Dunboll, domherre och hackspett

När temperaturen utomhus letar sig ner mot tjugo minusgrader om nätterna, och luften är krispigt klar och kall och nästan gör ont att andas in... Då är det nog inte så enkelt att vara en liten dunboll på runt tio gram, eller någon annan fågel heller för den delen. För att hålla sig vid liv, och för att hålla kroppen varm, måste de små krakarna - Nä, inte småskrakarna, eller jo, för den delen de oxå:)

De måste i vilket fall som helst få i sig mycket föda.

I byn där jag bor är vi måna om våra bevingade vänner och småfåglarna har det nog förhållandevis bra...så länge inte våra katter kommer för nära. För det händer ju att de gör det ibland. Fågel med fyllning är nog godis för de fyrbenta små rovdjuren.

Med ett Sigma 150 - 500 kommer jag oxå ganska nära dem:)

Emellanåt kan de nästan kännas som om de poserar en aning, som ett slags tack för maten.

Grindar av smide

En kallmurad stenmur, knappt metern bred och ungefär midjehög. Porten in. Två rejäla stenklossar med koppartak, och till det ett par rejäla grindar i smide, väl bevuxna med lavar. Hur länge har inte lavarna vuxit... Hur länge har inte de mossiga stenarna legat staplade i murverket...

Anderstorps gamla kyrkogård, jag har för mig att det stod på skylten att den lämnades 1854, till förmån för den kyrkogård som omger tegnérladan några hundra meter bort. Kvar finns en muromgärdad plats, ett stort kors; halvt bortglömda minnen efter de som begravts där för länge sedan. Jag tyckte kanske att grindarna såg inbjudande ut, där de stod; halvöppna i den fuktiga dimman som svept in Anderstorp som i en gråkall fuktig yllefilt. Annars hade jag nog inte stannat för att fotografera dem. 

Tänkte på ett samtal jag hade med en arbetskamrat häromdagen. Han har korta generationer i sin släkt, jag har långa generationer i min. För att förtydliga det hela en aning. Hans mormor är tydligen 63 år gammal. Själv är jag 53. Min far föddes mitt under första världskriget. Min farfar föddes fyra år efter amerikanska inbördeskrigets slut, hans far före honom föddes året efter Napoleons död.

Tiden, och tolkningen av den kan verkligen te sig som aningen töjbara begrepp. Lite gummibandsaktiga nästan. Det tyckte Einstein oxå har jag för mig, och jag kan nog hålla med honom.

Lavarna växer nog långsamt på smidesgrindarna i Anderstorps gamla kyrkogård, men hur långsamt de växer vet jag inte:)

Stillhet

Snön faller, och vi med den... Ja skyll inte på mig - Det var Uffe som sjöng den, Lundell alltså. Den bara råkade hamna här:)

Apropå musik, och ljud, och tystnad. Det är nu som till och med François Bronett förmodligen hade varit nöjd om han hade besökt skogen här nöenstans i gränstrakterna mellan Västergötland och Småland. Den nyss fallna snön ligger ännu tjock som sockervadd på grenar och kvistar. Två tre dagar av snöande har lagt centimeter till centimeter och granarna dignar nu av sin vita last. Inga starka vindar eller dagar av tö och regn har berövat skogen den tjocka dämpande filt som lagts tillrätta över den. Det är otroligt vackert!

Så småningom krackelerar tystnaden, stillheten brister, där någonstans i den blå timmen. Det kan vara en bil, kanske snöröjningen som kommer förbi och städar upp på vägarna, eller bara kliven från ett stort djur som rör sig mellan träden och lämnar spår för alla att se.

För egen del tar jag fasta på en flytande semla med tjockt vitt skum, en cool porter;)

(Tilläggas kan, att det ju förstås oxå finns alkoholfria alternativ.)