Portraits...

Jag tycker om... Porträtt

Om jag har talang... Vem bryr sig...

Hur gör/Gjorde proffsen?
De talangfulla!

Picasso log säkert... Han var nog nöjd.

"Varifrån kommer musiken?"

Jag minns att Ingmar Bergman retoriskt ställde den frågan i ett radioprogram en gång för länge sedan... Svaren är oändligt många, och var och en blir förmodligen saliga på sin tro. Rent spontant känns det som om det verkligen är en av livets stora gåtor.

Människor kan göra sitt allra bästa för att försöka förmedla den musik som skapas av en porlande bäck, men inte ens de främsta som Bach, Grieg, Stones eller Arvo Pärt kommer någonsin att bli mer än bristfälliga kopior, likt de ofullständiga speglingar som uppstår i det mörka svala vattnet när det strömmar fram i skuggan under träden.

I ord kan jag beskriva hur det doftar svagt av nyslagen vall, ett ackord av klöver och timotej i bäckens närhet, i moll av fuktig jord, multnande löv och om vinden ligger på; möjligen en svag aning av mognande äpplen i dur...

Grundtonen är skog, mestadels gran och tall, som böljar fram över de närliggande kullarna i en stilla vals som påminner lite grann om Calle Schewens, men framförd på klingande småländska:)

I bild kan jag visa på skuggorna i vattnets mörka toner, på hur lekfull den lilla bäcken är, och hur ljus och värme samspelar med den, eller skulle jag kanske säga...jammar.

På stallbacken

När jag går över den stora planen står lastbilar i en lång rad längsmed skogskanten. Uppställda mitt på planen står de redan kopplade ekipagen och ett fåtal ensamma vagnar.

Det är tyst och stilla på åkeriet. Ett par älskade rader av Tomas Tranströmer kikar fram ur djupet av mitt medvetande och jag ler igenkännande. Jag kan inte, och vill inte släppa dem... De får följa mig på resan när jag har lett ut min trogne gamle vän, selat på och kopplat honom för vagnen.

I morgon är det måndag, och kuskar såväl som riddare samlas åter för att flytta världen ytterligare ett varv runt himlavalvet, en dag, en pall och ett lass i taget. Det är ett hårt jobb, det där att dra en lans för godsägaren...

"Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor"
     Tomas Tranströmer - Storm: 17 dikter (1954)

Shelleys hjältar

För någon månad sedan laddade jag ett batteri, plockade i ordning kameraväskan, fingrade lite tafatt på objektiven och lät den sen falla tillbaka in i dimmor och glömska igen. Jag var inte redo, inte än.

Det sista inlägget jag skrev var för ett år sedan, och innan dess gick det ytterligare ett. Böcker en köpt eller lånat har förblivit olästa. Förklaringarna har fattats mig... Jag har irriterat blängt och muttrat över att glädjen varit som bortblåst och kreativitetens flammor slocknade i det som förut varit rena rama ässjan. 

Ikväll korsade blixtarna himlen och det mullrade så att huskatten Flora smög in med förfärad blick och kroppen tryckt mot backen. Det borde ha känts ungefär på samma sätt som den natt för mer än tvåhundra år sedan, när Mary Shelley och Victor Frankenstein gemensamt väckte sin varelse till liv, där i litteraturens underbara värld.

Nånting vaknade faktiskt till liv nu ikväll, tack vare blixtarna vid kullarna kring Gnosjös norra utkanter, precis där de stora skogarna tar vid... Kreativitetens låga.

Än så länge bara fladdrande lätt, likt en fågels hjärtslag. Ifall en vårdar den rätt så kanske hammarslagen så småningom blir kraftigare; inspirerade av såväl Mary Shelleys raspande gåspenna som Mjölners dån över himlavalvet:) Det brukade ju, åtminstone förr i världen dundra av både räckhammare och andra hammarslag här i Töllstorp.

Vättern

Grabben i båten bredvid...  En skulle väl kunna nämna det så.
Lite grann som det fungerar i Beckfilmerna.

Jodå, en schtänkare... Visst, gärna:)

Fisketävling... Yes sir!

Men hallåå... jag är ingen fiskare!

Fotograf... Ifall det funkar... E kameran okej:)