästa dagar, även om det har gett mig många både vackra och minnesvärda bilder. Dessvärre för dagen inga flygbilder, då jag dels av bekvämlighet satt kvar i bilen, och dels för att jag inte ville störa, eller skrämma iväg dem. De båda tranorna flög senare, och hade jag bara varit till fots kunde jag nog fått ett par skapliga take-off bilder, men det blir säkert fler tillfällen:)

Idag fångade jag trist nog inga örnar på bild vid Store mosse. Jag hade dessvärre inget örngott med mig och, ja - Som man bäddar får man ligga heter det ju. En ensam blåmes på nära håll lyckades oxå lura mig, det bidde bara stolpen kvar alldeles tom, när han med kaxig uppsyn vindsnabbt gav sig i kast med de talgoxar som vågat sig på att rubba hans cirklar, eller vad det nu är som talgoxar gör för att reta gallfeber på blåmesarna.

En ensam korp behagade till slut slå sig ner i en talltopp på retfullt långt avstånd. En lyckokorp snarare än motsatsen:) Förmodligen närmare trehundra meter bort än tvåhundra. Än en gång kände jag mig begränsad av mitt objektiv. Kraftfullt, javisst - Men bildkvaliteten är som sagt inte den bästa, åtminstone inte vid full zoom (500 mm) och bilden vill gärna bli en aning diffus, alldeles oavsett hur noggrann jag är med skärpan. Ett par retfulla dammkorn eller vad det nu än är som berikar objektivets inre liv får emellanåt redigeras bort, ifall bilden i övrigt är av högre klass än vanligt. Det är med en aning bitter smak i munnen jag tvingas konstatera att jag förmodligen hade kunnat åstadkomma bättre, eller åtminstone skarpare resultat med aningen vassare redskap och därmed bättre förutsättningar i min fotografiska "verktygslåda" 

Viafragma

Det där med känslor kan vara svårt för oss människor. Vi älskar, vi kan avsky, och vi tycker om. INTE enbart tumme upp på facebook. Lite ljummet sådär - Kravlöst. Där ingen uppföljning krävs, bara ett klick. Medhåll (gäsp)  

Och vi saknar vi svär och vi sörjer. Vi tappar, mister, glömmer och förkastar. Människor vi mött, de vi förlorat längs vägen. Alla de som berört oss, de som stått oss nära och de som gjort oss illa. De som väcker känslor helt enkelt. Oavsett om hen har två eller fyra ben.  

De finns på sätt och vis med oss även när de är borta. Vi bär med oss minnen. Ibland gör det ont. Ibland ler vi. Men oberörda - Det är vi ganska sällan...

Ibland hjälper det att ha en bild. Emellanåt kan det vara en pina. Oavsett känslorna det göder, så är bilden ett av de instrument vi använder oss av. Det där som ofta får oss att se bortanför vår nuvarande position och in i något annat.

"Straight is the gate and narrow the way
Now I have traded the wrong for the right
Praise the Lord I saw the light."