Det går i vågor det där

Har alltid tyckt om både att se på och att lyssna till vatten. Emellanåt är det spegelblankt tyst och stilla som en skogstjärn, ibland porlar det som i bäckar och jokkar, för mig kan ett stilla porlande låta nästan lika vackert som ett trevande, ömsint spelat stycke av Chopin.

Spenderade gårdagen vid Vätterns strand, ungefär där Huskvarnaån mynnar ut i Vättern. Det blåste på ganska ordentligt och uppmaningar till premiärsugna kräftfiskare att vara försiktiga på Vättern hade hörts i diverse media. Bränningarna slog mot stranden, det här var definitivt inte fråga om Chopin. Snarare rock n roll.

Några tappra kitesurfare verkade fira både vindar och vågor:) Ett fåtal båtar syntes ute.

Andra hade valt säkrare vatten och lagt burar i Huskvarnaån. Så kan en oxå göra, förstås:)

Sista bilden tagen med mobiltelefon...Så kan en oxå göra, förstås;)

Mänsklighetens sista vita skjorta

Det är ett uttryck som, vad jag vet, härstammar från Björn Ranelid. Han myntade det i tidningen GP i samband med en hyllning till orden, läsningen och litteraturen relaterat till bokmässan i Göteborg 2016. Jag tror att han burit med sig uttrycket om den sista vita skjortan sen dess med tanke på hans senare utgivning, och det är ett uttryck som fastnar lätt; det medges:)

För egen del, så kan jag utan tvekan hålla med om många av de teser han framförde 2016, speciellt kanske med avseende på det fria ordets betydelse...

Men för mig så framstår mänsklighetens sista vita skjorta kanske främst som något relaterat till miljön. Jag räds visserligen bakåtsträvande talibaner, och med dem närbesläktade åsiktsriktningar oavsett var de visar sitt fula tryne, som verkar ha för avsikt att vrida både klocka och utveckling mot hedenhös; milt sagt. Men där tror jag faktiskt på, och litar till människans förnuft. Vi kan förhoppningsvis inte som grupp vara så korkade att vi faller för en medeltida människosyn där jämlikhet och frihet sätts på undantag. 

Men oron är trots allt ändå större för moder jord. Om hon beslutat sig för att vända mänskligheten ryggen, då tror jag nog att det kan vara dags att kavla upp ärmarna på den där sista vita skjortan.

Molnen vid horisonten ser ibland ut som den renaste bomull. Ibland... Emellanåt är de rent av hotfulla.

Naturen rår vi nog inte på. Ungefär lika utsiktslöst som de loppor som påstås gräla om vem av dem som äger djuret vars päls de krälar runt i. 

Undrar förresten om en behöver stryka skjortan först...