Shelleys hjältar

För någon månad sedan laddade jag ett batteri, plockade i ordning kameraväskan, fingrade lite tafatt på objektiven och lät den sen falla tillbaka in i dimmor och glömska igen. Jag var inte redo, inte än.

Det sista inlägget jag skrev var för ett år sedan, och innan dess gick det ytterligare ett. Böcker en köpt eller lånat har förblivit olästa. Förklaringarna har fattats mig... Jag har irriterat blängt och muttrat över att glädjen varit som bortblåst och kreativitetens flammor slocknade i det som förut varit rena rama ässjan. 

Ikväll korsade blixtarna himlen och det mullrade så att huskatten Flora smög in med förfärad blick och kroppen tryckt mot backen. Det borde ha känts ungefär på samma sätt som den natt för mer än tvåhundra år sedan, när Mary Shelley och Victor Frankenstein gemensamt väckte sin varelse till liv, där i litteraturens underbara värld.

Nånting vaknade faktiskt till liv nu ikväll, tack vare blixtarna vid kullarna kring Gnosjös norra utkanter, precis där de stora skogarna tar vid... Kreativitetens låga.

Än så länge bara fladdrande lätt, likt en fågels hjärtslag. Ifall en vårdar den rätt så kanske hammarslagen så småningom blir kraftigare; inspirerade av såväl Mary Shelleys raspande gåspenna som Mjölners dån över himlavalvet:) Det brukade ju, åtminstone förr i världen dundra av både räckhammare och andra hammarslag här i Töllstorp.